23/10; onsdag
Första vabbdagen den här terminen är här... Sigge är inte speciellt dålig - inte alls dålig, men hans mage är lite i olag. Han bajsar lite för ofta... Men han är pigg! Spelar innebandy, hockey och fotboll om vartannat. Jag har jobbat på förmiddagen. Eleverna hade kemi och fick göra en gruppuppgift som var lätt för mig att bedöma - jag är nöjd.
Jag sitter och funderar lite på hur lätt man fastnar i negativa spiraler - likväl som i positiva, men då tänker jag inte så mycket på dem...En del dagar är det hopplöst. Barnen gör något/gör inte något, barnen gnäller/pratar/pratar inte - oavsett så uppfattas det som gnäll, bråk och tjafs. Jag blir irriterad, och märker att jag har svårt att vända det. Jag blir mer irriterad. Arg. Det hjälper liksom inte vad barnen gör. Jag har fastnat - i hundvärlden pratar man om kvarstående aggressivitet. I mitt yrke, och som hundägare, har jag ofta och under lång tid låtsats att jag har blivit arg. Jag blir liksom arg innan jag egentligen blir det - om jag låtsas tar det inte så mycket energi. Blir jag arg på riktigt så tar det av mig själv. Av min energi. Jag lyckas inte så bra med att göra det med barnen. Vissa dagar triggas jag oerhört av barnen - andra inte... Jag blir arg gång på gång. Och lika ofta som jag blir arg får jag dåligt samvete - för ofta finns det ingen större anledning - samma sak som jag igår kunde leva med, går jorden under för idag... Jag har funderat över vad detta beror på... Ofta beror det nog på hur jag mår själv... Om jag mår bra - inte har ont - varken i kroppen eller i själen. Om jag känner mig omtyckt och respekterad - är det lättare att vara förstående och respektera andra. Så är det nog för många. Jag tänker på elever som jag möter. Som får ett rykte. Som känner sig dåliga - de får oftare höra att de inte kommer i tid, att de inte kan tillräckligt mycket och att de inte gör tillräckligt... Det blir en självuppfyllande profetia. Petra Krantz Lindgren skriver (http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/): "... Ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt." I våra förmaningar "måste du alltid"... finns underliggande budskap "jag är inte nöjd med dig"... Ju oftare man får höra att man inte är bra, inte duger och kan - ju uslare känner man sig. Både barn och vuxna. Och den som känner sig värdelös - tenderar att bete sig så... Vi behöver visa varandra respekt, tillit, tilltro, empati, intresse och närhet - vi måste låtsas bli arga.Vi ska inte sluta att visa känslor. Men vi ska vara medmänniskor - inte motmänniskor.
Jag sitter och funderar lite på hur lätt man fastnar i negativa spiraler - likväl som i positiva, men då tänker jag inte så mycket på dem...En del dagar är det hopplöst. Barnen gör något/gör inte något, barnen gnäller/pratar/pratar inte - oavsett så uppfattas det som gnäll, bråk och tjafs. Jag blir irriterad, och märker att jag har svårt att vända det. Jag blir mer irriterad. Arg. Det hjälper liksom inte vad barnen gör. Jag har fastnat - i hundvärlden pratar man om kvarstående aggressivitet. I mitt yrke, och som hundägare, har jag ofta och under lång tid låtsats att jag har blivit arg. Jag blir liksom arg innan jag egentligen blir det - om jag låtsas tar det inte så mycket energi. Blir jag arg på riktigt så tar det av mig själv. Av min energi. Jag lyckas inte så bra med att göra det med barnen. Vissa dagar triggas jag oerhört av barnen - andra inte... Jag blir arg gång på gång. Och lika ofta som jag blir arg får jag dåligt samvete - för ofta finns det ingen större anledning - samma sak som jag igår kunde leva med, går jorden under för idag... Jag har funderat över vad detta beror på... Ofta beror det nog på hur jag mår själv... Om jag mår bra - inte har ont - varken i kroppen eller i själen. Om jag känner mig omtyckt och respekterad - är det lättare att vara förstående och respektera andra. Så är det nog för många. Jag tänker på elever som jag möter. Som får ett rykte. Som känner sig dåliga - de får oftare höra att de inte kommer i tid, att de inte kan tillräckligt mycket och att de inte gör tillräckligt... Det blir en självuppfyllande profetia. Petra Krantz Lindgren skriver (http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/): "... Ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt." I våra förmaningar "måste du alltid"... finns underliggande budskap "jag är inte nöjd med dig"... Ju oftare man får höra att man inte är bra, inte duger och kan - ju uslare känner man sig. Både barn och vuxna. Och den som känner sig värdelös - tenderar att bete sig så... Vi behöver visa varandra respekt, tillit, tilltro, empati, intresse och närhet - vi måste låtsas bli arga.Vi ska inte sluta att visa känslor. Men vi ska vara medmänniskor - inte motmänniskor.
Kommentarer
Trackback