flisas

På Kents sista ord. Högt. Väntar på sushi. Min älskade. Med ett glas vin. Tittar över sjön. Spegelblankt. Lyssnar på Ord om förlåtelse. Om förlorarare - om det som är förlorat. Om plogstänk. Om ensamhet och svarta hål. Om att resa sig. Om misstag. Och En perfekt värld. Om hopp. Tro. Kärlek. Och svek. Om slutet. Om hjärta - och smärta. Om solidaritet, sympati och medmänsklighet. Om att säga det man menar och ta hand om varandra. Om falska protester på en tjusig häst. Om tussilago. Om flykter. Och strider. Om maskrosfrön i vinden. Han är genialisk. Han trollar med orden. Han skriver sanningar och metaforer. Och jag är tacksam att vi har biljetter till en av deras sista konserter. Då som nu för alltid... Att lyssna på deras sista album för första gången är stort - och jag misstänker att låtarna kommer växa...  ”Så finns det någon mening att säga förlåt, finns det någon väg som leder oss hem, finns det ens ett hem där vägen tar slut, kan du förlåta, jag kan förlåta, jag har bara alla mina jävla ord

alla dom där stora tomma orden, finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen” 

”allt blir bra, så länge vi inte glömmer bort varandra, men snälla rara du, till vem ska jag skicka fakturan?".

”Det bästa i mitt liv måste jag våga ge, förstå eller förtjäna

tror du att jag pratar om förenklad mytologiserad kärlek?

Nej, nej

jag pratar om gemenskap, solidaritet, förståelse och vänskap"