31/10; torsdag
Nu sitter jag på innebandyträning. Sigge halvligger i knät och är frustrerad över att inte få vara med. Han har fått åka skridskor idag - lycka. Sedan var han arg för att han inte fick ha skridskor inne...
Linus är på fotbollsträning. Innan vi åkte blev vi frustrerade och arga på varandra. Över en bagatell. När han lackar ur, blir jag mest irriterad på mig själv. Även om orden jag säger riktas mot honom. Det gör mig ännu mer irriterad - på mig själv... Ofta är det jag som gör fel. Säger fel. Agerar fel. Gör om. Gör rätt. Börja om. Tänk efter. I stunden kan jag inte backa. Men nästa gång...?! Det är tur att det finns många träningstillfällen... Tyvärr verkar jag inte få bättre tålamod... Men jag kanske kan leva min strategi?!
30/10; onsdag
Höstlov. Ömsom vin, ömsom vatten - skratt och gråt. Det kan eventuellt vara så att jag redan vid frukost sa att det var lättare att jobba... Sedan har det gått upp och ner. Gått en mysig runda med barnen och mygga - jag visar henne världen - och hon berikar min. Jag har städat. Vi har handlat lite. Badat mygga. Och myggan har fått testa lite agility - hon är så modig och nyfiken! 
28/10; måndag
Det blåser. De varnar för storm. Det framkallar minnen av andra stormar - nu vet man vad en storm är. När Gudrun stod vid dörren hörde jag inte ens talas om henne, förrän vi satt fast i ett tåg i Tranås på väg hem från Stockholm. Vi hade hälsat på en nyfödd Hedda. Vi tog in på hotell i Tranås, och när vi förstod att vi inte skulle kunna ta tåget nästa dag heller så ringde vi pappa och bad honom komma och hämta oss... Vi förstod inte. Vi hade inte varit i stormens öga. Men ju närmare hemma vi var, destu större var förstörelsen. Vi fick köra på en väghalva hela vägen. Man kände inte igen sig. Strömlöst i flera dagar, och hundarna var instormade på pensionat i flera dygn. Vi gjorde en bebbe de strömlösa dygnen, vi kallade "hen" Gudrun. Vi fick ingen bebbe, den dog i magen... Men när nästa stora storm kom - Per, då fyllde Linus ett. Många kunde inte komma - träd låg på vägen. Vi satt i uterummet och såg en björk falla i trädgården... Ett äppelträd. Undra hur det ser ut imorgon när vi vaknar?
26/10; lördag
Winnerbäck igår... Mörkt. Fint. Kärlek.
Du såg det komma när skolklockan ringdeDet stog skrivet på den svarta tavlanNär startskottet smallFör en livslång tävlanOch flaskorna låg kastade i vattnetDu såg det komma när filmen var slutOch alla gick tillbaka till sittRöda var ordenRött idealetMen vägen upp till himmelen blåVinden står stillTunga hänger skyarna somRegn som aldrig kommer nerDet här är hur du blev Du såg det komma i dörrvaktssystemetOch det hördes i de hånfulla skrattenSå många skamvrårMen gott om apotekOch luften är fri, luften är friDu såg det komma i pigandet o niandetKlätt i programledarkläderFar skär köttetMor bakar cupcakesSvårt att tycka nå’t, bland alla som tyckerVinden står stillTunga hänger skyarna somRegn som aldrig kommer nerDet här är hur du blev Tyskrider tåget med kronor i håretOch det svajar lite längst bak i ledetVackrast går förstOch klarare i tonenOch syret bara sjunker och sjunkerEn lång korridorDoften av hundraKlädhängarna, bänkarna, skåpenNärma dig spindelnTill slut har du vant digTill slut kan du klappa den på ryggenVinden står stillTunga hänger skyarna somRegn som aldrig kommer nerDet här är hur du blev Duktig är mammaDuktig är pappaOch lycklig är den duktiga bankenDu såg det komma genom värmda klinkersOch en gränd som bara flyttar hur den villVart ska du gåVart tar du vägenNär väggarna drar ihop sig mot mittenDu klarar dig själv nuDet är som det ärJa vi klarar oss vi klarar oss självaO vinden står stillTunga hänger skyarna somRegn som aldrig kommer nerDet här är hur du blev
Ja det är så här det blev... Och det blev ju bra. Sitter här i soffan. Ett hostande barn, ett barn med klubba och hjälm - eftersom vi tittar på hockey, en sovande hund, en spelande dotter. Det här är hur det blev. En harmonisk familj, med huslån, med möten, med jobb, med aktiviteter som avlöser varandra - och korta snabba överlämningar och en snabb puss i tvättstugan innan nästa uppdrag, som skriker emellanåt när tröttheten är för stor och tiden, och orken, inte räcker för att vara pedagogisk - trots att det är just i den stunden vi skulle stannat upp och kramats. Vi som har hört hånskratt och sett himlens alla färger. Vi som klarar oss själva. Vi som är duktiga. Det är så här det blev. Och det blev bra. Det vill bli bra. 
Du såg det komma när skolklockan ringdeDet stog skrivet på den svarta tavlanNär startskottet smallFör en livslång tävlanOch flaskorna låg kastade i vattnetDu såg det komma när filmen var slutOch alla gick tillbaka till sittRöda var ordenRött idealetMen vägen upp till himmelen blåVinden står stillTunga hänger skyarna somRegn som aldrig kommer nerDet här är hur du blev
24/10; torsdag
Idag magnetsröntgades min rygg. När jag kommer ut från tunneln säger han som utförde det "du har rättså stora problem va?", jag svarar att benet är i stort sett sovande hela tiden... Han svarar "vänster?"... Är det bra eller dåligt? Eller både och? De på röntgen brukar aldrig säga något. Kankse såg de något som kan förklara mina besvär.
Lite bilder från stallet i eftermiddag
23/10; onsdag
Första vabbdagen den här terminen är här... Sigge är inte speciellt dålig - inte alls dålig, men hans mage är lite i olag. Han bajsar lite för ofta... Men han är pigg! Spelar innebandy, hockey och fotboll om vartannat. Jag har jobbat på förmiddagen. Eleverna hade kemi och fick göra en gruppuppgift som var lätt för mig att bedöma - jag är nöjd.
Jag sitter och funderar lite på hur lätt man fastnar i negativa spiraler - likväl som i positiva, men då tänker jag inte så mycket på dem...En del dagar är det hopplöst. Barnen gör något/gör inte något, barnen gnäller/pratar/pratar inte - oavsett så uppfattas det som gnäll, bråk och tjafs. Jag blir irriterad, och märker att jag har svårt att vända det. Jag blir mer irriterad. Arg. Det hjälper liksom inte vad barnen gör. Jag har fastnat - i hundvärlden pratar man om kvarstående aggressivitet. I mitt yrke, och som hundägare, har jag ofta och under lång tid låtsats att jag har blivit arg. Jag blir liksom arg innan jag egentligen blir det - om jag låtsas tar det inte så mycket energi. Blir jag arg på riktigt så tar det av mig själv. Av min energi. Jag lyckas inte så bra med att göra det med barnen. Vissa dagar triggas jag oerhört av barnen - andra inte... Jag blir arg gång på gång. Och lika ofta som jag blir arg får jag dåligt samvete - för ofta finns det ingen större anledning - samma sak som jag igår kunde leva med, går jorden under för idag... Jag har funderat över vad detta beror på... Ofta beror det nog på hur jag mår själv... Om jag mår bra - inte har ont - varken i kroppen eller i själen. Om jag känner mig omtyckt och respekterad - är det lättare att vara förstående och respektera andra. Så är det nog för många. Jag tänker på elever som jag möter. Som får ett rykte. Som känner sig dåliga - de får oftare höra att de inte kommer i tid, att de inte kan tillräckligt mycket och att de inte gör tillräckligt... Det blir en självuppfyllande profetia. Petra Krantz Lindgren skriver (http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/): "... Ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt." I våra förmaningar "måste du alltid"... finns underliggande budskap "jag är inte nöjd med dig"... Ju oftare man får höra att man inte är bra, inte duger och kan - ju uslare känner man sig. Både barn och vuxna. Och den som känner sig värdelös - tenderar att bete sig så... Vi behöver visa varandra respekt, tillit, tilltro, empati, intresse och närhet - vi måste låtsas bli arga.Vi ska inte sluta att visa känslor. Men vi ska vara medmänniskor - inte motmänniskor.
Jag sitter och funderar lite på hur lätt man fastnar i negativa spiraler - likväl som i positiva, men då tänker jag inte så mycket på dem...En del dagar är det hopplöst. Barnen gör något/gör inte något, barnen gnäller/pratar/pratar inte - oavsett så uppfattas det som gnäll, bråk och tjafs. Jag blir irriterad, och märker att jag har svårt att vända det. Jag blir mer irriterad. Arg. Det hjälper liksom inte vad barnen gör. Jag har fastnat - i hundvärlden pratar man om kvarstående aggressivitet. I mitt yrke, och som hundägare, har jag ofta och under lång tid låtsats att jag har blivit arg. Jag blir liksom arg innan jag egentligen blir det - om jag låtsas tar det inte så mycket energi. Blir jag arg på riktigt så tar det av mig själv. Av min energi. Jag lyckas inte så bra med att göra det med barnen. Vissa dagar triggas jag oerhört av barnen - andra inte... Jag blir arg gång på gång. Och lika ofta som jag blir arg får jag dåligt samvete - för ofta finns det ingen större anledning - samma sak som jag igår kunde leva med, går jorden under för idag... Jag har funderat över vad detta beror på... Ofta beror det nog på hur jag mår själv... Om jag mår bra - inte har ont - varken i kroppen eller i själen. Om jag känner mig omtyckt och respekterad - är det lättare att vara förstående och respektera andra. Så är det nog för många. Jag tänker på elever som jag möter. Som får ett rykte. Som känner sig dåliga - de får oftare höra att de inte kommer i tid, att de inte kan tillräckligt mycket och att de inte gör tillräckligt... Det blir en självuppfyllande profetia. Petra Krantz Lindgren skriver (http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/): "... Ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt." I våra förmaningar "måste du alltid"... finns underliggande budskap "jag är inte nöjd med dig"... Ju oftare man får höra att man inte är bra, inte duger och kan - ju uslare känner man sig. Både barn och vuxna. Och den som känner sig värdelös - tenderar att bete sig så... Vi behöver visa varandra respekt, tillit, tilltro, empati, intresse och närhet - vi måste låtsas bli arga.Vi ska inte sluta att visa känslor. Men vi ska vara medmänniskor - inte motmänniskor.
Klara & Sigge
Kompisar
20/10; söndag
Höstdag. Bröllopsdag. 6 år. Mycket har ändrats på sex år - ändå så lika... Vi hinner inte ses lika mycket. Och ibland undrar jag om det är bra eller dåligt. Vi var vana vid att alltid göra allt tillsammans. Diskutera med varandra. Och ändå behövde vi knappt göra det. Vi tänker lika. Tycker lika. Börja ofta säga samma sak. Samtidigt. En sak vet jag. Han är min bättre hälft. Mitt livs kärlek.
En dag då vi kunde konstatera att "imorgon har vi inte så mycket" - ju bara det vanliga, gympasalsträning, ridning, innebandyträning, städning av tennisplanen och så behöver vi nog städa lite inomhus.... Och så åkte Anders och klippte sig. Regn. Höst. Vila. Nu kvällsmat!
En dag då vi kunde konstatera att "imorgon har vi inte så mycket" - ju bara det vanliga, gympasalsträning, ridning, innebandyträning, städning av tennisplanen och så behöver vi nog städa lite inomhus.... Och så åkte Anders och klippte sig. Regn. Höst. Vila. Nu kvällsmat!
Försök att fånga valpen på bild...
19/10; lördag
And I say to myself... what wonderful world!
Att vakna och titta ut och mötas av den här utsikten... Det är en Lisa för själen.
Ett par sovande hundar och en katt och en lekande Sigge som sällskap - en kaffe i handen och ett par vänner som spelar wf. En bra start på dagen - som ska ägnas åt lövräffsning med svärföräldrarna, hockey för Linus och ridtur för mig. Det vill bli bra! 
18/10; fredag
Att man inte lär sig... Trodde vi hade tagit ett gemensamt beslut om att "imorgon har vi strumpor på oss", men så var det inte, åtminstone inte när morgonen kom... Linus vägrade strumpor, och vi blev på dåligt humör... Välj striderna. Stoppa ner ett gäng strumpor i väskan som han kan ta på sig om han fryser...
På jobbet hade eleverna heldag elevens val, vilket inte jag hade denna perioden, jag valde ändå att i olika omgångar sitta med olika elever och hjälpa dem med no. Det kändes bra. Önskar många gånger att man kunde vara mer flexibel.... Hjälpa till mer där det behövs!
I eftermiddag har jag varit ute - andars den friska luften, dragit ner den i lungorna - andats - vänt näsan mot solen, dammsugit en snabb vända innan klara red. Myggan fick följa med och skötte sig exemplariskt! Hon somnade gott i mitt knä. 
17/10; torsdag
Att sitta hemma - uppdatera skolans hemsida, rätta, fixa omdömen, följa barnen till skolan, pussa valpen och dricka en kopp kaffe - det är en lisa för själen. Snart ska jag åka till jobbet för att ha idrott några timmar!
16/10; onsdag
Bättre och bättre dag för dag... Ja idag är en bättre dag. Trots att den började med att världen snurrade och jag höll på att svimma... Och att jag i eftermiddag fick veta att rektorn ska sluta.
Efter jobbet var jag ute med myggan och barnen och läste läxan med Linus innan jag tog en ridtur på den nya hästen i stallet. Höst. Och aldrig kommer väl luften så långt ner i lungorna som på hösten. Nu lägger jag Sigge, och ikväll kommer fotbollstränarna för att diskutera killarnas inomhusträning - Anders ska vara tränare. Idag är jag en trevligare mamma, och det känns bra i hjärtat!
Sönermarken - Winnerbäck
Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken
Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu
Jag ser gitarren i butiken
Symbolen för att skolka
Sagan om ett uppror
Drömmen om en högre höjd
Ett sjörövarskepp
som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig
nånsin mera
En enda ambition
Att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen, la isla bonita
Och dom brandgula
stolarna man staplar
på varandra
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten
över taken
Man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio
Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon
Vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började
Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet för det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen
i kanten
Jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten
Vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas
Ladan bytte hänglås
Och ovan allt en himmel
liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över
efter vågorna och stormarna
och skummet
Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig
men jag är inte där
15/10; tisdag
Jag har så mycket att vara glad för, så mycket att le åt, så många jag älskar, så mycket jag gillar att göra... Ändå skriker jag på dem jag älskar - för att det ligger saker överallt (valpen får varken ha kulor, golfbollar, pingisbollar, pusselbitar, träningskläder eller filtar), för att dammsugaren inte funkar när jag väl hinner dammsuga, för att... Vadsomhelst... För allt... För inget... Hur ska jag vända det? På jobbet är jag mest glad, men hemma känner jag mig mest trist, tråkig och sur... Inget tålamod. Nu när jag ligger här i sigges säng hör jag Anders komma hem från Stockholm - det innebär att jag har, sedan jag kom hem vid fyra, (dagis stängde fyra för att de hade möte...) tagit hem fem barn från skolan, gett sex barn mellanmål (där jag fick trolla med knäna för att få ihop något vettigt inför innebandyträningen), dammsugit (inklusive felsökt och fixat dammsugaren), kört två killar till innebandyträning, lagt potatis och lax (tack city gross matkasse), ätit, värmt mat till Linus som kom hem senare, plockat oändligt med små saker, skällt på mina barn, räddat kattmaten, gett hundmat, torkat kiss och hundkräk, tvättat kissiga sängkläder, försökt roa Sigge som vill följa med på innebandyträning... När jag skriver det så inser jag att det inte är så konstigt att jag är trött, less och ilsk och känner att jag inte räcker till?! När dessutom kroppen gör sitt bästa för att få mig på fall genom att somna bort mitt ben och ständiga smärthugg i ryggen så är det lite svårt att vara på topp - men det får inte gå ut över mina barn... Jag vill inte skylla på min sargade, ärrade kropp - det finns inget försvar. Dem jag älskar mest och dem jag minst vill skrika på... Men det är ju oxå hemma jag känner mig mest trygg, det är där jag kan blotta mitt innersta och min strupe, falla - bli älskad, behövd, förlåten och upphämtad...
13/10; söndag
Idag är jag lite helare... Vår familj har utökats av en Mygga. En flattetik. Igår var vi i Halmstad och efter fn kort rundvandring då barnen fick se var klarade hade gått på dagis, vi bodde och jag jobbade så hälsade vi på hos Reitmeier. Jag kramade dem. Och i samma stund kände jag hur mycket jag har saknat dem! Samtalen. Träningen. Livet. Duktigare hundmänniskor är svårt att hitta! Nu jobbar jag lite på att intala mig själv att man kan ha hund på olika sätt... Men det är klart att man blir sugen på att träna med den lilla!
I fredags fick vi mat och dryck av grannarna!
Och idag har jag groomat Yvonne och amigo på hemmaplan och 80km - som de vann! Nu är jag så trött. I hela kroppen... Ska bara innan jag ska bara vara... 
10/10; torsdag
Jag gillar inte att skriva att jag är trött, att jag har fullt upp och att jag vill att livet ska snurra lite saktare - för det är ju just det jag också gillar, inte att jag är trött, men att det händer saker. Jag gillar när det händer saker - även om jag inte tycker om att rätta prov (jag har en hög som väntar) och föräldramöten (den här veckan har det varit på dagis och ikväll på jobbet). Jag gillar när jag kan fylla mina dagar med det jag gillar. Men det är ju det här som är Livet - och det gillar jag. Och jag gillar mitt jobb. Alla fantastiska människor jag möter. Möten är en del av jobbet. Jag tog mig hem - istället för att sätta mig direkt och rätta, hämtade barnen vid fyra. Åt lite mackor. Dammsög. Snicksnackade med barnen och skickade iväg Klara på innebandy - och snart ska jag göra mig klar för möte. Proven får nog vänta. Jag hade önskat att jag kunde äta med min familj ikväll. Åka till hästarna. Men det får bli en annan dag. Och istället för att sitta och drömma om lugnare tider - längtar jag till lördag, då vi åker ner till Halmstad och tittar på valp. Det finns en flattevalp kvar. Kanske får den flytta hem till oss? Och nu när jag har börjat tänka på det - förstår jag hur mycket jag har saknat hundlivet - även om jag inte tror att vi kommer ha en tävlingshund på hög nivå just nu. Det var tretton år sedan vi hade valp senast... Jag måste intala mig själv att jag kan ha hund utan att få prestationskrav, utan att tävla och gå all in. Man tävlar för sin egen skull - inte för hundens. Hunden kan ha det bra ändå. Men i mitt liv finns inte en endast en familjehund - i mitt liv har det varit en tävlingskompis. Och vi har varit bra på det. Vi har lyckats på tävlingsbanorna i olika grenar. Vi har utvecklats. Vi har haft kul. Jag får påminna mig om att vi nu har andra värden. Som betyder mycket och som tar mycket av vår tid. Men jag förstår nu hur mycket jag har saknat valptiden - inte bjaset och kisset på golvet och dess okunskapen - men nyfikenheten och förväntningarna och det oskrivna bladet man skriver, livet man skapar. Kärleken. Den ömsesidiga. Den äkta. Jag gillar att ha äldre hundar - som man förstår, som förstår en - som känns som en gammal tröja som man inte vill vara utan. Men glädjen och aktiviteten hos en yngre är fantastisk. Viljan att lära. Nyfikenheten på livet. På allt. Det är många hundar nu som har passerat genom mitt liv - både mina egna - men också andra som jag har varit instruktör för. I cirka tjugo år - var hundar hela mitt liv. Som ägare, instruktör och ordförande och tävlande. Och jag sitter här nu och funderar varför vi skulle ha en hund till? Vi har ju liksom fullt upp? Men så tänker jag - varför skulle vi inte ha en hund till? Vi får se hur det blir...
8/10; tisdag
Veckoslutet i Polen var kul, lyckat och trevligt. Tisca vann på åttamilen och estrella kom fyra på 16mil. Fullt upp. Ingen rast och ingen ro. Jag hann knappt tänka på något annat än vad jag gjorde där... Det är en märklig och skön känsla. Att ägna sig helhjärtat åt något. Jag gör det alltför sällan i andra sammanhang. Men i ridningen har jag länge känt att jag går "all in". Ofta är det många som slåss om min uppmärksamhet - såväl på jobbet som privat. Jag försöker vara närvarande i samtal. Andas. Lyssna. Prata. Vara. Finnas. Men det är ibland svårt när annat pockar på uppmärksamheten... Det är mörkare nu - idetid. Tid för vila. Kura ihop sig. Tända ljus. Älska. Ladda. Tid för återhämtning. Tid gör samtal.
Nu har Sigge somnat. Klara och Linus har kommit hem från innebandyn. Anders är på hockey. Och jag tänker på högen
med orättade kemiprov och labbar. Imorgon är en ny dag...
2/10; tisdag
I augusti var det fullt upp. Jag tröstade mig med att det nog skulle lugna ner sig i september... Nu är vi inne i oktober... Imorgon åker jag till Polen för att vara med på två distansrävlingar... Anneli ska rida - en av hästarna är estrella, det är hennes första 16mil... Det mesta som händer är roligt, men jag är lite rädd att inte hinna med... Det är många beslut som tas varje dag. Många bollar i luften. Mycket logistik - så mycket vissa dagar att andra troligtvis hade struntat i att försöka...
Just nu är det den lugna stunden på dagen, jämte Sigge som försöker komma till ro - som testar Oskars napp som han har glömt här, som testar om båda fötterna får plats innanför mina byxor, som har fått höra saga och som pratar om Oskar, Linnea, Ella, Sigge... Och som sakta blir lugnare och får en tyngre andhämtning, gosar med sin tröja och mössa, gose och apa... Och jag kan inte göra något annat än att ligga och mysa...