flisas

Tur i oturen - att jag just denna måndag satt hemma och rättade, in i det sista, och förde in betyg på löpande band - och skulle fylla vattenballonger åt lillebrorsan när en spricker och blöter ner mig, och jag torkar bort vattnet som har hamnat både innanför och utanför kjolen - och hittar en pytteliten fästing på insidan lår! 

Om en stund väntar utvecklingssamtal för Linus. Och fotboll för klara och ridning för mig. 

Barnen och myggan badade. Myggan har kommit hem från en helg på ekö - det är så tomt när hon inte är hemma. Går genom byn, som jag känner så väl. Så Hemma. Går förbi ett äldre par. Som stannar gräsklipparen och pratar med barnen. Frågade Sigge om det var kallt och lovade klara rabarber. Anders är och spelar golf. Jag red en runda på förmiddagen. Klara och jag lägger ansiktsmask. 
Och medan räksoppan kokar blir det vin för mamman - och fotboll för lillsonen - vinet behövde ju öppnas för soppan...

Jag blev uppvaktad med massage, nybakade frallor till frukost , en ballock och teckningar i allsköns färger. 
Jag plockar en bukett med olika blommor...
och tittar ut över fältet med överblommade maskroser och tänker på livets förgängerlighet. 

Utan dig mamma är livet lite fattigare... Djupt älskad - och saknad. 

Jag har städat. Och klippt gräset. Musik i lurarna. Tårarna kom igen. Det är så orättvist. Mamma ville vara med. Mina barn fick inte lära känna sin mormor. Och på söndag är det mors dag - och jag har ingen mamma att fira. Alla morsdagannonser på facebook är ett hån. Mot mig. Och alla andra som saknar. Jag ville inte gå till graven. Jag är egoistisk. Jag är bitter. Jag är ledsen.
Och så sätter jag betyg. Det är inte speciellt svårt. Det grundar sig på kunskapskrav, beprövad erfarenhet och vetenskap. På möten med eleverna. Tal och skrift. Proven - både mina egna och de nationella - bevisar oftast redan det jag vet, det jag har sett och hört i laborationer, diskussioner, uppgifter och resonemang. Jag läser en artikel i lärarnas nyheter (http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2016/05/13/eleverna-lar-inte-grunderna), en intervju med en rektor, Lina Axelsson Kihlblom. Hon pratar om prognoser. Vi lärare vet redan i september vilka elever som kommer att ha svårt att nå målen i juni. År efter år säger vi ”välkomna till ett nytt läsår”, samtidigt som vi vet vilka som inte klarade målen förra läsåret och som inte kommer göra det i år heller. Det är förödande för en ung människa som bygger identitet! Lina Axelsson Kihlblom beskriver fem elevgrupper: särbegåvade, högpresterande, E-elever, F-plus-elever och F-minus-elever. Hon ringar in de två sistnämnda.
"– De behöver reparativa åtgärder. Och här är svensk skola urusel, sämst i världen faktiskt.
Det är med dessa elever som det gäller att ”go crazy” med särskilt stöd. Här räcker inte stödtimmar hos specialläraren. Här måste man skära och klippa. Skära ut treveckorsperioder av galet mycket stöd. Klippa bort annat. Bilda smågrupper. Bygga underifrån. Mattegrunder, svenskgrunder. Kanske engelska. Dubbeltimmar. Repetition.
– När man är som jag och behöver mycket stöd för sitt minne, då går det inte att ha lite engelska på måndag och onsdag och sedan sista timmen efter gympan på fredag. Man behöver det varje dag och man behöver tid att repetera. Och förstår du hur mycket eleverna gillar den läraren, som lyckas få dem över F-strecket? ...
För detta krävs flexibilitet, fungerande arbetslag och ledning, understryker Lina Axelsson Kihlblom. "
Skolan behöver förändras. Skolan behöver tänka om. Skolan kan inte bara fortsätta att bekräfta det vi redan vet. Skolan måste skapa förutsättningar - för alla elever. Barn vill lyckas. Om de kan. Och det är vi som ska skapa förutsättningar.
Jag läser en annan artikel om läromedels vara eller icke vara. Och kan bara hålla med de två pedagogerna bakom blogginlägget (http://tvapedagoger-ettklassrum.bloggo.nu/Lat-laroboken-leda/): "Läroboken tar med eleven på en kunskapsresa där start och mål är tydliga och där vägen till slutdestinationen är genomtänkt. Läroboken ger eleven en samlad bild av kursen och dessutom möjlighet att utvecklas och utmanas på vägen. Med en lärobok får tonårshjärnan en hjälp på traven med att skapa överblick istället för att förvirras i ett kaos av stenciler eller länkar. Du som pedagog har tid att vara kreativ på riktigt och lägga tid på att utveckla din undervisning istället för att kopiera och länka vidare. Låt läroboken vara en bas i undervisningen och låt tekniken finnas som stöd." Vi lärare kan vara kreativa på andra sätt än att kopiera stenciler, posta länkar och skriva eget material. Ämnesbloggar, facebooksidor, en stencil... Det är inte enkelt för en elev...
Jag läser i Aspeflos blogg (http://wordpress.aspeflo.se/wp-content/uploads/2016/05/T%C3%A4nk-om-artikel.pdf) att "varje elev ska utvecklas till att vara både nyfiken, initiativrik, empatisk, motoriskt välutvecklad, estetisk, tänkande, språkligt kompetent, självständig, flexibel, analytisk osv., när det i själva verket kanske är ett samhälle som behöver personer med dessa olika egenskaper och förmågor. Allt kan inte finnas hos en individ, men tillsammans får vi ett väl fungerande samhälle… En del av oss vuxna är kreativa och initiativrika, andra mer analytiska och eftertänksamma. Vissa är starka och uthålliga och andra mer fokuserade på abstrakt tänkande." Vilken stress detta är för lärare och elever. Tänk om varje elev verkligen fick utvecklas på sitt sätt. Utveckla det som eleven faktiskt är bra på. "Med en annan målbild och ett annat fokus skulle kanske läroplanen bli mer likvärdig och möjlig att efterleva? Tänk om ett annat fokus bättre skulle representera den mångfald av människor och egenskaper som ett samhälle behöver bestå av…? Tänk om detta skulle innebära färre ”hemmasittare”, en minskad psykisk ohälsa bland unga, en ökad integrering och inkludering samt en högre måluppfyllelse och självkänsla…? Om detta vore möjligt – är det inte då dags att TÄNKA OM?!"

För en stund sedan låg jag i sängen jämte Sigge. Vi snackade om det ena - och det andra... Och plötsligt fylldes mina ögon med tårar. Något hade fått mig att tänka på mamma. Och jag hade svårt att reda ut om hon hade träffat Sigge? Och Myggan? Och insåg att det är så mycket hon inte vet - åtminstone i den formen jag tänker... Hon träffade ju inte ens Stimma - hon vet inte hur duktiga vi var. Hon vet inte vilka framgångar vi skördade. Hon var mycket med Klara (jag är så glad för de knappt två åren vi fick i samma by) - hon älskade henne, över allt annat. Men... det är så länge sen. Klara har blivit stor. Linus var bara ett halvår. Hans resa hade knappt börjat... Hon hade varit viktig för honom. De hade behövt varandra. De hade gjort varandra bra. Det är jag övertygad om. Hon träffade aldrig Sigge... Och inte Myggan. Och jag sitter här och fulgråter - trots att det är snart 10 år sedan.
Sigge ropar - han vill äta frukost tillsammans. Jag torkar snabbt mina tårar. Sväljer klumpen i halsen. Kramar om min son. Tar en klunk kaffe och en bit av äggmackan. Trycker undan sorgen en stund till - den som överväldigar mig när jag minst anar - som jag har gjort så många gånger förut... Mitt liv går vidare - utan min älskade mamma. Men runt om oss finns hon - i blomman, flugan, haren... I mina barn...

Gränsen är hårfin mellan fantasi och verklighet. Verkligheten kan vara så overklig - samtidigt som overkligheten kan vara så verklig... Vems är sanningen? Vem bestämmer vad som är verklighet?

Älskar min tröja.

Inlåst på labbet mellan 10 och 16. Det tär på krafterna. Labb. Med dess risker. Det kräver koncentration. Några elever skrev prov. Dränerad på energi. Hämtar ett paket. Åker hem. Sigge är hos Oscar. Efter en stund kommer de. Linus är sällskapssjuk efter ett par ensamma timmar. Klara kommer. Anja kommer. Ut med sopor. Konstaterar fisk i matkassen - och jag som älskar och prisar matkassen i vanliga fall, förbannar den idag... Panerad kolja och bulgur, samt sallad och vit sås. Vad är det för fel på fiskpinnar? Fram med tre fat. Mjöl. Ägg. Ströbröd. Det gick snabbt. Lite för högt tonläge. Lite för hög puls. Linus och klara hann få i sig lite fisk innan fotbollsträning och fotbollsmatch. Lämnade dem på vallen. Röjde kökets kaos. Kokade en kopp kaffe. Tog En bit choklad - när jag skulle ta nästa undrade Sigge vad jag gjorde... Satte mig i solen. Musik. Andas. Andas igen. En stund. I livet. Innan fotbollsmatchen. 

Vilka får gå på konsert på jobbet? Lärare. Fantastiska elever står på scenen framför fullsatt konserthus. Levererar. Det gjorde inte vi på vår tid? Vi sjöng luciasånger i 17stämigt... 
Och sen åkte jag hem - rättade prov i solen. Betygstider. 



Och så sprang jag en runda med myggan - med protester från en höft och ett knä..., men med gott flås - medan Anders lagade mat. Och badade en stund med en smutsig Sigge. Klara tränar fotboll och Linus cyklade för att möta henne. Anders susade iväg på innebandymöte...

En helg. Massor av aktiviteter. 




En ridtur. 

På Kents sista ord. Högt. Väntar på sushi. Min älskade. Med ett glas vin. Tittar över sjön. Spegelblankt. Lyssnar på Ord om förlåtelse. Om förlorarare - om det som är förlorat. Om plogstänk. Om ensamhet och svarta hål. Om att resa sig. Om misstag. Och En perfekt värld. Om hopp. Tro. Kärlek. Och svek. Om slutet. Om hjärta - och smärta. Om solidaritet, sympati och medmänsklighet. Om att säga det man menar och ta hand om varandra. Om falska protester på en tjusig häst. Om tussilago. Om flykter. Och strider. Om maskrosfrön i vinden. Han är genialisk. Han trollar med orden. Han skriver sanningar och metaforer. Och jag är tacksam att vi har biljetter till en av deras sista konserter. Då som nu för alltid... Att lyssna på deras sista album för första gången är stort - och jag misstänker att låtarna kommer växa...  ”Så finns det någon mening att säga förlåt, finns det någon väg som leder oss hem, finns det ens ett hem där vägen tar slut, kan du förlåta, jag kan förlåta, jag har bara alla mina jävla ord

alla dom där stora tomma orden, finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen” 

”allt blir bra, så länge vi inte glömmer bort varandra, men snälla rara du, till vem ska jag skicka fakturan?".

”Det bästa i mitt liv måste jag våga ge, förstå eller förtjäna

tror du att jag pratar om förenklad mytologiserad kärlek?

Nej, nej

jag pratar om gemenskap, solidaritet, förståelse och vänskap"

Det kan nog se lite märkligt ut när flickan, med den stora svarta glada hunden går runt i skogen, med musik högt spelande - möter ett par med hundar. Hon kallar in - den mycket lyhörda och lydiga hunden och tar på - det lilla rosa snöret som fick plats i fickan. Det märks att de inte är vana att möta någon på sina promenader. Det är svårt att hålla hunden i det lilla kopplet - och ännu svårare blir det när flickan plötsligt får kramp i benet... 

För att kunna klippa vår gräsmatta - måste man först samla ihop typ 3000 golfbollar - tur att jag är gift med en hyfsat duktig golfspelare som centrerar bollarna. Målet är att hamna i hålet i stubben... 



 tt köra gräsklippare är en Lisa för själen. Jag sjunger högt: " ÄR DET FEST!? FÅR MAN KOMMA? FÅR MAN TA MED SIG NÅGON? HUR MÅNGA? E D FEST!? SKA VI HÅNGLA? SLÄPP TILL NU DÅ, SLUTA KRÅNGLA! ..." Vad var det vi sa. När vi sträckte ut våra armar vad var det vi sa När vi två tittade ut ifrån berget vad var det vi skrek. När drömmar bar oss bortom stan å en dag ska vi härifrån. vi sa: vi ska ta över vi ska ta över världen vi ska bli stora vi ska bli mäktiga, ha ha och vi ska göra jorden hel ja vi ska göra vattnet rent och vi ska aldrig skada varandra mer. Och vi ska slåss.ja, vi ska slåss mot Goliat. så tro på mig för jag vet att du är modigast..." "Vad gör vi? Vi kör! Ett, två, tre, fanta å rosé En, två, tre, ge mig fanta å rosé En, två, tre, fanta å rosé En, två, tre, alla brudar ner på knä ..." "Skriv en bok som alla läser, ge pengar till ett institut. Gör en sång som barnen sjunger, när terminen tagit'slut. Sy upp en kollektion med kläder, ge ditt namn åt ett gevär. Va det extra i parfymen, den som vackra kvinnor bär. Säg ett ord som blir bevingat, sätt en flagga på en topp. Spring på under tre minuter, ett 1500 meters lopp. Korsa apor med kaniner, få ett pris ur kungens hand. Se till att skaffa några ungar, eller sätt en värld i brand. Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö..."
Det finns många anledningar till att jag är tacksam att jag bor där jag bor - det här är en "att kunna sjunga högt utan att bry sig om vad grannarna tänker". Liljekonvaljerna i trädgården är en annan...

Ledig dag. Sol. Tyvärr är jag väldigt yr i huvudet. Hoppas att det ger sig ny efter frukost, nonchalerande genom städning och lek...

Känslan...

Jobb. Anders levererade matlådan till jobbet. Klara hade hämtar Sigge. Anders fortsatte till jobbet igen. Klara skulle tull fotboll - fixat skjuts med tränaren. Kom hem. Skulle sätta på Spotify - och insåg att tangentbordet var blött... Efter några undersökningar kom jag fram till - kattkiss. Torkade. Vände upp och ner. Satte på musik på telefonen istället. Insåg att det i alla fall inte var grålle - för han har fortfarande inte kommit hem... Trots regn... Lagade pannkaksrulle med köttfärs, samtidigt som jag hjälpte Linus med engelska- och svenskaläxan. Over and out. 

Helgen går mot sitt slut. Solen har gått i moln. Regnet faller. Ljusen är tända. Och jag sitter under en filt efter att ha varit på linus fotbollsmatch. De förlorade. Det gjorde klaras lag oxå. 



















Höstfärger på naglarna. Och fortfarande ingen grålle... Men jag hoppas att han kommer hem nu när det regnar...

... att höften återigen värker efter onsdagsträningen.
... att både höger knä, höger ljumske och båda axlarna hoppade vid flera tillfällen igår på träningen.
... att Grålle fortfarande inte är hemma.
... att folk kallar sig toleranta och gillar utsatta och annorlunda människor på Facebook - men i verkligheten så är det långt kvar till tolerans för det vi kallar annorlunda - de som inte passar in i normen, i samhället, i ramen, i boxen... Föräldrar som är oroliga för att deras barn blir utsatta på något sätt av andra elever - kallas för överreagerande. Elever som stör eller inte gör det som det förväntas på en lektion - kallas lata och ouppfostrade. Det gör mig bekymmrad att det fortfaande finns så mycket okunskap, så lite mänsklighet bakom den fina fasaden...

Sitter på trappan och äter frukost - bara för att jag kan. 

Funderar över dagen... Tvätta. Plocka in tvätt. Byta i sängarna. Städa. Klippa gräs. ... Inte många Måsten - men en hel del bör...
framåt eftermiddagen fylls det på i kalendern...

Vad är oddsen?






I den avslutande matchen satte han ett mål! Det första av alla. 

Mitt hjärta blöder. Ändå lite mindre nu än för en timme sedan. Sedan några dagar var både Chilla och Grålle på språng. Men så plötsligt händer det - och Chilla kommer och skriker. Jag fortsätter och ropa på Grålle. Fortsätter och hoppas - och tro?
Solen fortsätter att skina. Man brukar säga i skolan värld att man inte hinner något efter påsk - det innebär väl att vi egentligen kunde ta sommarlov nu? Och framför allt om det är sol? Flex? Det kanske hade varit det bästa att bilda d-vitamin?
På tal om skolan - jag läste en artikel på Aftonbladet debatt som handlade om omöjligheten att nå sina drömmar - man blev aldrig tillräckligt bra i den svenska skolan. Så har det väl alltid varit? Alla som vill fick inte en femma - alla lyckas inte få ett A oavsett hur mycket de kämpar... I så fall hade väl vi lärare bara kunnat fråga vad eleverna vill ha i betyg... Det närmar sig betygsättartider - jag säger inte att det är en lätt tid för eleverna. Men ändå - i dagens skola finns det många sätt att visa att man kan. Det är inte endast skriftliga prov som gäller... Det handlar inte bara om fakta, årtal och kemiska symboler. Mycket i dagens skola handlar om strukturer, samband och förståelse. Jag säger inte att det har blivit lättare - jag säger bara att det alltid har varit svårt. Att det alltid har krävt en arbetsinsats. Och att inte alla alltid har lyckats nå högsta betyg... Bara för att de vill - eller ens försöker...

Sigges femårsdag. Sigge - nyfödd.

Sigge 1 år.
Och idag - 5 år. Femåringen har utvecklats till en godhjärtad kille med egen vilja, stark vinnarinstinkt och ett enormt bollintresse. 

Söndag - efter en långhelg med strålande sol. 





I kväll vann klara en fotbollsmatch mot Urshult. 2-3. 

Imorgon fyller vår älskade Sigge fem år. 

Älskar lediga dagar. 




















Nu är Anders och spelar golf, och sedan blir det en liten ridtur, och packning inför morgondagens 50kmT på blyte i sällskap med Yvonne och amigo. 

Nöden har ingen lag - idag steker jag  amerikanska pannkakor till frukost. 

Äntligen meditation efter vinterdvalan. 
Och uppladdning inför gympapasset.... Och inför ledighet! 

En trevlig helg går mot sitt slut. Vi har sjungit in våren med goda vänner, en shoppingtur med klara, jag har ridit två rundor på blyte (igår var jag förvånad över att varje runda känns ännu bättre än förra - idag var han inte den charmigaste killen i byn, lite väl mycket felvänd energi), växjöloppet för Anders och klara på låga 52 och fotbollsmatch för Linus.