28/12; fredag
Dagen +: en runda på TS. Snälla barn med snälla kompisar. Anders spelar tennisskinkdubbel. Vi hittade ägaren till en hund som sprang p vägen. Städat hus - så mycket det går med fem barn och två hundar och två katter samt en mamma i huset. Sol - i alla fall innan den gick ner.
Dagens -: En riktigt ond fot - den gjorde ont i går, men ännu ondare och mer svullen idag. Det känns som om benen ligger i oordning.
Dagens -: En riktigt ond fot - den gjorde ont i går, men ännu ondare och mer svullen idag. Det känns som om benen ligger i oordning.
julafton
Klaras klass hade julshow
Lek
Fina pepparkaksgubbarna - och andra strngossar, lucior och tärnor!
27/12; torsdag
Så var julen över...
Visst finns det en magi i julen. I tron. I tanken. Någonstans bortom all stress, press och julklappshysteri. För barnen är julen en högtid - tid. Tid att vara tillsammans. Leka. Vara. Vi vuxna skapar press och måsten. Vi slutar tro. Linus frågar ofta om tomten finns - han är inte säker. Men visst finns han? Godheten. I barnens och vännernas ögon. Våga tro.
Klara sjöng i kyrkan på julafton. Man kan säga mycket kritiskt om religioner, oavsett vilken religion vi talar om. Men de speglar i modern tid något som vi verkar ha tappat i vårt ekorrhjul. Medmänsklighet och omtanke. Stillhet. Tid för tanke och eftertankar. Religion förtrycker - men förmedlar oxå tankar om människovärde som vi alla borde ta till oss. Julen står för det. Gemenskap. Stoppa upp. Tänka efter. Tro. Tron på tomten - godheten.
De senaste veckornas statusuppdateringar på fb har handlat om kränkningar... Traditioner - som ingen längre vet varför vi har. Vi har läst om barn som inte får vara pepparkaksgubbar i luciatågen, Disney plockar bort vår kära figurer, vi får inte sjunga psalmer längre vid avslutningar och att våra jultraditioner kommer vara helt borta om några få år. De som får skulden för detta är våra invandrare och där muslimerna är den största boven. Bo Johansson skrev på FB: "Passar vi oss inte så kommer de ta över vårt samhälle och vi kommer alla snart leva under taliban förtryck.
Allvarligt talat – vad är det här? Har allt vett och sunt förnuft lämnat oss ”svenskar”? Ni som verkligen tror på det här måste verkligen leva i en begränsad värld…. Det Sverige som jag vill leva i välkomnar andra människor och kulturer.
Vad det handlar om är att leva med respekt för varandra, och det går naturligtvis även i omvänd ordning, och inse att vi ändå är människor av kött och blod och där vi har väldigt mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.
Mina älskade barn gråter när de slår sig och är ledsna. De vill få kärlek och värme. Vill gärna krypa upp i famnen - krams. De längtar till julen för då kommer tomten med presenter. Gillar höra när Peter Jöback sjunger julsånger och de själva sjunger Sankta Lucia och Tre gubbar. På fredagar gillar de fredagsmys och lördagar ser de fram emot för då får de lördagsgodis. De slåss med varandra. De blir sams och leker både tillsammans och kamrater. Går i innerbandy, spelar fotboll och vill inte alltid ta på sig de kläder vi lägger fram. Älskar TV-spel och sitta med Ipaden. Kort sagt – de är barn och som vi älskar så innerligt.
Men – glömde jag att skriva att de är födda i Kina av kinesiska föräldrar?
Vad vill jag då har sagt med detta? Ja, det flesta förstår nog att vad jag vill ha fram är att vi alla föds som individer med samma behov som alla andra här på jorden. Vi får bara olika förutsättningar för våra liv. De är få av oss, för att inte säga ingen, som själv kan bestämma var vi föds och av vem. Vi som föds i Sverige har förmånen att födas i en demokrati, utan krig, våld och förtryck och där vi alla har betydligt bättre förutsättningar än vad många andra får som start här i livet. Sedan är det alltid lättare att ondgöra sig för vad man inte har än vad man faktiskt har…..
Mina barn föddes i Kina av kinesiska föräldrar som sagt. Deras liv hade varit helt annorlunda och de hade formats till andra människor där än vad vi kan göra här hos oss. Men – oavsett var så skulle de ändå vara människor som haft samma grundläggande behov som vi. Och jag lovar, deras blod är rött när de skurit sig. Oavsett i Sverige eller Kina.
Vi måste få perspektiv på våra liv, få in mer humanism och tolerans och inte ta till oss så mycket av vad höger populistiska krafter försöker får oss att tro. Sverige är inte hotat. Våra traditioner är inte hotade. Endast om vi tillåter oss tro det så kommer de bli det.
Finns det någon som på allvar tror att de invandrare som kommit hit tror att de kommer till ett land som inte har egen kultur, egna traditioner, eget språk o s v? Naturligtvis inte.
Vi måste däremot har respekt för att alla inte delar våra traditioner. Helt enkelt för att de har en helt annan bakgrund. Men det betyder inte att invandrare inte önskar att vi behåller dem och utför dem. Oavsett om det handlar om att äta gris på julbordet, dansa kring granen eller midsommarstången. I alla fall så har inte jag träffat någon person med invandrarbakgrund som sagt det. Har du?
Jag skriver detta för att jag på senaste tiden på allvar blir mer och mer rädd för de krafter som finns där ute. För att mina barn, och andras barn, som kommer från en annan kultur inte ska få leva i det land som jag hoppas Sverige är. Att de ska bli utsatta och inte accepterade pga att de har en annan hudfärg och ögon. Vi är inte där nu ännu men med tanke på mycket av det som skrivs och uttrycks nu för tiden måste vi som är emot det reagera.
Jag förstår även att det som jag skriver ovan inte kommer förstås av alla och man kommer ha synpunkter och åsikter som är annorlunda än mina. Det är ok. Vi lever som sagt i en demokrati. Jag respekterar det men kommer aldrig acceptera att man dömer en människa med utgångspunkt av hudfärg eller härkomst. Endast individens handlingar. Som vi säger till våra barn – ”Vi älskar dig innerligt men inte alltid det som du gör”…."
Maria Bali skriver på fb: "De SD-vibbar som smyger sig in i fler och fler statusar oroar mig. Att diskussioner om Kalle Ankas Julafton snabbt och ofta rör sig mot diskussioner om muslimer och invandrare får mig att undra vart vi är på väg någonstans. När jag ser hetsen över svenskheten på facebook och jag ser folk gilla ”Rör inte våra svenska traditioner” gör det mig i ärlighetens namn ledsen. Jag blir genuint ledsen att så många här på facebook tycker att 5 sekunders film är mer viktigt än andra människors välmående. Där en uppenbar pickaninny skuttar omkring för tittarnas underhållning. Vet de flesta av er ens vad en pickaninny är och varför den skapades? Förstör det verkligen er jultradition att en sådan nidbild tas bort från en tecknad film?"
För mig handlar julen om gemenskap. Att vara tillsammans med min familj. Det är vår tradition. I vår familj. Att samlas och ge barandra tid. Det heliga med julen är min familj - inte Kalles gubbar. Jag och min familj har en tradition och det är att vara tillsammans. Min familj är det heliga för mig - att vara tillsammans, att vara snäll och omtänksam, att ge det lilla i det stora - inte Kalle Ankas Julafton. Vi - mina vänner på fb - har plötsligt börjat bestämma vad andra blir kränkta av...Svenska vänner, med svenska föräldrar - som har pengar, mat och rent vatten - i överflöd.
Frida Jönsson (http://www.metro.se/kolumner/jag-blev-radd-for-de-jag-kanner/EVHllt!IDdIymdXDDwNA/) skriver i Metro: "De skriver att det är så töntigt att klippa bort svarta dockor, att det är otänkbart att någon skulle bli kränkt och de deklarerar att de inte hört talas om en enda ”mörkhyad” person som blivit kränkt av den svarta dockan i Kalle Anka (exakt hur de gick tillväga när de gjorde denna undersökning bland alla sina ”mörkhyade” kompisar hemma i Dalarna eller på Södermalm framgår inte). De verkar helt blinda för det faktum att det här inte är deras sak att definiera. Människor som inte utsatts för rasism kan inte dra gränsen för var den går. Vi vars familjer sedan hundratals år tillbaka har varit födda i Sverige kan liksom inte ta oss rätten att bedöma vad människor som inte varit det blir kränkta av. Människor som fått höra glåpord och hot på grund av sin hudfärg i hela sitt liv har ingen som helst skyldighet att lyssna på ”etniska svenskar” som beklagar sig över att SD är tredje största partiet och i nästa andetag förklarar att kränkt är minsann inget du kan bli över rasistiska stereotyp-bilder. Rasismen har gått från bomberjackor och rakade huvuden via kavajer och glasögon till H&M-leggings och JC-skjorta – och vi bara låter det pågå. Någonting är ruttet i riket Sverige."
Nu är det snart ett nytt år. Låt oss tänka. Tänka på våra medmänniskor. Våga tro på dem. Se dem i ögonen. Prata med dem. Fråga dem.
Jag har tillbringat många av julens dagar i hemmets lugna vrå. Och i stallets. Kommit ännu en bit närmare TS. Idag red jag på honom - utan att någon höll honom. Och jag travade. Vi något tillfälle blev han rädd - man jag behöll mitt lugn. Och han blev lugn. Vi är en bit på väg... Våga tro. Våga känna tillit.
Visst finns det en magi i julen. I tron. I tanken. Någonstans bortom all stress, press och julklappshysteri. För barnen är julen en högtid - tid. Tid att vara tillsammans. Leka. Vara. Vi vuxna skapar press och måsten. Vi slutar tro. Linus frågar ofta om tomten finns - han är inte säker. Men visst finns han? Godheten. I barnens och vännernas ögon. Våga tro.
Klara sjöng i kyrkan på julafton. Man kan säga mycket kritiskt om religioner, oavsett vilken religion vi talar om. Men de speglar i modern tid något som vi verkar ha tappat i vårt ekorrhjul. Medmänsklighet och omtanke. Stillhet. Tid för tanke och eftertankar. Religion förtrycker - men förmedlar oxå tankar om människovärde som vi alla borde ta till oss. Julen står för det. Gemenskap. Stoppa upp. Tänka efter. Tro. Tron på tomten - godheten.
De senaste veckornas statusuppdateringar på fb har handlat om kränkningar... Traditioner - som ingen längre vet varför vi har. Vi har läst om barn som inte får vara pepparkaksgubbar i luciatågen, Disney plockar bort vår kära figurer, vi får inte sjunga psalmer längre vid avslutningar och att våra jultraditioner kommer vara helt borta om några få år. De som får skulden för detta är våra invandrare och där muslimerna är den största boven. Bo Johansson skrev på FB: "Passar vi oss inte så kommer de ta över vårt samhälle och vi kommer alla snart leva under taliban förtryck.
Allvarligt talat – vad är det här? Har allt vett och sunt förnuft lämnat oss ”svenskar”? Ni som verkligen tror på det här måste verkligen leva i en begränsad värld…. Det Sverige som jag vill leva i välkomnar andra människor och kulturer.
Vad det handlar om är att leva med respekt för varandra, och det går naturligtvis även i omvänd ordning, och inse att vi ändå är människor av kött och blod och där vi har väldigt mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.
Mina älskade barn gråter när de slår sig och är ledsna. De vill få kärlek och värme. Vill gärna krypa upp i famnen - krams. De längtar till julen för då kommer tomten med presenter. Gillar höra när Peter Jöback sjunger julsånger och de själva sjunger Sankta Lucia och Tre gubbar. På fredagar gillar de fredagsmys och lördagar ser de fram emot för då får de lördagsgodis. De slåss med varandra. De blir sams och leker både tillsammans och kamrater. Går i innerbandy, spelar fotboll och vill inte alltid ta på sig de kläder vi lägger fram. Älskar TV-spel och sitta med Ipaden. Kort sagt – de är barn och som vi älskar så innerligt.
Men – glömde jag att skriva att de är födda i Kina av kinesiska föräldrar?
Vad vill jag då har sagt med detta? Ja, det flesta förstår nog att vad jag vill ha fram är att vi alla föds som individer med samma behov som alla andra här på jorden. Vi får bara olika förutsättningar för våra liv. De är få av oss, för att inte säga ingen, som själv kan bestämma var vi föds och av vem. Vi som föds i Sverige har förmånen att födas i en demokrati, utan krig, våld och förtryck och där vi alla har betydligt bättre förutsättningar än vad många andra får som start här i livet. Sedan är det alltid lättare att ondgöra sig för vad man inte har än vad man faktiskt har…..
Mina barn föddes i Kina av kinesiska föräldrar som sagt. Deras liv hade varit helt annorlunda och de hade formats till andra människor där än vad vi kan göra här hos oss. Men – oavsett var så skulle de ändå vara människor som haft samma grundläggande behov som vi. Och jag lovar, deras blod är rött när de skurit sig. Oavsett i Sverige eller Kina.
Vi måste få perspektiv på våra liv, få in mer humanism och tolerans och inte ta till oss så mycket av vad höger populistiska krafter försöker får oss att tro. Sverige är inte hotat. Våra traditioner är inte hotade. Endast om vi tillåter oss tro det så kommer de bli det.
Finns det någon som på allvar tror att de invandrare som kommit hit tror att de kommer till ett land som inte har egen kultur, egna traditioner, eget språk o s v? Naturligtvis inte.
Vi måste däremot har respekt för att alla inte delar våra traditioner. Helt enkelt för att de har en helt annan bakgrund. Men det betyder inte att invandrare inte önskar att vi behåller dem och utför dem. Oavsett om det handlar om att äta gris på julbordet, dansa kring granen eller midsommarstången. I alla fall så har inte jag träffat någon person med invandrarbakgrund som sagt det. Har du?
Jag skriver detta för att jag på senaste tiden på allvar blir mer och mer rädd för de krafter som finns där ute. För att mina barn, och andras barn, som kommer från en annan kultur inte ska få leva i det land som jag hoppas Sverige är. Att de ska bli utsatta och inte accepterade pga att de har en annan hudfärg och ögon. Vi är inte där nu ännu men med tanke på mycket av det som skrivs och uttrycks nu för tiden måste vi som är emot det reagera.
Jag förstår även att det som jag skriver ovan inte kommer förstås av alla och man kommer ha synpunkter och åsikter som är annorlunda än mina. Det är ok. Vi lever som sagt i en demokrati. Jag respekterar det men kommer aldrig acceptera att man dömer en människa med utgångspunkt av hudfärg eller härkomst. Endast individens handlingar. Som vi säger till våra barn – ”Vi älskar dig innerligt men inte alltid det som du gör”…."
Maria Bali skriver på fb: "De SD-vibbar som smyger sig in i fler och fler statusar oroar mig. Att diskussioner om Kalle Ankas Julafton snabbt och ofta rör sig mot diskussioner om muslimer och invandrare får mig att undra vart vi är på väg någonstans. När jag ser hetsen över svenskheten på facebook och jag ser folk gilla ”Rör inte våra svenska traditioner” gör det mig i ärlighetens namn ledsen. Jag blir genuint ledsen att så många här på facebook tycker att 5 sekunders film är mer viktigt än andra människors välmående. Där en uppenbar pickaninny skuttar omkring för tittarnas underhållning. Vet de flesta av er ens vad en pickaninny är och varför den skapades? Förstör det verkligen er jultradition att en sådan nidbild tas bort från en tecknad film?"
För mig handlar julen om gemenskap. Att vara tillsammans med min familj. Det är vår tradition. I vår familj. Att samlas och ge barandra tid. Det heliga med julen är min familj - inte Kalles gubbar. Jag och min familj har en tradition och det är att vara tillsammans. Min familj är det heliga för mig - att vara tillsammans, att vara snäll och omtänksam, att ge det lilla i det stora - inte Kalle Ankas Julafton. Vi - mina vänner på fb - har plötsligt börjat bestämma vad andra blir kränkta av...Svenska vänner, med svenska föräldrar - som har pengar, mat och rent vatten - i överflöd.
Frida Jönsson (http://www.metro.se/kolumner/jag-blev-radd-for-de-jag-kanner/EVHllt!IDdIymdXDDwNA/) skriver i Metro: "De skriver att det är så töntigt att klippa bort svarta dockor, att det är otänkbart att någon skulle bli kränkt och de deklarerar att de inte hört talas om en enda ”mörkhyad” person som blivit kränkt av den svarta dockan i Kalle Anka (exakt hur de gick tillväga när de gjorde denna undersökning bland alla sina ”mörkhyade” kompisar hemma i Dalarna eller på Södermalm framgår inte). De verkar helt blinda för det faktum att det här inte är deras sak att definiera. Människor som inte utsatts för rasism kan inte dra gränsen för var den går. Vi vars familjer sedan hundratals år tillbaka har varit födda i Sverige kan liksom inte ta oss rätten att bedöma vad människor som inte varit det blir kränkta av. Människor som fått höra glåpord och hot på grund av sin hudfärg i hela sitt liv har ingen som helst skyldighet att lyssna på ”etniska svenskar” som beklagar sig över att SD är tredje största partiet och i nästa andetag förklarar att kränkt är minsann inget du kan bli över rasistiska stereotyp-bilder. Rasismen har gått från bomberjackor och rakade huvuden via kavajer och glasögon till H&M-leggings och JC-skjorta – och vi bara låter det pågå. Någonting är ruttet i riket Sverige."
Nu är det snart ett nytt år. Låt oss tänka. Tänka på våra medmänniskor. Våga tro på dem. Se dem i ögonen. Prata med dem. Fråga dem.
Jag har tillbringat många av julens dagar i hemmets lugna vrå. Och i stallets. Kommit ännu en bit närmare TS. Idag red jag på honom - utan att någon höll honom. Och jag travade. Vi något tillfälle blev han rädd - man jag behöll mitt lugn. Och han blev lugn. Vi är en bit på väg... Våga tro. Våga känna tillit.
julafton; måndag
"Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar... Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm, över de släkten som gå till ro, över de ungas dagande bo!" "Det strålar en stjärna förunderligt blid, i öster på himlen hon står. Hon lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år. Ty julen är härlig för stora och små, är glädje och ljuvaste frid, är klappar och julgran och ringdans också, är lycka oändligen blid, är ljus, alla ögon då stråla som bäst, och stjärnorna tindra som mest och där ljuset är, där är det jul." "Julen är här, och lyser frid på jorden. Glädjen är stor - i ett barns klara ögon bor den. Julen är här, i våra mörka länder. Kom låt oss ta varandras händer, när julen är här. Och jag vill, tända en stjärna till, den som har frusit och gått fel i världen. För den som inte finns hos oss, tänder vi nu ett bloss. Brinner en låga klar: Kom hit, här är den."
Det är mörkt fortfarande. Endast Sigge och jag är vakna. Tittar på snön som virvlar utanför, hör vinden vina. Ser på fönsterrutan att det troligtvis regnar lite. Tänker på de som inte finns hos oss idag - saknar mamma. Julen var mammas högtid. Jag känner inte den glädjen över julen som hon gjorde. Hon älskade julen - älskade att att ge och vara. Jag minns våra gamla traditioner - med fruskotfika hos Sjödahl innan vi besökte farmor och farfar. Idag kommer vi börja med ett besök i kyrkan - där Klara ska sjunga, innan vi fortsätter till Moheda. Jag var lockad att hinna med ett stallbesök med frukost och ridning också, men fick inse mina begränsningar. Bror med familj har varit nere i helgen och har nu åkt vidare mot Hjo.
Jag tänker på en gammal elev som några dagar innan jul berättade sin historia för mig - om hur vuxenvärlden svek honom, hur jobbig julen är, för det var då polisen hämtade hans pappa.
Jag tänker på min fina vän som just nu försöker repa sig från en stor operation.
Jag tänker på familjen i min närhet som väntar på att få operation efter julhelgen av sonens hjärntumör.
Jag tänder ett ljus. Försöker vara ödmjuk och tacksam. Försöker leva här och nu. Och önskar er en fridfull jul.
Det är mörkt fortfarande. Endast Sigge och jag är vakna. Tittar på snön som virvlar utanför, hör vinden vina. Ser på fönsterrutan att det troligtvis regnar lite. Tänker på de som inte finns hos oss idag - saknar mamma. Julen var mammas högtid. Jag känner inte den glädjen över julen som hon gjorde. Hon älskade julen - älskade att att ge och vara. Jag minns våra gamla traditioner - med fruskotfika hos Sjödahl innan vi besökte farmor och farfar. Idag kommer vi börja med ett besök i kyrkan - där Klara ska sjunga, innan vi fortsätter till Moheda. Jag var lockad att hinna med ett stallbesök med frukost och ridning också, men fick inse mina begränsningar. Bror med familj har varit nere i helgen och har nu åkt vidare mot Hjo.
Jag tänker på en gammal elev som några dagar innan jul berättade sin historia för mig - om hur vuxenvärlden svek honom, hur jobbig julen är, för det var då polisen hämtade hans pappa.
Jag tänker på min fina vän som just nu försöker repa sig från en stor operation.
Jag tänker på familjen i min närhet som väntar på att få operation efter julhelgen av sonens hjärntumör.
Jag tänder ett ljus. Försöker vara ödmjuk och tacksam. Försöker leva här och nu. Och önskar er en fridfull jul.
Oups - hittade Sigge i köket när han vittjade chokladkalendern...
En piggare Sigge idag!
Äntligen ett leende. Äntligen äter och dricker han lite. Äntligen busar han igen! Min första vabdag den här terminen! Farmor och farfar har hjälpt oss tidigare i veckan. Tack!
Finn ett fel?!
just det
I have got mail... Igår fick jag ett mail av min chef. Jag skulle komma in till honom för att prata om min tjänst till våren - då en kollega ska vara mammaledig... Jag har känt på mig att det är något lurt - men han har envisats med att inte säga något om sina planer, förrän det är klart? Jag har förstått, och sett på honom, att jag kommer bli berörd av hans planer. Men han har envisats om att inte säga något. Och kanske är det just det som gör mig mest trött... Utan att veta vad planen är - för när jag skulle prata med honom igår, så hade han gått hem, och idag är jag ledig... - så känner jag den där känslan av att alltid vara den som får "skiten", som får det som blir över, som får flytta på mig, som får... Att inte få tänka och tycka - innan det känns som om någon redan har bestämt? Men som sagt - det kanske är en bra lösning, en fördelaktig lösning för mig - för eleverna? Kanske är det för att jag är en flexibel medarbetare, kanske för att jag är snäll, för att jag protesterar för lite, för att jag inte står på mig, för att jag till slut brukar bli rättså nöjd och gilla läget... Känslan av att det kan finnas flera sätt att lägga fram tänkbara lösningar finns där... Kanske hade det kunnat tänkas efter tidigare? Kanske hade man kunnat göra annorlunda? Kanske blir det spännande imorgon - kanske inte...
lite senare...
Hur kunde Jag nonchalera min bultande kind - min ömmande bihåla när jag var hos läkaren tidigare idag? Jo, säkert på grund av hans oerhörda tidspress. Jag hann liksom inte förrän han bad mig följa med för att leta efter Någon Annan. Fortsätter med min självbehandling; näsdroppar, håller huvudet stilla och högt och hoppas på bättring. Ikväll ska det pysslas med hästar och lekas stalledräng. Och jag har tagit mig i kragen och gjort rockey road.
18/12; tisdag
Det finns ett enkelt sätt för en läkare att göra en patient nöjd - att lyssna vara förstående och inte nonchalera... Och att suga ut en vaxpropp... Morgon började bra - jag pratade med VC som lovade en tid hos läkare - inte hos sköterska eftersom hon inte lyckades spola ut proppen senast. Jag var så nöjd och lättad. fast jag gick runt i mitt vakuum och inte hörde var jag lugn - det skulle ju snart fixas... Sigge och jag fixade några snabba ärenden. Det gick snabbare och bättre än förväntat. Och så var jag nöjd med att snart få träffa en läkare - som dessutom kanske kunde lyssna lite på vår "tagna" kille (han är inte direkt sjuk? men hängig och det har han varit i över en vecka, lite kladdig i ögonen, lite hostig, lite feber till och från)... Väl hos läkaren - konstaterade han, såklart, att det fanns en vaxpropp. M - han hade ju bråttom han kunde inte suga ut den på en 15minuterstid (och jag vågade inte ens be honom lyssna på Sigge) - och trots att jag berättade min historia snabbt så valde han att gå och leta i en sisådär 15 minuter efter en sköterska som kunde spola... Jag kom till ett par sköterskor som lovade att kolla om en distriktssköterska skulle kunna fixa det nu - vilket de egentligen inte hade tid till men vid det här laget var jag både arg frustrerad och ledsen... Vi fick vänta en stund - till mina två änglar dök upp. Inger - den gamla i gemet var hoppfull. Och visade entusiastiskt sin elev. När fimparna trillade ut en efter en ur örat (i ca 30 minuter) - rann också sakta ilskan, frustrationen och tröttheten ur mig och jag blev milt tacksam. Jag hör fortfarande inte speciellt bra - det är en ostkupekänsla över huvudet - men nu kluckar det inte i örat eller låter när jag blinkar i alla fall...
På tal om krämpor - igår, plötsligt, i hemmets lugna vrå, såg jag inte. Det kändes som om jag hade tittat in i en blixt. jag hade inte ont i huvudet. Men jag kunde inte titta på TV eller läsa något... Efter en stund testade jag att ta migränmedicin - och synbortfallet försvann... För några minuter undrade jag om jag höll på att bli galen eller om jag höll på att få en stroke - det var nog bara ett enkelt migränanfall... vilket kändes som en betydligt bättre diagnos än de andra två.
På tal om krämpor - igår, plötsligt, i hemmets lugna vrå, såg jag inte. Det kändes som om jag hade tittat in i en blixt. jag hade inte ont i huvudet. Men jag kunde inte titta på TV eller läsa något... Efter en stund testade jag att ta migränmedicin - och synbortfallet försvann... För några minuter undrade jag om jag höll på att bli galen eller om jag höll på att få en stroke - det var nog bara ett enkelt migränanfall... vilket kändes som en betydligt bättre diagnos än de andra två.
11/12; tisdag
Jag är trött... Jag är snorig. Inte helt hundra. Men när lilleman skrek från 22 till 03 i natt - fick inte jag vara dålig, jag var tvungen att orka. Trösta. Bli skallad. Han skrek, med stängda ögon. Vred sig. Kom inte till ro. Något plågade honom - jag vet inte vad. Det är frustrerande att se sitt barn må dåligt - men inte kunna hjälpa. Att känna att inget hjälper. Att vilja ge upp - sätta ett par öronproppar i öronen, huvudet under täcket och sova. Men jag fortsatte att viska lugnande, klappa över ryggen, ge alvedon - finnas... Och tillslut kom han till ro.
Men mina tankar snurrade. På livets förgänglighet, på hur ord kan hamna snett fast de menar riktigt... "Det finns en mening med allt som händer..." "Om jag inte hade fått ett missfall - hade inte Linus funnits..." - vilket i så fall innebär att missfallet var meningsfullt? Ja, i efterhand, när man har facit, när vet hur det blev - då kanske man kan säga det. Att om inte ett barn dött - så hade inte ett annat barn funnits. En stor och märklig tanke... Livet är inte förutsägbart och utstakat - men när det blev som det blev är det ju meningen att vi ska leva tillsammans. Livet är ju på ett sätt ett lotteri. Från ägg och spermie... Vävar har vävts samman. Skapat liv. Vi skapar vår egen mening. Utifrån det som händer... Krossade livsdrömmar - skärvorna får klistras ihop på ett annat sätt, i ett annat mönster. Vi får skapa nya helheter - nya livspussel. Livet skapar mig. Ändrar mig. Formar mig. Jag blir som jag är genom livet. Alla val har en mening - större eller mindre. Det är inte många gånger någon dör för att någon annan ska få leva - det finns sådana exempel. Men om man tar min mamma som exempel - hon dog ju inte för att någon annan skulle få leva. Att hon dog var ju till synes helt meningslöst. Onödigt. Men efteråt har varken hennes liv eller död varit utan mening. Döden lär oss saker om oss själva - vare sig det är ett litet foster i magen eller en mamma som dör. Jag ändrades. Omformades. Och jag vet inte hur jag hade varit utan de erfarenheterna. Kanske blev jag en bättre person? Kanske har jag lättare att inte ta något för givet eller förminska någon död i någon form längre. Då är ju döden inte meningslös längre - men de som har dött dog inte för att lära mig det, jag lärde mig för att de dog... Allt som händer gör mitt liv - och jag har mitt liv för att allt har hänt... Våra liv har mening. Oavsett hur långa eller korta de blir.
Idag har vi varit en stund i stan - fixat ett par julklappar. Nu har jag hämtat Linus och Sigge sover. Jag borde vila. Men istället dricker jag kaffe, bloggar och funderar på att jag borde städa färdigt...
Men mina tankar snurrade. På livets förgänglighet, på hur ord kan hamna snett fast de menar riktigt... "Det finns en mening med allt som händer..." "Om jag inte hade fått ett missfall - hade inte Linus funnits..." - vilket i så fall innebär att missfallet var meningsfullt? Ja, i efterhand, när man har facit, när vet hur det blev - då kanske man kan säga det. Att om inte ett barn dött - så hade inte ett annat barn funnits. En stor och märklig tanke... Livet är inte förutsägbart och utstakat - men när det blev som det blev är det ju meningen att vi ska leva tillsammans. Livet är ju på ett sätt ett lotteri. Från ägg och spermie... Vävar har vävts samman. Skapat liv. Vi skapar vår egen mening. Utifrån det som händer... Krossade livsdrömmar - skärvorna får klistras ihop på ett annat sätt, i ett annat mönster. Vi får skapa nya helheter - nya livspussel. Livet skapar mig. Ändrar mig. Formar mig. Jag blir som jag är genom livet. Alla val har en mening - större eller mindre. Det är inte många gånger någon dör för att någon annan ska få leva - det finns sådana exempel. Men om man tar min mamma som exempel - hon dog ju inte för att någon annan skulle få leva. Att hon dog var ju till synes helt meningslöst. Onödigt. Men efteråt har varken hennes liv eller död varit utan mening. Döden lär oss saker om oss själva - vare sig det är ett litet foster i magen eller en mamma som dör. Jag ändrades. Omformades. Och jag vet inte hur jag hade varit utan de erfarenheterna. Kanske blev jag en bättre person? Kanske har jag lättare att inte ta något för givet eller förminska någon död i någon form längre. Då är ju döden inte meningslös längre - men de som har dött dog inte för att lära mig det, jag lärde mig för att de dog... Allt som händer gör mitt liv - och jag har mitt liv för att allt har hänt... Våra liv har mening. Oavsett hur långa eller korta de blir.
Idag har vi varit en stund i stan - fixat ett par julklappar. Nu har jag hämtat Linus och Sigge sover. Jag borde vila. Men istället dricker jag kaffe, bloggar och funderar på att jag borde städa färdigt...
Vår lucia
Säker. Modig. Stolt. Solo. Fin.
I veckan höll jag på att sabba lucian. Jag fick lite panik en "sen" kväll - säkert var klockan över åtta, och jag ville bara sitta i soffan - men var tvungen att fundera på vilket håll kronan skulle sitta på, vilket tyg som skulle användas under kronan och vilket band och hur lång bandet skulle vara i midjan... Min kloka K sa då att hon kunde ringa någon annan och fråga om de kunde vara lucia istället... Jag bet ihop. Ringde en vän, fick goda råd och blev påmind om det Stora i det lilla.
div>
I veckan höll jag på att sabba lucian. Jag fick lite panik en "sen" kväll - säkert var klockan över åtta, och jag ville bara sitta i soffan - men var tvungen att fundera på vilket håll kronan skulle sitta på, vilket tyg som skulle användas under kronan och vilket band och hur lång bandet skulle vara i midjan... Min kloka K sa då att hon kunde ringa någon annan och fråga om de kunde vara lucia istället... Jag bet ihop. Ringde en vän, fick goda råd och blev påmind om det Stora i det lilla.
9/12; söndag
En kall helg. Jag tänkt lägga in bilder från kalla stall, fina pållar med rimfrost i pälsen och snö - men mobiluppkopplingen till blogg.se funkade inte, så än så länge får ni hålla till godo med bilder från ett varmt och fint luciatåg. Först ut blir en bild på Hanna. Gudmor till Klara. Allas vår Lucia.
Stall är inte så charmiga på vintern. Inte kalla ridhus heller. Det är inte för den kalla årstiden som man har valt den hobby man har... Två ridlektioner för Klara, tre hästar ridna/jobbade av mig, typ ett tiotal stora dunkar med vatten - vatten som fryser i hinkarna innan hästarna har hunnit dricka, 5 boxar mockade, ett antal tår och fingrar förfrusna... Sedan värmer man händerna i den tjocka pälsen. Ser hästsiluetten i vingersolnedgången, hör tuggandet i stallet, känner hästen rörelser och värme genom kroppen - och då känner man att det är okej med stalltjänst även på vintern.
Stall är inte så charmiga på vintern. Inte kalla ridhus heller. Det är inte för den kalla årstiden som man har valt den hobby man har... Två ridlektioner för Klara, tre hästar ridna/jobbade av mig, typ ett tiotal stora dunkar med vatten - vatten som fryser i hinkarna innan hästarna har hunnit dricka, 5 boxar mockade, ett antal tår och fingrar förfrusna... Sedan värmer man händerna i den tjocka pälsen. Ser hästsiluetten i vingersolnedgången, hör tuggandet i stallet, känner hästen rörelser och värme genom kroppen - och då känner man att det är okej med stalltjänst även på vintern.
3/12; måndag
Att skotta när det snöar är tämligen ogjort arbete. Ungefär som att städa med barn och hundar hemma. Men nu har jag skottat. Och önskar mig en lägenhet. En liten som man knappt behöver städa... och bara kan vänta på att hyresvärden ska skotta den lilla uppfarten man har... Anders är i Köpenhamn och jag lever gräsänkelivet - med jobb, stress att hämta citygrossmat - och inte hade jag lagat köttbullar ikväll när jag sent om sides kom hem, om inte citygross hade bestämt det... - hämta barn, steka köttbullar, ge dogs mat, fixa soporna, sopa trappa och skotta den "lilla" uppfarten". Det har kommit massor av snö det senaste dygnet - och det kommer mer. Hela tiden. Nu ska jag sjunka ner 20 minuter i soffan med mina fina kids - innan i alla fall två av dem ska i säng.