flisas

På jobbet fortsatte vi att flummigt söka - snarare än att få klara direktiv. Men utan tydligt upplägg utmanade det min fantasi och till slut tänkte vi fritt och gjorde som vi ville. Efter jobbet åkte jag till stallet. Jag red en runda i mörkret, i ösregn, i pannlampans sken med Carro - en fin avslutning på dagen! 

Höstlov…
Vi lärare har nått ett delmål… Efter sommaren träffades vi härligt solbrända, vi sprang runt i korridorerna redo att möta nya elever och utmaningar. När höstlovet närmade sig, famlade vi oss fram, och chippade efter luft och energi med huvudet knappt ovanför vattenytan. Vi har sprungit efter så många bollar, besegrat teknikstrul, rättat och bedömt och fyllt i lärplattformar, räddat lektioner när den ordinarie läraren är sjuk, suttit på otaliga möten och hällt i oss massvis av förskräckligt automatkaffe. Vi övervägde att andas in syrgasen på kemin. Men vi har sett målet. Ljuset i tunneln. Och vi har kravlat mot Andningshålet. Mot höstlovet. Vi har klarat lite till för att vi vet att snart finns det tid att andas, planera resten av terminen, bedöma, sammanfatta, utvärdera och hinna tänka ett varv till.
När ledningen skickade ut planeringen för våra höstlovsdagar trodde jag - och hoppades - att det var ett skämt. Det fanns ingen tid för egen planering! Där fanns tid för att att sammanställa klassens mål (ihop med sin handledarkollega - det visade sig att min var föräldraledig utan att ha meddelat mig…) och formulera ämnets prioriterade mål (som ska handla om att få motiverade elever - varför ägnar vi inte tiden åt att faktiskt planera bra/roliga/intressanta lektioner?), planering av värdegrundslektioner (ihop med sin handledarkollega), planering av föräldramötesstrukturer, utvecklingssamtalsstrukturer och bedömningsstrukturer i lärplattformen, personalmöte med information från HR om vår tid (varför inte kalla förtroendetiden för "tillitstid" som en kollega föreslog, vår tid blir allt mer kontrollerad, vi får längre luncher - som de flesta jobbar på - för att kunna vara på jobbet hela skoldagen, vi har ingen möjlighet att flexa för t.ex. ett tandläkarbesök på vår planeringstid utan att ta tjänstledigt - vilket i sin tur leder till att det är bättre läraren att gå till tandläkaren på lektionstid… vilket inte är en fördel för elever och vikarierande kollegor), information från återvändarskolan, ett spel om arbetsmiljön, ett möte med en psykolog angående en elev… Den mesta tiden ska ägnas åt dokumentation för att ha ryggen fri… Jag önskar få tillbaka tilliten - lita på att jag gör mitt jobb, så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt. Jag vill inget hellre  än att mina elever ska möta en engagerad lärare som gör intressanta lektioner. Jag vill få förutsättningar att vara den. Jag vill utveckla undervisningen tillsammans med mina ämneskollegor. 
Idag mötte inte mina kollegor en positiv kollega - precis som det stod i mitt horoskop idag - förlåt för det. Men jag är så inneligt trött på att jobba för att ha ryggen fri ("Jag vill ha ryggen fri. Vad vi har är ett hus av kort…") - jag vill jobba för att förbättra undervisningen. 

Helgen inleddes med den årliga ystningen! 

Jag går genom korridoren som sjuder av liv. Jag går fort. Jag är på väg. Men jag kan inte låta bli att le, säga "hej", fråga hur de mår och fråga hur helgen har varit. Jag tar mig tid - trots att tiden mellan lektionerna är kort.
Igår mötte jag en elev på gympan som frågade om jag minns henne. Hon gick ut 2008. Var färdig läkare, var gift och hade två barn. Och för en stund ser jag den lilla människan som har växt upp till en vuxen. 

-en snabb dammsugning och vattning av blommorna innan första matchen. Jag vill vara med! Vara där! 

Hur mycket hinner vi med idag? 

Igår var det vår bröllopsdag. Sigge spelade hockeymatch i oskarsahamn. Och vi firade med Cava och kortkväll med grannarna. 

En förrädiskt vacker morgon. När skenet bedrar och döljer effektivt det som ska komma…

Haif vann matchen mot Färjestaden. 

Varje morgon vaknar vi upp till skrämmande rubriker om barn som skjuter barn, om hur oskyldiga drabbas - vi läser om hur våldet kryper ner i åldrarna. Det händer inte bara i Stockholm och storstäder - det händer här i Växjö, och i många svenska städer. Och rädslan för vad som håller på att hända kryper in under huden - och den blir ännu mer påtaglig när man står mellan två elever med mörka ögon - för andra gången på mindre än två veckor - och när den danska skallen träffar den andra eleven över mitt huvud och blodet rinner så blir kraften, ursinnet och ilskan påtaglig. (Ett lillfinger och en arm kom emellan, inga större skador, det kunde varit värre:)

Man pratar om att bygga fler fängelser, att tvångsavlyssna utan brottsmisstanke att jaga gängmedlemmar, sänka straffåldern och bura in alla som spränger, skjuter och lockar in våra barn i tung kriminalitet. 

Men tänk om man istället satsade på skolan (istället för att göra tvärtom) - om man gav förutsättningar och resurser för att skapa stabilitet, framtidshopp och betyg för att barnen ska kunna få en möjlighet ut i den hederliga världen. "Det krävs ju en by för fostra ett barn" - vi behöver hjälpas åt för att fånga in, samla upp och se alla barn - skolan behöver samverka med polis och socialtjänst, men även med föreningar för en meningsfull fritid. 

Klara kom förbi just när jag hade stått mellan de bråkande eleverna: 

Utvärdering av veckans tre mål: 

#rsd800 check! 

Återigen har vi lämnat över två vackra själar till evigheten och konstaterar att "aldrig mer" är så länge… Människans rättighet - och skyldighet… Ett stort och oåterkalleligt beslut. 

Jag hörde på radion när jag körde till jobbet att man skulle ha "veckans mål".