Veckan går mot sitt slut. Helgen närmar sig. Dagen började med att jag öppnade min garderob och fick en resväska från ovan i huvudet. Ramlade ihop. Stönade. Kände efter. Trodde jag dog. Men jag levde. Anders bad mig att inte svimma. Jag steg upp. Och resten av dagen har mest bestått av fika. Hos Helen. Hemma först med Lova och Klara och sedan med Linus. Och just det - vi åt våfflor till lunch. Ikväll är det den årliga ystningen - undra för vilken gång i ordningen?! Och så är grundarbetet till vår utbyggnad i full gång. Lastbilar kommer och går i skyttetrafik. En grävmaskin jobbar på.
Igår, när vi gick för att lämna Linus på dagis, höll vi på att bli överkörda. Liksom 2 hundar och tre människor i en smäll. En bil som körde alldeles för fort i kurvan. Som fick möte. Jag hötte med näven. Och tänkte på vad som kan hända med människan - på mina fina barn, på den blonda kvinnan som körde, på en krönika av Fredrik Backman:
Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.
Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.
Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.
Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.
Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.
Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.
Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.
Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.
Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.
Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.
Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.
Och att du hann dit i tid."

... en amerikansk familj som fick sexlingar.

Steg upp tidigt - mörkt. Jag kom inte håg när jag behövde stiga upp i mörker. Jag steg upp för att vara uppe när Grävmaskinen skulle komma. Men han har fortfarande inte kommit...
Jennie och jag red en runda, medan farmor och farfar passade killarna. Tack för det - dessutom hade frysen blivit avfrostad och ett par lådor julstädade. Jag har sagt det förr - men jag är väldigt tacksam för trevliga ridturer på fina hästar med goa människor i sällskap - till min familj och släkt och vänner som ställer upp så att Lisa kan få lisa för själen.
Linus och jag gick en runda till gammelmormor. Och sedan skulle jag läsa en bok för honom - men var så trött så att ögonen trillade igen flera gånger per sida - och Linus utbrast gång på gång "nu glömmer du läsa mamma"...
Dammsugaren har fått ta sig en runda, Linus och jag har spelat hockyspel, lunchat och när Klara kom hem blev det mellanmål innan hon gav sig iväg igen... Ekorrhjulet snurrar - men idag springer jag åt samma håll...

Idag är en dag när jag kanske inte skulle stigit upp, när jag inte är värd att kallas mamma - eller åtminstone en bra mamma... Fast, ändå... Jag har lyckats få iväg Klara till skolan, Linus till dagis, Sigge och jag var på BVCgruppfika (även om Sigge sov under Hela besöket i bilen.... 9-12.30), tagit mig hem till Klara kom från skolan, hämtat Linus, fått fram mellanmål, åkt till stallet så att barnen fick rida, badat med dem alla i badkaret, stekt pannkakor, tittat på TV tillsammans, hjälpt Klara med läxan (på tok för sent för att vara den pedagogiska hjälpande handen), lagt alla tre barnen... Men det Känns Inte som en bra mammadag - irritationen ligger under (och stundtals över) ytan - jag blev sur på musen som inte funkade på morgonen (visst kunde jag använda ipaden eller telefonen - men det handlade inte om det... - jag lyckades efter många omstarter få igång musen), jag orkade inte riktigt med alla tusen frågor och högljudda lekljud. Jag har känt mig trött och velat sätta mg med boken som jag hämtade på biblioteket, men som jag nu inser att jag nog är för trött för att börja läsa... Mest av allt beror nog irritationen och inteorkakänslan på att Anders är i Köpenhamn till torsdag (och för lite mat)... Men imorgon ska dagen börja med en ridtur (efter att vi ska bli väckta av grävare! för start av vår utbyggnad) - farmor och farfar ska passa killarna. Kanske, förhoppningsvis, kommer livsgnistan tillbaka då! Det är nog lika bra att ta ett knäckebröd och sedan krypa ner under täcket! Somna och vakna - piggare, gladare. Som en trevligare människa - en bättre mamma.

Måndag igen. Helgen har passerat, med ridning för mig och Klara, tennis för Anders, en febertopp för Linus och inställd lördagskväll med Owesson. En tur till Kosta för att ekipera Anders - Sigge fick vara hos pappa och Marianne eftersom Agnes ville följa med och då har vi för liten bil... När vi kom hem hittade vi pappa och Sigge sovande i sängen. Och på vägen från Hovmantorp hade han stannat en gång för att kolla så att Sigge andades...
Sigge och jag har gått en runda med hundarna,. Han sov en liten stund - jag tittade på bron och drack kaffe, nu har jag sanerat lite, Sigge är i hoppgungan... I kväll blir det lite ridning.

En dålig start på min mammalediga dag - tidig morgon 8i och för sig somnade Liten om, men min man steg upp och gick tidigt till jobbet), kiss på golvet (varför är det så svårt att trycka ner snorren i toastolen?), en sönderslagen skål (en dammsugning innan klockan 9... idag oxå...)... Fick mig nästan att längta bort från livet som mammamledig... Linus, Sigge och jag åkte till jobbet en stund - typ 98% (2 % sa ingenting alls) berättade hur trötta de var... och efter cirka en halvtimme så var jag helt övertygad om hur bra jag har det, att jag inte vill vara någonannanstans än hemma - med mina fina barn! Och i eftermiddag tar sig Anders hem lite tidigare, jag får en ridtur - och sedan åker vi till Helen och Ulf. Inleder helgen.

Jag kom just hem från en regnig promenad med Sigge och hundarna. Vi gick till Sandra för att hämta dregellappar. Vi drack kaffe. Sigge sov. (Han sover fortfarande.) Jag lyssnade på ljudbok - Camilla Läckbergs nya. Jag gick och tänkte - egentligen skulle jag varit på bebbegrupp på BVC, men Sigge är så snorig - Jag minns hur vi fick höra som 25åringar och väntandes på vår förstfödda hur svårt det var att leva med barn, att livet i stort sett tog slut, att man inte kunde resa mer... Det framställs ofta som svårt att ha barn - som en uppoffring, små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer... "Vänta bara"... Man läser och hör om alla faror som väntar. Om bristerna. Om familjens ekonomi och världens ekonomi. Och mitt i allt så kom 11 september. Alla hot. Mordhot. Miljöhot. Visst är det ett stort ansvar! Men också oerhörd glädje. För oss, som hade levt och tagit hand om våra hundar - så var inte skillnaden så stor. Det var ganska självklart. Våra barn blev en självklarhet. De fanns där från början och det krävdes inga större uppoffringar, om ens några. Vi var föräldrar. Och vi var stolta.
Anders klippte navelsträngen. Barnet såg ljuset. Såg oss. Sökte sig mot bröstet. Hur bebben söker min blick, bökar, slickar och kramar med handen som en katt som kloar. Pratar sitt språk, försöker förstå vårt. Vi ler, vi skrattar, gråter och kramas - vi jollrar, sjunger och oroar oss. Vi blev föräldrar. Mamma. Pappa. En stor händelse. En av de viktigaste. En ny uppgift i livet. Jag minns alla gånger jag testat positivt. Minns tvivlet över om man sett rätt. Minns förhoppningarna. Hur hemligheten bubblade inom mig. Hur man undrade om det syntes. Ett liv som börjar göra sig påmind inom mig. Jag tog mig igenom förlossningarna och försökte börja skapa livet som en- två- trebarnsmor. Jag känner en skyddarinstinkt som jag aldrig känt tidigare - ser faror jag aldrig sett, känner en kärlek som inte går att jämföras... Jag minns oron för förkylningar de fått, om utvecklingen går som den bör, för om jag är tillräcklig... Vi får påminna oss i alla funderingar om det "normala" - att i första hand värna om Barnet. Vi har stridit, vi strider - vi vill ge våra barn det bästa.
Jag minns glädjen för att framsteg - hur man plötsligt sitter vid en middag och pratar om bajs, matning och skrik...
Visst har jag känt mig ensam - i synnerhet sedan mamma dog - ingen bryr sig så mycket om ett barn som en mamma... En mormor.
En familj. Vi hör ihop. Vi. Vi mot världen. Plötsligt ser man bilder från den egna uppväxten klart.Många gånger har jag frågat mig vem jag är och varför jag reagerar som jag gör. Jag hade en bra barndom - det kan nog vara betydligt mer tungt och smärtsamt att tänka på den. Men jag minns hur ensam man kunde känna sig, hur mörkt mörkret kunde kännas.
Jag kan inte minnas många gånger som mina föräldrar blev arga. Själv kan jag känna hur ilskan bubblar upp ibland - men inte ska man brusa upp, det har jag nog fått med mg hemifrån. Inte skulle man brusa upp och gapa och skrika. Då fick man vara på rummet. Det är väl inte alltid så bra att stänga inne sin ilska - som jag sa en gång "man kan väl få vara lite arg i sitt eget hus". Det går ju till en gräns - sen bubblar det över, och ofta går det ut över dem som står mg närmast, de vågar jag visa mig naken inför. Jag visar känslor - åt alla håll och kanter. Jag försöker förklara.
Nä, för oss är de enkelt att ha barn. Det är ju vår familj! Livet tog inte slut, och aldrig har vi väl rest så mycket och så långt som efter att vi fick barn. Vi fortsätter skapa - vi bygger på, vi förnyar, vi går andra vägar, vi fogar samman... Vi försöker. Vi ger inte upp. trots miljöförstöringar, mord, cigarettrök och svältkatastrofer. Vi bryter ihop. Vi tar oss igenom. Vi gråter och skrattar. Vi.

Vilken dag! Den har gått i hästarnas och tennisens tecken. Jag började med ridning, stallfix och staketbyggnad samt sadelvård redan vid halv 9, sedan kom ag hem vid 3, då åkte Anders och spelade tennis. När han kom hem vid 4 åkte jag och Linus för att hjälpa till med att ta hem två unghästar från bete. När vi kom hem åt vi, och sedan åkte Anders på tennisträning och jag sitter nu framför hästhoppning på TV.
Även gårdagen tillbringades mest i stallet. Först med ridning för Klara, sedan red jag. Imorgon börjar en ny vecka - den inleds med ridning. Kerstin har lovat att passa Sigge. Sigge har för övrigt fått en liten tand i underkäken upptäckte jag idag. Han kan sitta en kort stund utan stöd och han kan ge en go, blöt puss när man ber honom! Linus sov hos farmor och farfar natten till lördag. Och Klara har haft fotbollsavslutning idag. En bra helg. Fint väder. Aktivt liv. Det enda man skulle kunna önska sig lite mer av är mer tid för att träffa sin älskade man. Imorgon börjar han sin vecka med en tur och retur till Stockholm för kurs.

Idag är Linus en stund på dagis - de skulle åka buss(!) till teater i stan! Sigge, hundarna och jag gick en runda i höstsolen och nu sover Sigge ute. Jag känner mig lite småpågångattblisnorig - men det Ska Gå Att Hindra Med Can Yang! Ikväll är det föräldramöte för Klara. I går kväll red Jennie och jag en mörkerrunda - det gick bra.
Ibland stannar tiden en kort stund - det kan vara en Liten hand som kilar in sig i min när vi går till dagis, en leende från en nöjd bebis eller som Klara säger "jag ska ge dig lite tid" och hjälper mig med något... Jag är där, jag stannar upp - jag njuter av våra fina barn.

Tack för fina dagar i Stockholm, samt bebbemys!

Anders är i Köpenhamn. Jag har gått omkull. Hemma. Ikväll. I vardagsrummet. Jag kan inte säga varför. Men jag vet att jag slog mig - i typ hela kroppen. Föll handlöst. Jag vet inte om jag halkade eller om jag blev yr. Vet bara att jag låg på golvet. Med två förvånade barn, som blev rädda och undrade om de skulle ringa grannen. Jag låg kvar en stund och reste mig sedan sakta. Glad att jag inte höll Sigge i famnen. Saken är den att jag trillade förra veckan också - påväg till dagis med Linus.
Det har varit en späckad dag - efter en späckad helg. helgen tillbringade först i stallet och sedan i bilen för en tripp till Stockholm och bebbemys. Hon var så söt, så liten. Sigge blev så stor. Han kändes inte som en bebis längre. Man får perspektiv och inser hur snabbt det går. Hur mycket som händer på fem månader. Idag har jag varit på utvecklingssamtal för Linus, BVC med Sigge (spruta och invägning: 8500g och 70cm), lagning av Linus glasögon och liten stadsrunda. I eftermiddag har vi varit hos Helen.

Barnen fick smaka Laxpudding i affären- de gillade det, och igår gjorde vi en hemma. Varmrökt lax förresten - så gott! Varva skivad potatis (ca 12), lök, dill, varmrökt lax i en smord ungsfast form. Blanda 5 dl grädde med 5 ägg, salt och peppar och slå över det. Grädda i 200 grader i cirka en halvtimme.

"En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din"

Jag orkar inte riktigt... Det är liksom inte kul... Orken tog slut. Linus har varit hemma hela dagen. Jag har varit hemma hela dagen. Jag har inte ridit sedan i måndags - inte haft någon "egentid". Anders har varit i Köpenhamn. Jag försökte stjäla en stund tidigare - gick ut i solen en liten runda medan Sigge sov, men kom hem till en vaken bebbe och två sura ungar. Inte ens plus minus noll... Bytte en bajsblöja, fick en kiss i sängen på köpet. Skällde på barnen. De började leka. Jag lyssnar på Winnerbäck. Förstärker känslan - försöker komma igenom den.

I kväll ska vi till Anne och Olof. Imorgon ska vi till Stockholm.

Igår var det stormsteg mot hösten - lite regnigt och gråmulet. Promenad (med en omkullvältning och stukad fot) på förmiddagen och en ridtur i kvällsmörkret. Dammsugaren gick sönder och lämnades in - igen... Idag var det ett minne av sommarens varma dagar - även om det var lite blåsigt, så sken solen. Dammsugaren var klar - och det var gratis att hämta den även denna gången. Idag har vi även hunnit med en date med TCmammorna och deras fina bebbar. Och sedan var barnen och jag i stallet, de stora fick rida Sammy. Anders är i Köpenhamn igen. Ömsom vin - ömsom vatten...

Ännu ett söndagsinlägg. Då är det lugn i stugan. Bara ett och annat blipp från Wordfeud och lite prassel från godispapper... Barnen har lagt sig och Anders spelar tennis. Dagarna går fort! Ridturer. Härligt höstväder. Bilstädning. Stallfika. Barnens aktiviteter - tennisträningar, fotbollsträningar, idrottsskola. Lappning. Lagning. 5 1/2 årskontroll för Linus - han gjorde som de bad, ritade, klippte, hoppade på ett ben och fick en spruta. Besök hos Linda och barnen. Habiliteringsbesök med Linus. Ett Ullaredsbesök med Helen. Och igår kväll hade vi besök av Sandra och Eric. Ikväll tog jag ett bad med Sigge när de andra seplade tennis. han älskar det. Han har stulit mitt hjärta. Han är så stadig. Han står på sina knubbiga ben, han ålar snabbt och försöker krypa. han sitter nästan och äter mat och gröt - snart är jag inte oumbärlig längre. Nu är godisen slut. Nu är det dags för mig att krypa ner också.