27/11; söndag
Första advent.
Kantareller på ridturen.
Fotbolls-vm på tv.
Tiden är ur led.
Spelkväll med grannarna.
Innebandymatcher. Hockeymatcher. Löpturer
och ridturer. Stakar och stjärnor. Pasta med räknar, vin, chili och vitlök. Glögg och lussekatt.
22/11; tisdag
Snö.
Mörker. På morgonens löptur och kvällens ridtur.
Broddar. (Jag hade tur - peder var i stallet och skodde Blyte, han hjälpte mig med broddar, min Axel och armbåge hade inte tillåtet att brodda.)
Klampar.
Pannlampa.
Snö från träden - ner i stövlarna.
Galopp i snö.
Fruset vatten.
Charmigt. Nästan jämt.
20/11; söndag
Snart. Kommer. Anders. Hem.
Vi har hunnit mycket i helgen. På var sitt håll. Möts i två sporthallar - sigges match och klaras match. En snabb puss och sen iväg.
Vi kom hem efter klaras match för en stund sedan. Vi. Har. Mat. Men matklockan har ringt. Tålamodet är kort. Linus "tjatar". Och jag brister. Vill egentligen träna. (Men armarna gör det omöjligt. Armbågen värker (att hälla upp mjölk, krama ur trasan,
räta på den, böja den…). Axeln värker - så fort den hoppar (vilket den alltid gör flera gånger per dygn - nu är det helt omöjligt att ta på sig en bh/tröja, lyfta armen, lyfta med armen…) gör det blixtont (så ont gör det inte i vanliga fall -
då hoppar den - och hoppar tillbaka… utan att det är någon större händelse…).) Vill ha mat. Nu. Blir arg. På Linus. På sigge. På spisen. På… allt… eller inget…
Kokar pasta. Steker köttbullar. Kokar ägg. Äter macka. Igen.
Går en runda med maxi. Ljudbok i öronen. Knastrande snö under stövlarna. Ett par stjärnor på himlen. Söndag. Kväll. Och snart. Kommer. Anders. Hem. Då blir jag hel. Då äter vi farmors ostkaka.
Lussekattspremiären/farmors lussekatter sparar vi till en annan dag!
19/11; lördag
Ett Mail på torsdagskvällen, från jobbet. Samling 8.10 i personalrummet. Oro i magen.
När vi samlas känner man allvaret. Det finns ett par möjliga scenarier.
Mötet avhandlas. Information behöver smältas. Bemötas. Behandlas. Men det finns ingen tid.
Lektionen börjar 8.20. Två laborationer. Material ska fram.
Dagen går i ett.
En snabb handling g.
Hem.
En löptur, #rsd480.
En dusch.
Jobbet igen. Restaurang Tc.
Städa.
Kom hem vid 12.
Sova.
Springa, #rsd481, första löpturen för säsongen i snö, kyla och halka.
Anders och klara kör in till vida. Sigge ska spela match och klara jobba. Jag ska till ponnyridning på huseby. Anders åker sedan hem, för en snabb lunch, hämtar Linus som ska på hockeymatch och kör Sigge på innebandymatch. Jag ansluter där. För att
ta hem killarna, Anders ska vidare på fest. Vi lämnar en bil till klara, så att hon kan ta sig hem efter jobbet.
Imorgon går Anders och jobbar på café lakers, innan klara har innebandymatch. Klara får möta upp honom där… jag möter upp för att vara speaker. Sedan avslutas helgen med träning för Anders och mig. Anders och jag ses imorgon vid 21-tiden…. Vi kommer
få ihop det.
In šaʾ Allāh.
Jag tror jag börjar med att städa av huset…
13/11; söndag
Helgen går mot sitt slut. En helg i idrottens tecken.
Igår hade Sigge innebandy- och hockeymatch. Och jag red en runda. Och sprang såklart.
På kvällen var det handboll och innebandy på tv.
Idag är det fars dag. Efter ridtur (då jag fick ta mitt vuxenansvar och prata med en epaburen ungdom som körde allt för fort) och löpning (då jag även träffade grålle) åkte vi till moheda för att fira pappor! Anders, Henke, pappa och Gunnar! Tack farmor och farfar för en god och trevlig eftermiddag!
Ett innebandy-VM-guld tog vi också, men öster missade kvalet till allsvenskan -Sigge var i Varberg och hejade.
Nu jobbar jag lite och tittar på hästhoppning på tv istället för att vara på gympa - min axel var inte riktigt redo för det, tyvärr. Jag tog en promenad med maxi istället. I mörkret, förbi kyrkan - förbi mamma… hon hade velat vara med idag. Hon hade älskat att vara med och att titta på sporten på tv…
10/11; torsdag
Nu har jag varit på
Sara Melin " Lilla Speedos mamma" föreläsning om livet med NPF i familjen.
"- När min son fick sin diagnos ADHD trodde jag att livet var slut. Skulle det verkligen vara så här? Konflikter, orosanmälningar och en skola som inte fungerade. Hur sköter man arbete, karriär och barn som har diagnoser?" Men livet gav mer. Hon vände en nedåtgående spiral med rätt förutsättningar, förståelse och resurser.
Jag har följt henne länge. Läst bloggen och inlägg på fb. Sett bokstavslandet. Hon är skön - utan att försköna. Hon påminner om det man redan vet - men som man mår bra av att höra. Hon inger hopp när hon, utan filter, berättar. Hon berättar om rutiner,
utbrott och ångest….. allt som skaver och hur hon ibland bara satte sig på trappen och grät. Oförmögen att hjälpa sitt egna barn mot samhället som gjorde det kaosartat…. Vi kan ju inte bli arg på en diagnos…
Det finns igenkännelse. Jag minns plötsligt hur Linus radade upp bilar och drack nyponsoppa. Hennes son åt bara en sorts välling och hade pippiperuk.
Att han ständigt blev biten på dagis och plötsligt började bita andra… det hände hennes son oxå…
Hur han älskade att känna på hålen i stickade tröjor. Hennes son ville känna på håriga män.
När han blev intresserad av golv. "Vad har ni för golv hemma?" Hennes son kände på trä…
När man kom till dagis och fröken plötsligt stod där och berättade bland andra föräldrar och barn om allt som hade hänt - hur klumpen i magen alltid infann sig så fort jag gick mot dagis… Att alltid få höra det som varit dåligt…
Det är lika - men olika… olika - men lika…
Hon påminde om Leendets kraft - du kan inte låta arg om du ler. Linus är kändlig
för arg röst. Och att inte bråka om det i flera dagar…
Det är då svårt att vara förälder till ett barn med npf. Att komma på bra saker att säga till barnet - då kan det vara bra att ha en lista…
Och det är viktigt att ha en träning för att få endorfiner.
Kväll 9/11
Hela dagen har jag kallsvettats så fort armen har rörts. Och jag har undrat om jag skulle kunna springa ikväll…
Efter en lång jobbdag fick jag snabbt byta om och köra Sigge på innebandyträning… lite oaktsamma rörelser när jag drog av och på kläderna - och "klick". Jag tror att axeln hoppade rätt… Plötsligt kan jag ta djupare andetag utan att det hugger
i axeln. Och jag kallsvettas inte lika ymnigt.
Jag sprang runt växjösjön. #rsd471 utan större problem. Visst har jag fortfarande ont. Men det är inte samma brutala smärta…
Idag räddade runstreaken eller stressen mig - eller åtminstone min axel. Och jag hoppas att det nu ska bli bra!
Men ikväll hoppar jag över gympan och är glad att jag kunde springa!
Min Axel är bättre - men tyvärr var maxi halt när jag kom hem…
9/11; onsdag
En tidig morgon på jobbet - Anders skulle med Malmötåget så jag skjutsade honom.
8/11; tisdag
Jag har, vad jag tror, en tennisarmbåge.
Känslan när hästen snubblar, i månljus och pannlampans sken, och jag lyckas få upp honom utan att stupa, men känner hur det bränner till i Axel/nacke/arm/huvud… och jag inser efter en stund att axeln är ur led - eller har varit ur led… känslan…
jag vet fortfarande inte - jag vet bara att nu har jag väldigt ont i båda armarna.
6/11; söndag
En milstolpe - första övningskörningen med Linus!
Ridtur på morgonen. En löptur. Fix och trix här hemma.
Småland i SDf-SM-finaler för både killarna och tjejerna. Tjejerna tog guld. Killarna spelar i detta nu.
Snart tacos innan träning.
En skön söndag efter ett skönt lov. Tyvärr fick vi ett Mail om förändringar på jobbet och jag önskar återigen att man hade pratat med oss, bett oss komma med förslag och hitta lösningar.
4/11; lördag
Nybakade scones.
Lite Ullared.
Spa i Varberg för att, i efterhand, fira Sandras fyrtioårsdag.
En nostalgitripp i Halmstad för att lämna Jenny. En inblick i svunnen tid - hem, förskola och jobb. Träningsplatser. Bad.
En löptur.
Tillbaka i verkligheten. I nuet.
En runda till kyrkogården. Som fortfarande känns overkligt och fel…
Vi saknar och minns - och önskar att det hade varit annorlunda… Jag gillar inte att hata… men jag jag gillar verkligen inte att gå till kyrkogården- det är inte där vi skulle träffas… vi skulle ta en kopp kaffe, du skulle berätta och du skulle vara
här… en del av oss… för alltid…
Kanske skulle vi inlett våra samtal med orden "Döden, döden, döden", som Astrid Lindgren och hennes syster Ingegerd inledde sina dagliga telefonsamtal. Därmed var det värsta samtalsämnet avklarat… Ett sätt att avdramatisera det oundvikliga, acceptera att så här är det. Ett sakligt konstaterande utan sentimentalitet.
Hon hade kanske läst bröderna Lejonhjärta för mina barn, som hon gjorde för mig. Astrid tröstade barn och vuxna med sitt bevingade uttryck "Vi ses i Nangijala". Jonathans ord till den dödsfruktande Skorpan (Bröderna Lejonhjärta) har etsat sig fast. Jag önskar att sagan är sann… att vi ses igen… i körsbärsdalen eller någon annanstans.
3/11; torsdag
Magisk morgon och vacker kväll.
För någon dag sedan konstaterade vi att vi har svårt att hinna det som ligger utanför "det normala" dvs träningar, matcher, skola och jobb. Vi behöver titta på en ny bil… Anders sa "men då måste vi nog flytta eller hoppa av något uppdrag" - nä det
måste vi nog inte, men vi kanske måste hoppa över nån träning eller match vid något tillfälle? För när man vaknar till utsikten… den säger allt. Den ger oss lugnet. Vi är hemma.
En ridtur. Och en lunch i stan.
En löptur. Och städning av en garderob. Kväll.
2/11; onsdag
Igår - efter möten, föreläsning, nytt tjänste-id, städning av kemisalen, bedömningar och planeringar - kände jag som jag brukar vid liv "skönt att vara ledig, så att jag hinner jobba…". Farmor, farfar och Linus hade räfsat på dagen.
Så jag satte mig och jobbade lite.
Idag körde jag Anders till jobbet - de skulle ut och äta ikväll. Sedan till stallet. Jobbade lite till - det är skönt att jobba undan. Städade och tvättade. Åt pannkakor med barnen och Nellie. Räfsade. Och nu sitter jag i bilen och väntar
på sigge - han tränar innebandy. Jag passade på att handla, gå på systemet och springa en runda.
Lov.
