31/8; torsdag
Nu sitter jag på flygplatsen. Övar. Ler.
Såklart ändrades förutsättningarna igen. Det blev bil till Köpenhamn.
Jag sprang innan klockan tre i natt.
Jag fastnade i säkerhetskontrollen - det lyste och pep, jag fick snurra flera varv, och de kände igenom mig. Men jag kom igenom.
Jag drack en latte med peder innan jag vinkade av honom.
Inga sverigekläder pga den förhöjda risken för svenskar.
Lyssnar på ljudbok och förundras över alla som är i rörelse.
På väg. Öva. Andas. Le.
29/8; tisdag
En lång jobbdag.
En sen kväll. Fotbollsmatch i Olofström - två röda kort för Olofström och vinst för vd i bagaget hem.
En diskmaskin som inte kunde tömma ut vattnet.
En vaken natt. Vaknade runt 2… efter det halvhjärtade försöket med diskmaskinen fungerade den fortfarande inte.
I huvudet, och magen, snurrade diskmaskinen, skolresa, elever, lektioner, läromedel , vm, flyg, tåg, boende…
En snabb löptur tidigt på morgonen, där den lite kyliga luften mötte huden.
En snabb dusch.
Jag väckte Anders. Tryckkompressorn kom inte. Slangar monterade bort. Nytt försök. Migräntablett. Jag vill, och behöver, ge min kropp, själ, hjärta och hjärna vila…
27/6; söndag
Igår var det 29 år sedan Anders och jag träffades.
29 år.
Fortfarande är jag nyfiken. Så lång tid - men samtidigt kort.
Jag minns att jag kände direkt att det var skillnad. Jag har fått höra att jag ska "hålla hårt i honom".
Jag har mest velat hålla mjukt.
Älska dig, hela tiden.
Du är fri att gå vart du vill, när du vill och du får prata med vem du vill.
Jag vill att du lever ut allt du drömmer om.
Det är kärlek för mig.
-Tack för att du vill leva med mig.
Vi båda vet att vi är fria att gå den dag vi inte vill mer. Ingen håller hårt. Det behöver vi inte.
Kärlek ska vara mjukt och tillåtande.
Håll hårt sägs det. Men kanske menar de att man ska vårda kärleken? Hålla fast. Hålla i. Hålla om.
Kväll - tack och godnatt
Ett lås på ett elevskåp har gått sönder - jag försöker laga. Misslyckas - letar upp en annan lärare som får hjälp av en tredje… Försöker få igång projektorn i biologisalen - misslyckas - huvudsäkringen har gått, för tredje gången på en
dag. Letar febrilt efter block - det har missats att beställa. Classroom (där vi lägger in uppgifter) saknas - för ungefär 2/3 av alla elever - ingen vet varför… Vårt läromedel saknas - upphandlingen är inte klar. Jag försöker ringa
en ny elev som inte kom till skolan idag - men telefonnummer saknas. Efter lite arbete lyckas jag få ett nummer till mamman - hon svarar inte. Jag pratar in ett meddelande - hon ringer när jag på väg hem. Jag fixar ett skåp till eleven som inte var där
första dagen. Jag försöker få tag på Linus mentor för att fråga om Linus kan få ett busskort - han vill åka med vanliga länstrafiksbussarna istället för med taxin till skolan på morgonen - mentorn vet inte. Jag samlar in lappar som ska tillbaka till
skolsköterskan. Jag pratar om sorg med en kollega. Han saknar sin pappa - jag min mamma. Mycket är lika - det snabba förloppet, åldern, saknaden… Jag svarar på frågor: när slutar vi (trots att det står på tavlan)? När börjar vi? Hur mycket är klockan?
Vad ska vi göra (trots att det står på tavlan)? Vad ska man göra när man är klar (trots att det står på tavlan)? Får jag skriva digitalt i stället för på papper? Får vi jobba tillsammans? Får jag gå på toa? Har du en huvudvärkstablett? Får jag byta plats (trots att vi alltid har bestämda platser)?
När jag lägger på luren - efter att pratat med mamman - värker mitt huvud. Alla roller som en arbetsdag består av. Alla beslut som behöver tas i stunden. De gör mig trött. Små beslut - men som kan ge oanade konsekvenser om de blir fel. Jag är sen till stallet. Jag letar upp ett nummer till en annan person på Linus skola för att försöka reda ut vad som gäller. Jag tar en migräntablett. Och ett djupt andetag. Jag åker till stallet. Andas in. Andas ut. Det blir bättre tillslut. Bara andas. Huvudvärken släpper i takt med hovslagen.
Och jag tänker på Neuroforskaren Moran Cerf som har forskat i tio år på hur människor fattar
beslut. Han menar att om vi människor bara begränsar mängden mikrobeslut varje dag så kommer vi att spara energi och bli allmänt lyckligare. Hur ska vi lärare minska antalet beslut? Hur ska vi spara på energin? Hur ska vi bli lyckligare?
Sigge är på hockeyträning och en man skjuts utanför.
24/8; torsdag
Om man vaknar alldeles för tidigt, 04.40, då får man springa en runda. Det är sen gammalt.
Rsd759.
En tallrik fil.
En kopp kaffe.
En dusch.
Så har dagen rullat igång.
21/8; måndag
Jag är så ledsen och besviken. Jag vill se fram mot resan - ännu ett mästerskap, ett spännande äventyr som ska ge energi. Men just nu blir jag bara ledsen - jag känner mig ensam. Jag bokade biljetter igår - och han som skulle åka samma dag/plats och tillsammans
destination skulle boka "samma", men det gjorde han inte. Han bokade en annan resa till (en rutt som Anders och jag tyckte gick för tidigt med tanke på när tåget skulle anlända till Köpenhamn), utan att höra med mig. Vi ska åka från
samma ställe, samma dag - och tillhöra samma team. Men vi jobbar inte som ett team. Egna lösningar. Trots att vi hade bestämt något annat. Varför kan man inte bara göra som vi hade bestämt?Så respektlöst. De kommer få vänta på mig på flygplatsen.
Och jag är rädd attt de inte komma göra det. Jag vill inte åka själv! Det skulle inte behövas!
Nu vill jag kunna fokusera på jobbet och eleverna som kommer imorgon och se fram mot resan - istället har jag hög puls, djup oro och känner mig så ledsen, besviken och ensam. Helt i onödan. Det borde vara kul…
Vi skulle göra det tillsammans…
19/8; lördag
Helg. Som inleddes på vallen. Med vinst för Sigge. Det har varit smått kaotiska jobbdagar med föreläsningar, flytt mellan arbetsrum, överlämningar, lysrör som ska bytas, placeringar och planeringar som ska göras….
Det blir skönt när tisdag kommer - då kommer eleverna. Då får jag den tiden jag har. Äger den på ett annat sätt. Då ska jag välkomna mina elever.
Vi ska tillsammans skapa lärande och utveckling.
Jag ska möta dem - oftast med ett leeende - med tydlighet och struktur.
Jag ska se varje elev, varje lektion.
Jag har förväntningar och tro på dem - precis som de ska kunna ha på mig. Jag vill att de ska lyckas - men framför allt gå hela ur. Att de har möjlighet att göra sitt bästa - det kommer jag att göra. Och jag vill att de förstår att de gör det
för sin egen skull. Jag kommer att visa och förklara och förklara igen. Jag kommer att göra mitt yttersta för att undervisa så att alla elever förstår. Jag kommer förvänta mig att de gör ditt yttersta för att lära sig och försöka förstå. Jag ska försöka besvara deras frågor. Och utmana dem. Jag kommer ställa motfrågor.
Jag kommer vara envis - jag kommer aldrig ge mig, aldrig sluta bry mig och jag kommer envisas om att vi ska ha en positiv attityd - att vi försöker vara intresserade - då blir det roligare.
Jag kommer att stötta dem, guida dem och hjälpa dem - men jag kommer inte ta stegen åt dem.
Men nu är det helg.
Idag har vi hejar fram damerna till brons i fotbolls-vm. Och så har jag ridit - tyvärr kändes inte Blyte helt perfekt - kanske beror det på muggen?
Jag har tvättat, massor, dammsugit, tagit in nya blommor (läs klara)… det märks att vardagen har rullat igång…
Nu rensar jag kantareller till kvällens pasta och dricker ett glas vin.
Imorgon behöver flygbiljetterna bokas - och vm-hästen ridas. Sigge spelar match. Och en del jobb behöver göras. Men det är imorgon…
16/8; onsdag
Idag började jag dagen med kaffe och migräntablett. Samtidigt som jag försökte komma i kontakt med 3 för att få min nya klocka att fungera.
Överlämningar av nya elever.
Planering med mina kollegor. Hands on. När vi är som bäst. Struktur. Ordning. Fokuserat. Gemensamt.
När vi kom hem blev jag avsläppt i skogen av klara. Svampplockning och löpning hem med svampen i bh:n.
Jag fick sms av klara som ville att jag skulle boka biljett till grace så jag stod beredd med högerhanden på knappen samtidigt som jag lagade ris med koreansk köttfärs med vänsterhanden.
Sigge är på sin första isträning för säsongen samtidigt som Linus sitter framför lakers första träningsmatch. Hösten och vardagen har rullat igång.
15/8; tisdag
Uppstart med bad, femkamp, grillning, paddling och sol - som en kväll med goda vänner.
På kvällen var det fotbollsmatch.
Idag var det jobb som inkluderade en vm-semifinal mellan Sverige och Spanien - där tyvärr Sverige förlorade. Vi letade fram våra nedplockade prylar, flyttade in i nya arbetsrummet, spikade upp hängare, installerade nya skrivare och försökte
komma ihåg bortglömda lösenord.
Dagen avslutades med en ridtur utan regn och den utlovade åskan.
Nu nyduschad och nedkrupen i nattlinne i soffan.
14/8; måndag
Snart ska jag försöka komma ihåg lösenord, vara kreativ, undvika att bli upprörd över schemat "som typ aldrig har varit så dåligt" eller över den "så gott som obefintliga planeringstiden" eller att jag inte
får sitta i vilket arbetsrum som jag tycker är mest lämpligt… snart. Men inte nu. Idag vaknade vi till blå himmel - lite som ett hån. Men ändå så välkommet.
11/8; fredag
Dagen började med löpning, rsd 746.
Och sedan en hissnande fotbollsmatch, och räkmacka, mellan Sverige och Japan som Sverige vann!
Sedan en långsam kantarellpromdnad i skogen.
Och så hämtade vi ett paket inne i staden. 1/4 passade…
Och så - kom solen tillbaka!
Kaffe och äggröremacka i solen.
Och ikväll spelar Sigge fotbollsmatch.
10/8; torsdag
Regnet öser ner sedan i söndags. Hans har tagit landet i besittning - kanske i samråd med bönderna - som önskade regn i början av sommaren - eller skolministern och rektorerna som nu kallar in oss till skolorna igen.
Vi fick ett mail i början av veckan från rektorerna med en överblick över dagarna innan skolan börjar för eleverna igen. Planeringsdagarna Dagar som jag vill ägna mig åt det som är viktigt för mig och mina elever. Planera arbetsområden. I samråd med mina
kollegor. Förbereda klassrummen och material, kontakta nya elever och sträcka ut en arm till hemmasittare eller de som av någon anledning behöver en kontakt före skolstart.
Men det jag ser i planeringen är möten med olika innehåll - teambuilding (återigen har vår organisation fått ett nytt utseende, med ny konstellation i arbetslaget, ny placering i arbetsrummet - som jag inte har fått välja), diabetesutbildning, synutbildning, flytt av arbetsrum, möten om nya elever, föreläsning om "hållbar bedömning", föreläsning om "Professionellt förhållningssätt och myndighetsutövning", arbete om " det inre arbete kring skolans prioriterade mål och arbetslagets elevhälsoarbete", genomgång av skolans "nya" närvaroplan…
Äntligen - under semesterns sista dagar - har den sköna förvirringen kring vilken dag det är - infunnit sig. Dagarna flyter ihop - ikapp med det aldrig sinande regnet utanför fönstret. Och medan stormen bedarrar vill jag väckas varsamt tillbaka till vardagen. Jag vill välkomnas tillbaka med en tilltro till vår kompetens att själva bestämma vad som behöver göras. Men skolan går åt andra hållet - vi lärare blir mer och mer detaljstyrda, alla ska göra lika. Jag säger som Maria Wiman:
"Direktiv uppifrån vill gärna berätta för oss exakt hur vi ska göra. Ett tag skulle vi ivrigt uppmuntra alla former av digitalisering. Nu har vi fått veta att det var alldeles fel. Det talas om att det ska införas en litteraturkanon så att vi lärare inte själva ska avgöra vilka böcker som passar klassen bäst och man vill införa fler diagnostiska prov för att man inte litar på vår bedömning (i ett system där glädjebetygen florerar av helt andra skäl än lärares inkompetens).
Många huvudmän vill bestämma hur lärare inleder och avslutar lektionerna så att det sker på exakt samma sätt. Vi får skolplattformar som tvingar in oss i ramar för hur vi ska redovisa bedömningar, feedback, extra anpassningar och lektionsplaneringar. Vi har en ramtid som håller oss kvar på skolan även när vi inte har lektioner eller möten.
Nej, när det kommer till lärare så finns ingen tilltro uppifrån. …
Men för jösse namn, jag vill bara ha handlingsutrymme. Jag vill styra min tid. Jag vill inte gå på möten som kan sammanfattas i ett tre rader långt mejl. Jag vill inte diskutera ramar och kramar eller fylla i dokument med floskliga framåtsyftande målbilder. Jag vill inte administrera mera. Jag vill bara göra mitt jobb.
Dessa dagar böjer jag mina knän och kysser marken i pur tacksamhet över att jag numera jobbar på en skola som förstår vikten av egentid. Samtidigt är systemet riggat och även den mest välvilliga rektor är fast i ett virrvarr av beslut, fattade av personer som helt enkelt inte litar på lärares kompetens. Men jag vill inte prata mer i bikupor, jag vill inte analysera fler enkätresultat, inte konkretisera några årshjul någonsin igen.
Sluta för bövelen att klappa mig på huvudet! Jag är öm där och det gör ont."
Men det jag ser i planeringen är möten med olika innehåll - teambuilding (återigen har vår organisation fått ett nytt utseende, med ny konstellation i arbetslaget, ny placering i arbetsrummet - som jag inte har fått välja), diabetesutbildning, synutbildning, flytt av arbetsrum, möten om nya elever, föreläsning om "hållbar bedömning", föreläsning om "Professionellt förhållningssätt och myndighetsutövning", arbete om " det inre arbete kring skolans prioriterade mål och arbetslagets elevhälsoarbete", genomgång av skolans "nya" närvaroplan…
Äntligen - under semesterns sista dagar - har den sköna förvirringen kring vilken dag det är - infunnit sig. Dagarna flyter ihop - ikapp med det aldrig sinande regnet utanför fönstret. Och medan stormen bedarrar vill jag väckas varsamt tillbaka till vardagen. Jag vill välkomnas tillbaka med en tilltro till vår kompetens att själva bestämma vad som behöver göras. Men skolan går åt andra hållet - vi lärare blir mer och mer detaljstyrda, alla ska göra lika. Jag säger som Maria Wiman:
"Direktiv uppifrån vill gärna berätta för oss exakt hur vi ska göra. Ett tag skulle vi ivrigt uppmuntra alla former av digitalisering. Nu har vi fått veta att det var alldeles fel. Det talas om att det ska införas en litteraturkanon så att vi lärare inte själva ska avgöra vilka böcker som passar klassen bäst och man vill införa fler diagnostiska prov för att man inte litar på vår bedömning (i ett system där glädjebetygen florerar av helt andra skäl än lärares inkompetens).
Många huvudmän vill bestämma hur lärare inleder och avslutar lektionerna så att det sker på exakt samma sätt. Vi får skolplattformar som tvingar in oss i ramar för hur vi ska redovisa bedömningar, feedback, extra anpassningar och lektionsplaneringar. Vi har en ramtid som håller oss kvar på skolan även när vi inte har lektioner eller möten.
Nej, när det kommer till lärare så finns ingen tilltro uppifrån. …
Men för jösse namn, jag vill bara ha handlingsutrymme. Jag vill styra min tid. Jag vill inte gå på möten som kan sammanfattas i ett tre rader långt mejl. Jag vill inte diskutera ramar och kramar eller fylla i dokument med floskliga framåtsyftande målbilder. Jag vill inte administrera mera. Jag vill bara göra mitt jobb.
Dessa dagar böjer jag mina knän och kysser marken i pur tacksamhet över att jag numera jobbar på en skola som förstår vikten av egentid. Samtidigt är systemet riggat och även den mest välvilliga rektor är fast i ett virrvarr av beslut, fattade av personer som helt enkelt inte litar på lärares kompetens. Men jag vill inte prata mer i bikupor, jag vill inte analysera fler enkätresultat, inte konkretisera några årshjul någonsin igen.
Sluta för bövelen att klappa mig på huvudet! Jag är öm där och det gör ont."
5/8; lördag
Idag tänker vi på vår levnadsglada Mygga som skulle blivit 10 år idag - om…
Vi fick det bruna, mjuka plåstret som lindrade smärtan i våra sargade hjärtan.
Idag har jag sprungit en längre runda och plockat kantareller med henne. Till middag blev det en kantarellpaj med ett glas insektsvin.
4/8; fredag
Just den dagen dagen sprang jag till kyrkan och satte en bukett blommor på mammas grav - hon fyllde år den 26/7.
Samma dag åkte vi genom ett regnigt Sverige - mot kreta.
Vi bytte bort solen som lyser med sin frånvaro mot en klarblåhimmel utan ett enda moln på en hel vecka.
Vi skapade minnen och stunder att se tillbaka på. Tillsammans med grande familja. Djup tacksamhet för sköna dagar med bad, löpning på stranden med bad efteråt, sol, lek, skratt, kortspel, sverigematcher, drinkar och buffé.
Skumpalunch på flygplatsen.
Tacksam.
Nu är vi hemma. Anders och Sigge spelar golf. Jag har ridit. Klara har åkt till ekö med ett par vänner. Vi tvättar. Och jag sitter i soffan med nymålade naglar och en katt på magen och till lunch åt vi nyplockade kantareller och pasta. Tacksam.
