Skapelsen i morgonskrud. Bilden överträffar inte verkligheten. Men är fin ändå! Ibland tänker jag att det inte kan bli vackrare... och ändå överträffar naturen sig själv gång på gång.
Det är samma sjö och samma himmel varje dag. Och ändå så levande och nytt varje dag...
Gårdagens mörka skog i pannlampeljus med ett par pållar och en vän byttes mot dagens mörka stad i juleljusskrud med maxi i väntan på att sigge tränade innebandy.
Jag skyndade mig hem - med prov i väskan som skulle rättas och datorn för att kunna planera ett par lektioner. Men jag hann ut - mellan regnskurarna - innan mörkret sänkte sig!
Turen fick visserligen avslutas i pannlampans sken...
Och jobbet fick avslutas hemma. Men det var det värt att komma ut ett par minuter i dagsljus!
Det diskuteras i samhället. Om Corona. Covid. Lockdownens vara eller icke vara. Restriktioner. Vem har rätt? Tegnell? Wold? Att diskutera vilka restriktioner som borde gälla eller inte i samhället är föga intressant. Jag försöker förhålla
mig till experternas råd. (Även när jag tycker att det känns på låtsas ibland. Jag träffar ca 150 elever nära varje dag, fler om jag tar med de jag möter i de trånga korridorerna och i matsalen. Men jag träffar inga - förutom min familj
- efter 17...) Vem vet vad som är viktigt i det långa loppet? Den sanning jag tror jag har idag - kan vara förändrad imorgon. Om gymnasieskolans elever inte hade gått hem i våras kanske fler hade blivit sjuka då? Kanske har vi spridit
ut fallen så att sjukvården har hunnit med. Kanske har de hunnit lära sig mer hur man ska ta hand om dem som blir sjuka? Kanske hade man hoppats ha ett vaccin nu - och då hoppats att det inte skulle "bli en andra våg"? Vi kanske fördröjde händelseförloppet?
Vi har inget facit... Det finns etiska, ekonomiska och andra dilemman. Det finns få experter - och jag är inte en av dem...
Men vi kan Visa respekt. Följ råden. Det viktigaste är ju att vi gör det tilllsammans. Det hjälper ju inte att vi skapar våra egna regler och restriktioner. Om vi inte göra samma ger det ju föga efffekt... Och så får vi hoppas att vi
får många jular att fira framöver - även om julen 2020 inte blir som vanligt...
Först gick maxi en runda med klara - 4km. Sen sprang hon 1 mil med henne. Sen frågade Marianne om hon fick ta med henne på promenad - 2,5km till. Och sen gick klara, jag och maxi 3km. Sen sprang Linus 2km med henne. När Anders skulle springa
i mörkret så ville inte maxi följa med... det behövde hon inte heller - hon var välrastad!
...blyte kändes fin. Men min rygg blev kass. Igen. Den låser sig. Jag har lyckats klippa maxi, städa lite och gått en kort runda med hunden. Men. Det låser sig. I en onaturlig vinkel och jag vet hur hur jag ska komma från låsningen. Det blir panik
i kroppen. Ungefär som en värk under förlossning. Upp eller ner? Jag skulle flytta tvätt från tvättmaskinen till tumlaren. Alltså. Hur gammal är jag? Det var omöjligt att böja sig. Så jag fick liksom slänga mig ner på golvet. Och hasa mig mellan
maskinerna, för att sedan häva mig, dragandes upp... och sen var det dusch... få av byxor. Ta schampo från golvet. Ta på kläder.... Nu sitter jag i soffan i stund. Stilla. Och hoppas - och tror (i det läget är jag en obotlig optimist) - att
ryggen är "bra imorgon".
Och jag kunde inte sno åt mig en godisbit - för den hade jag gömt nederst i en låda...
Jag är så glad att blyte kändes fin - men jag blir faktiskt ledsen över hur dålig jag blir av en kort, liten ridtur.
Dagens skolverksamhet: trängsel i korridorerna, på labb, i matsalen... Två vikariattimmar pga sjuka kollegor. Och så ett "långtidsvik" i teknik - det är ju ändå det bästa för eleverna/verksamheten. Jag förstår det. Men. På vems bekostnad? Till
vilket pris?
Kopierat från en grupp på fb skrivet av Ingela högfeldt, med en del sanningar och en del ironi:
"Lite av det vi vet hittills om Covid-19 här i Sverige:
Viruset verkar gillar barer, affärer och museum väldigt mycket, men inte restauranger, bussar och skolor. Jag måste nog ha varit korkad hittills, för jag har inte riktigt förstått att viruset har preferenser för när det väljer att titta fram och hoppa
över till andra människor. Är det någon här som har kollat upp vilka intressen viruset har? Lite har jag lyckats lista ut efter ledtrådar från FHM:
Corona verkar gilla Halloween, konst och att spendera pengar. Och att ägna sig åt sporter ihop med människor över 15 år. Åka tåg verkar det tycka bättre om än att åka t-bana och buss.
Det jobbar hellre i kontor än i butik och absolut inte inom vården.
Skulle vårdpersonal ändå smittas så sker det förmodligen på Ica. De som jobbar på kontor smittas däremot mer troligt på jobbet än när de handlar på Ica.
Det känner även av vilket land det befinner sig i och anpassar sig efter det på ett föredömligt vis; i Sverige är det inte en aerosolsmitta, men i andra länder går det bra att vara det, men det mest imponerande är ju hur det alltid lyckas drabba andra
länder värre än vårt, oavsett vad dödstalen säger, det måste ju anses vara skickligt.
Viruset gillar att hoppa från barn till vuxna i speciella situationer som när 70-åriga farmor sitter barnvakt och de pysslar tillsammans. Ett ganska åldersdiskriminerande virus, eftersom 64-åriga matteläraren Agnes absolut inte smittas när hon förklarar
mattetal för ett barn.
Viruset ger upp så fort det ser ett visir men vid blotta åsynen av ett munskydd blir viruset alldeles pilskt och börjar repoducera sig hej vilt!
Viruset kan krypa och sova en stund, ja flera dagar, i näsan på ett barn där viruset plötsligt blir inaktivt och förlorar sin förmåga att ta sig vidare oavsett hur mycket barnet nyser, snorar och kladdar.
Det vet också att det inte får angripa ombord på flygplan.
Viruset tycker framförallt om att fira jul med familjer. Det känner FHM till trots att viruset ännu inte fått utöva just det intresset ännu. Baserat på någon hemlighetsstämplad studie framtaget av FHM. Ett genuint högtidsvirus med andra ord, en riktigt
sällskapssjuk liten rackare.
Men återigen: Framförallt avskyr viruset barn, och lokaler med barn är därmed säkra - om en mormor eller morfar finns i närheten förlorar dock barnen sin skyddande kraft.
Viruset är särskilt förtjust i olika bilträffar utomhus. Men om bilarna står på Gekås parkering håller sig viruset borta. Även inne i varuhuset kan viruset inte föröka sig bland 3500 människor. Normalt släpper de in 7000 personer. Men efter att ha halverat
antalet bröt viruset alla avtal med Gekås. Det var inte längre lönt att hålla till där. I stället uppehåller det sig numera i folksamlingar större än 50 pers. Under 50 är inte lönt. Bara på restaurang där det räcker med 9 pers för att viruset ska
föröka sig. Oklart om det fungerar att de 9 personerna sitter ner dock, för viruset smittar ju inte människor som sitter ner.
Tror inte vi har att göra med ett intelligent virus, eftersom det verkligen inte gillar att gå i skolan. Skolkar hela dagen för att hänga i köpcentrum och på rejvfester. Friskt är det iaf, har aldrig uppsökt sjukvård eller apotek. Vad det tycker om julbord
är ännu oklart.
Någon som har faktacheck på virusets intressen? Kanske rent av en bucket list från säker källa?"
Men så plötsligt - går jag från skräckslagen till rationell.
Läser kursplan. Jämför. Tittar i läromedel. Försöker förstå.
Och jag vet inte ens vad mötet ska handla om... Löjligt medveten om att min åsikt som anställd står sig slätt mot en chef med ansvar för en hel verksamhet - med mandatet att leda och fördela arbete och resurser.
Förtvivlad. Och livrädd.
Men vi fortsätter att laga soppa på en spik. Idag såg det ut så här. Efter en jobbdag med två vikariattimmar. Utan ställtid. Utan tanke. Utan tid för planering eller eftertanke. Men jag löste det. Kokade en soppa av en spik.
Skämt om späe och groggvirke - på ytan. Därunder den skämtsamma ytan finns oro, rädsla och allvar. Sjukskrivningar av olika anledningar. Vikariat för oss andra. Vi trollar med knäna och löser i stunden. Till vilket pris?
Klara får återigen distansundervisning. Det är en märklig tid vi lever i - en märklig gymnasietid.
Jag har fått vikariera och trolla med knäna idag. Men det blev bra. Jag löste det. Såklart. För det gör vi. Lita på det. När resten av världen bommar igen står vi på barrikadens rand. I frontlinjen. På skottlinjen. Parerar för kulor. Skjuter från
höften. Duckar.
Och Linus - löparkungen - hade fått paket av en annan löparkung! Respekt för våra #runstreakers!
Nu tar vi helg. Paus. Och laddar för en ny vecka i vår märkliga tid. Men först helg - med inställda hockey- och innebandymatcher - det bäddar för andra projekt:
Och så kom de.... de skärpta allmäna råden. Smittan ökar.
Praon för våra elever blir inställd nästa vecka. Med all rätt.
Men vi kommer - vad vi vet - vara kvar i skolans trånga lokaler - i korridorer som det omöjligtvis går att hålla 2metersregeln, på labb, i klassrum, i matsal och arbetsrum. Vi står där - utan visir och munskydd. Vi möter sanningen
i vitögat varje dag. Vi möter 500 människor varje dag.
Vi är samhällsbärare. Vår verksamhet ska rulla på - när resten av samhället stänger ner och många jobbar hemifrån sedan länge. De har möten och konferenser via nätet sedan mars.
Det är nog det bästa. Men låt oss slippa vara kvar på planeringstid - vår tid att planera och bedöma - och låt oss slippa sitta på fysiska konferenser, ämnesteäffar och arbetslagsträffar, ledningsgruppsmöte, Apt och i trånga
arbetsrum med sådant som vi likväl hade kunnat göra på vår egen kammare. (Men vi får inte bre ett knäckebröd i personalrummet.) Låt oss undervisa. Låt oss få verksamheten att fungera så bra som möjligt i en mycket orolig tid. Vi lärare är dock
bara människor. En del av oss är också rädda. Livrädda. Vi kan också bli sjuka - vi är inte immuna. Men till dess står vi där i de trånga korridorerna, undervisar och stöttar våra elever så länge vi håller oss flytande och på benen.
Vi löser situationer. Vikarierar för kollegor med "minsta symptom". Var rädda om oss! Lita på oss!
Och precis när jag skrivit klart och gick in på Fb då hade lärarnas riksförbund skrivit:
Idag har jag ont. Som förväntat. I ryggen, men också i låren, nacken och armarna. Och så har jag två blånaglar. Det är svårt att gå i trappor, sätta sig, gå... Men så tänker jag på gårdagen och ler.
Allt gick enligt plan. Starten är ett orosmoment när man har med en drake att göra - men den var som regisserad för oss. Jag hade bestämt mig för att gå ut först. De andra verkade förstå och lät oss göra det. Jag
gick ut i ledning och kom i mål först! En halvtimme innan silvermedaljören.
Han var fantastisk! 10 mil. Han stod som vanligt för musklerna och jag för hjärnan. Vi samarbetade. Han bar mig över stock och sten. Och jag sjöng. "Vi är oslagbara... Lika fort som vi levde då vi brann. Vi ville och vann!
Vi var oslagbara, vi sköt från höften Vi hade svaret på allt..."
Vi hade snabba pulstider och kim slet som ensam groom. Hon gjorde det svåra lätt. Utan henne hade det enkla varit svårt. Ett perfekt team. Tack kim! Tack Yvonne! Tack peder! Tack familjen! Tack stall- och ridkompisar! Tack för all pepp från nära och kära! Tack för alla grattisar! Tack kroppen.
Nu har vi gjort det. Vi ville och vann! Vi var oslagbara! Vi njöt! Trots en värkande kropp. Trots regn.
