29/11; tisdag
Glögg. Dicte.
Det är bra grejor för en ond, rosslig hals...
28/11; måndag
Idag red baron och jag lektion. Under stjärnhimlen - två stjärnor, kanske inte de som lös starkast ikväll. Men baron är ändå min stärngosse i all sin glans.
27/11; söndag
Återigen en vacker morgon - det är tur att man har lite att göra även på helgen, så att man måste stiga upp och hinner se himlen.
Hockeyträning för Sigge. En stund med Linda i ishallen.
En liten inhandling av förnödenheter.
Lunchfix. Och promenad med hundarna. Och trolla fram några stakar och stjärnor. På en knapp timme. Sedan en ridtur på blyte i sällskap av Charlotte och amigo. Blåsigt. Kallt.
In i värmen och drack lite glögg för att bli varm. Spel med barnen.
En tur med hundarna. I mörker. Och sen fram med dammsugaren - en fördel att dammsuga i mörker är att man inte ser...
Anders har sovit ett dygn och börja nu röra på sig i sitt ide.
Core i kväll.
Och helgen närmar sig slutet.
26/11; lördag
Dagen började på en glad baron. Älskade hästen är tillbaka. Full av energi och glädje. Utan martingal var det svårt att få stopp på honom när han sneglade på bästisen amigo och drog iväg...
Sedan ett snabbt ombyte - innebandymatch för klara. Och en lunch och en snabb sväng på stan med klara innan nästa innebandymatch för klara. Premiär med u19. Förlust i båda matcherna.
Anders blev krasslig under dagen. Och min energi sjönk, liksom humöret.
Hem och laga mat, hämta killarna hos morfar. Ut en runda med hunden och lånehunden. För att landa i soffan...
Jag vill sätta upp stjärnor och stakar. Men jag orkar inte...
25/11; fredag
Morgonens vackra himmel.
ibland blir det inte vackrare...
framåt kvällen
Jag går en runda med Myggan - och försöker komma på så många sångtexter jag kan om rastlöshet... "Jag är både tungsint och rastlös och lika svart som åkerns jord"... Jag sjunger högt några strofer av Lundell där i skogen: "Med rastlösheten som gift i mitt blod...", "Jag var fri och rastlös och jag smed mina planer i ruset. ...", och lite Kent "En bänkrad i en rastlös sen april...", och Grönvall: "Mina vänner njuter utav att ta det lugnt och gärna lutar sig tillbaka. Inget för mig, jag säger nej. Men helt okej om ni. Förstår vår skilda energi. För jag har insett att jag. Jag är en rastlös själ. Ja det är så det är... Jag har provat varva ner med yoga och tai chi och även prövat meditera. Det är för lugnt, känns så dumt. För jag blir stressad av att inget händer på ett tag..." Vissa dagar hade jag behövt min meditation bättre än andra - min meditation där jag blir ett med mina tankar, där jag bearbetar och tänker om allt och inget - ett med hästen... Idag blev det ingen ridtur - Anders och Klara ska träna tidigare... Men jag går i skogen - sjunger ut... om min rastlöshet. Gnolar på Lundell igen... "Att älska det här livet, det här livet som det är . Det är det svåra, det svåraste här . Oro på morgonen, oro på kvällen. Den här rastlösheten har bara blivit värre på senare år... Jag väntar inte på en resa eller på ett brev . Jag väntar inte på en dom eller på ett besked. Jag väntar inte på kvällen eller på att helgen ska komma. Jag väntar inte på ett mirakel eller på en Madonna. Jag väntar inte på ett lyckligt slut. Jag väntar på att den här vreden i mitt blod ska ebba ut. Ge oss kraft nog att förlåta oss själva och varann så att vi kan gå vidare nu i våra senare år... "
Och när jag går där - dyker Sigge upp i skogen (Sigge och Linus stannade i kojan, medan jag gick promenad). Lägger sin hand i min - vi går där. Hand i hand. Det är det enda som är viktigt. Här och nu. Känner rastlösheten fly och tålamodet fyllas på. Balsam för själen. Ro... Det vill bli bra. Mörket lägger sin utanför fönstret. Jag tänder ljus. Och är nöjd med att vara där jag är...
24/11; torsdag
Bilder
En del av dagens tvätthög...
Jag ser dimman lätta över sjön.
Jag ser ljuset. Jag känner värmen. Och hoppet.
23/11; onsdag
"All ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig." (citat Kaj Pollak)
Mina ord passade inte ihop med min känsla. Jag vill krama om - säga att allt blir bra. Att det inte gör något. Istället känner jag paniken. Ångesten. "Varje människa jag möter har något att lära mig." (citat: Kaj Pollak) "Det som sker just nu, det sker för att jag har något att lära mig." (Citat Kaj Pollak) Alla möten, alla situationer sker av en anledning.Det sker för att jag ska öva på att hantera det... Just i måndags önskade jag att jag inte behövde öva mer på kräkningar. Jag hatar det. Jag börjar återigen få känslan som jag faktiskt har övat bort en del av. Jag känner återigen ångesten - den förlamade. När jag hör ordet magsjuka.. När jag ser lappar. Läser artiklar. Jag vet att vi överlever det. Jag måste återigen övertala mig själv om att man inte är sjuk förrän man är sjuk. Jag vet att vi kan - och ändå. Ilskan. Oron. Och önskan - som man inte kan eller vill - varför inte träna på lite halsont och feber? Jag kan egentligen inte hitta en enda gång i mitt eget liv, där detta inte har varit sant. De bästa exemplen på detta har jag fått de gånger jag varit störd och irriterad exempelvis på något av mina barn. Där har det alltid gällt, varje sådan gång, utan undantag, att jag har haft något att lära mig.
Det är svårt att se nyttan när man ser ett barn må dåligt. Eller när det yngsta barnet med darrande underläpp säger att han missar det han har sett fram emot länge - att vara matvärd. Det blev en dag den här veckan... Eller när pappan kommer hem med "fel hyrda filmer" - han hade sett fram mot superhjältar, batman och spiderman - och hem kom djungelboken (på engelska), tsatsiki, bilar... Eller när han insåg att han missar Linus fotbollsträning...
Idag när jag är hemma med två "friska barn" - är det lättare att förstå träningen... Det är lättare att se när solen skiner - värmer och ger hopp om ljusare tider. När man ser dimman lätta över sjön. När man ser en lycklig hund springa i skogen. När man tillåter sig själv att sitta och titta på en hel film med barnen. När man stannar upp ett ögonblick och leker vid bäcken, följer lilleman över stenar och stockar - över och under. Högt och lågt. Jag städar med öppen dörr - får in ljuset i huset. Lapar i mig sol - och hopp - om en bättre vår. Och jag sjunger med i Lisas sång: "Jag såg höstens sista löv falla från sin gren, där växa nya löv i vår men den trösten är klen, jag såg höstens sista löv sakta segla ner, jag sörjer än inte men gråter inte mer. Vart tog den vägen - den där klangen i min röst, då jag skrattade och grät och ropade ditt namn, jag minns en tid, då den där taggen i mitt bröst, inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland, vart tog den vägen, den där klangen i mitt bröst, jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn, nu finns den ständigt - den där taggen i mitt bröst, sen du slutade att svara, sen den dagen du försvann. Jag såg hösten vandra in och jag såg sommaren gå ut, jag insåg en minut att allting har ett slut, jag såg en sekund varthän vi alla ska, vi måste alla dö, i alla ingår du och jag..."
Visdomsord för dagen...
Det finns tecken överallt. Kärlek i naturen. Kärlek. Och det är så sant! En minut skulle räcka - med mamma. För mina barn skulle få se henne, förstå henne. Få kärlek från henne. En minut.
Mamma sa ofta det här till mig. Minnena. Orden. Det är det som finns kvar.
20/11; söndag
"Du är en saga för god, för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna, aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag"
Nu sitter jag och tittar på Lisa Ekdahls "så mycket bättre program som var igår. Jag var på en konsert - precis i början av hennes karriär - i Katedrals aula.
Anders och Sigge var i ishallen. Klaras kompis Nellie hade sovit över - de var fyra tjejer hemma igår och badade och åt sushi. Linus hade blivit lämnad själv på morgonen när Nellie och Klara gick ut med Myggan. Han blev besviken. Ringde farmor och var ledsen. Gick till morfar och Marianne. Igår satt vi vid matbordet - och Sigges ögon svämmade över av tårar. Han tittade mot mormors foto. Och grät. Och tyckte att saknaden nog var lite svårare för honom än för mig. Han hade ju aldrig ens fått träffa mormor... Saknaden och sorgen blir inte lättare. Över tio år... Tiden fortsätter att gå och ibland känns det så fruktansvärt fel...att vi lever vidare utan henne. Något blev fel. Det var inte hon som skulle dö. Någon gjorde fel... Mina viktigaste i livet. Möttes i universum och bytte plats. Ni som förutbestämt ska finnas här...för att ta hand om mig. Om varandra. Mina barn hade behövt henne. Hon hade behövt dem. Hon älskade det. Och hade älskat det. Hade haft all tid i världen. Mina barn bär på en sorg. En sorg som knappast är deras. Det är min sorg. De gråter efter något de inte kan förstå. Och ändå förstår de... Jag tror de vet hur gärna hon hade velat vara här - och ändå inte... Jag stannar upp mitt i tuggan. Kramar Sigge. Lyssnar. Det finns så många kloka frågor. Men få svar. Jag vill bara skrika ut att något blev fel. Hon skulle inte dö. Hon skulle finnas här. Mormor skulle pratat med dem om döden. Hon skulle gett dem svar. Jag minns en dag i maj - innan hon dog. Jag tog Linus med mig till Halmstad och mamma hade Klara hemma. De hade haft en bra dag. De hade talat om livet - och döden. Jag minns det. Jag minns att hon berättade att Klara var så klok. Hon skulle inte vara den vi pratar om. Hon fattas oss!
Nu har Linus och jag gjort läxan - det gick bra. Anders och Klara är på innebandy. Sigge har sin Vincentkompis här.
17/11; torsdag
Ledig dag. Och jag tränar. På att säga ja - mer än nej. Leka med barnet istället för att stå vid sidan. Jag påminner mig själv om att det är roligare att vara med än att stå och titta på.
Vi ritar på cykelvägen. Kastar barkbåtar i bäcken. Går på upptäcksvägar. Spelar grodspel.
Och jag har hunnit städa och tvätta.
Idag var det Hihos födelsedag. Denna egensinniga hund. Ingen hund har fått oss att bli så arga, så besvikna - men också så glada. Alla känslor. På en och samma gång! Idag saknad. Och innerlig kärlek.
15/11; tisdag
Lycka för en femåring är när han får vara med storebrorsan (10år) på hela innefotbollsträningen. Tack till tränaren som såg honom. Och förstod hans längtan. Tack till hela laget för ryggdunkarna och hejaropen.
Vad gör det att jag varken hann laga mat eller rätta prov - när femåringen blev glad?
14/11; måndag
Idag blev supermånen vår ledstjärna på ridturen. Stor. Hel. Röd.
Min kropp mår inte bra idag. Träningsvärk efter corepasset igår - vilket jag aldrig brukar få -jag tror jag har en infektion i kroppen som "spär" på värken...
Anders är på bowling med jobbarkompisar. Klara hade lagat maten när jag kom hem. Nu ligger jag jämte Sigge och kroppen är tacksam.
13/11; söndag
Naturens skönhet nockar mig. Förblindar. Trollbinder. Det är så vackert. Gör mig stum. Av beundran. Alla kristalller av frost. Jag försöker att öppna ögonen. Vill komma ihåg. Låta ljuset träffa näthinnan och skapa minnen. Mamma hade sagt att det var "levandes grannt". Jag tittar mot himlen - som skiftar i alla färger. Någonstans... någon gång?
Jag rider blyte mitt i paradiset på jorden. I allt det vackra.
Jag åker på dressyrtävling och tittar på Kim och tindra.
Jag åker hem och äter högrevsgryta och blåbärspaj med familjen och svärföräldrarna. Vi räfsar. De andra åker på innebandy och jag går en runda med myggan. Går till pappa och ger en liten gåva på fars dag.
Jag hoppar ner i badet. Musik. Bubblor. Jag försöker vara i nuet. Njuta. Solen går ner. Himlen brinner. Jag tittar mot stjärnorna som sakta tänds på himlen.
Tänder ljus. Tittar på wadlings program på så mycket bättre. Jag minns den fantastiska konserten på växjovteater när jag första gången mötte Freddie.
Ikväll blir det träning.
12/11; lördag
Efter en jobbvevcka. En långsam promenad genom skogen med myggan. En fika omed barnen. Ett bad under stjärnorna med barnen. En fest med Goa kollegor. Champagne.
En natts sömn. En ridtur genom ett landskap klätt i rimfrost under blå himmel.
Naturen överträffar sig själv - gång på gång.
Bilderna gör inte verkligheten rättvisa...
I tisdags...
... satt jag på en bänk i klassrummet. Jag lyssnade på en grupp elever. De skulle rita en bild utifrån givna direktiv. Nedbrytande roll... Atomers kretslopp. De hade inte fått så tydliga direktiv - de växte upp under tiden. Jag ledde dem framåt i diskussionen. Fick dem att bredda sina tankar, tänka ett varv till... såg hur det gick upp ljus. Såg hur de förstod sammanhanget. Jag skrattade. Jag njöt. Jag hade roligt. Mina ben hade knycklats upp under mig i någon slags skräddarställning eller buddaposition på bänken. En elev frågade hur jag satt...
Och plötsligt gick det upp för mig att jag inte kunde se någon annan lärare sitta så på bänken... varken en kollega eller någon jag haft genom åren. När jag frågade Anders och klara på kvällen sa de också nej - de hade aldrig sett en lärare sitta så. Men när jag frågade om de kunde se mig sitta så inför en klass - sa de "ja". De var övertygade om att det var jag...
Bilder
10/11; torsdag
Sigge och jag tar på oss våra kläder. Vi går en runda. Vi stannar till vid bäcken och kastar i barkbåtar - se hur de kommer ut på andra sidan. Vi målar naglarna i glada färger. I alla färger. För tolerans och mångfald. För olikheter och jämlikheten. För lättheter och svårigheter. Vi är här och nu. Jag försöker sänka axlarna. Andas. Slappna av. Fokusera - här och nu. Vi oroar oss för det som finns här - för om båten kommer fram genom tunneln, om naglarna har torkat, om det går att suga upp löven, om eleven som vi inte vet hur vi ska hjälpa...
8/11; tisdag
En helg i Malmö med goda vänner och klara fick avsluta lovet. En magisk konsert med laleh.
Nu är vi brutalt tillbaka i vardagen - lektioner, laborationer, bedömningar, anpassningar, mail, sms, möten, planering, rättning, fixa test - en skrivare som inte funkar, mjölk som är slut...
Allt har sin tid.
4/11; fredag
Igår var Anders ledig. Han tog barnen till ishallen och jag red en runda. Snitslade lite till...
Och så hade både Anders och klara innebandymatch - båda förlorade.
Idag var barnen och jag i simhallen. Den första snön kom.
Vi tände ljus på kyrkogården. Fikade med tänka ljus, under filtar.
Pratade om livet. Döden. Atomer. Kretslopp.
Lovet närmar sig sitt slut. Det har varit ett bra lov. So far.
Uno
Spelar spel. Kortspel. Uno. Det förenar. Till någon blir dålig förlorare.
Man får tänka sig för när man spelar "finns i sjön" med en femåring. Precis som man får tänka sig för att inte ställa frågan vad vi ska äta: "köttbullar eller pytt i panna". Om den ena killen säger det ena - så säger garanterat den andra killen det andra alternativet... Vi ska ju ändå äta det andra imorgon...
Precis lika lite skulle sociala medier och tidningar behöva skriva att "vinterkräksjukan" är här. Det vet man väl... Den lurar i varje hörn. Hela hösten. Hela vintern. Och hela våren. Dagis behöver inte sätta upp lappar. Jag kan gå vara lyckligt ovetande. Jag kan ju ändå inte påverka det... Jag kan inte sluta ta i handtag eller lämna barnet på dagis. Visst är det bra att regler sprids, så att smittan sprids minimalt. Men jag vill inte läsa det överallt. Hela tiden. Hela hösten, vintern och våren...
Bekämpning...
En lugn promenad. Några nybakade bullar. Kaffe. Voltaren. Kaffe igen. Ett bad. Kroppen säger ifrån idag: höften/ryggen/ljumsken, hälsenan... Vi är inte överens. Kroppen mot mig. Jag hoppas fortfarande på träning ikväll. Men det blir nog ingen njutning...
2/11; onsdag
Höst. Kör runt på traktorn. Samlar ihop löv - i samma takt som de faller? Det blåser. Det är kallt. Höften värker - är det kylan? Eller åldern? En kombination? Musik i lurarna. Tänker på alla löv. De jag har räfsat ihop - har jag räfsat ihop... Fastnar i vinkelvolten. Hur många löv finns det på ett träd? Hur många löv finns det i världen?
Snart kommer en doft av nybakta bullar spridas i hemmet. Klara bakar.
Ridtur i bilder
Och en nyklippt klara.
1/11; tisdag
Igår lövräfsning, dunkgömme, lek, ridning - och snitsling inför tävling på lördag. Jag och Blyte. I en dans. Med snitslar i handen - inte helt enkelt. Och inte blev det lättare när plastbandet plötsligt hängde två meter utanför min ficka i traven. Ivrigt påhejande. Som en vimpel. Flygande i vinden.
Idag var vi i stallet. Amigo var dålig. Vi gick med honom. fixade med stallet. Och så red barnen en runda på småpållarna. Och så snitslade vi lite till.
Lunchdags. Så många måltider att fixa när alla är hemma. Och klippning för Linus och Klara. Jag fick öva på mitt lågaffektiva bemötande. Just klippningen har blivit ett ischu för Linus. I söndags skulle han visa en bild på hur han ville se ut - han visade oss en skäggig gubbe, och sedan en gråhårig flintskallig gubbe... Och så många, långhåriga hockyspelare. Han ville inte klippa sig... Och jag sa att jag inte tänker tvinga honom. Att det inte är värt det. Och bokade ingen tid. Igår ångrade han sig. Och ville klippa sig. jag bokade en tid. Idag ville han inte...
Det lågaffektiva tankesättet (http://www.hejlskov.se/filosofi.html) tar utgångspunkt dels i affektteori och annan utvecklings- och neuropsykologi, dels i en etisk och filosofisk grundsyn. Låg-affektivt bemötande tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma affekt som de presenteras för. Orsaken till det är att affekt smittar, men att de flesta av oss som ganska små lär oss att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem. Dessutom vet vi att problemskapande beteende ofta händer när brukaren har en hög affektnivå. Ingen börjar slå på människor omkring sig om de är lugna. Lugn och självkontroll hänger ihop, och vi vill att brukaren behåller kontrollen över sig själv, så att han kan samarbeta med oss. Den kunskapen måste vi förhålla oss till genom att använda oss av vår egen affekt. Vi måste utstråla lugn, men också akta oss för att smittas av brukarens oro. Därför måste vi använda oss av metoder som skyddar både brukaren och oss själva från att gå upp i affekt. Det gäller både i bemötandet i vardagen och i metoder för hantering av våldsamt beteende.
Det innebär att om man vill ha möjlighet att lyckas i arbete med människor med problemskapande beteende måste man bestämma sig för att om något går fel, är det nog ens eget fel. Det är aldrig brukarens fel, liksom det inte fungerar att tycka att det är någon annans fel. Bara om det är mitt eget fel får jag möjlighet att skapa en förändring. Det innebär också att det inte finns omotiverade brukare i omsorgen eller i pedagogiska verksamheter, det kan dock finnas personal som inte är bra på att motivera, liksom det inte finns kravavvisande brukare, bara personal eller föräldrar som inte är duktiga på att få folk att säga ja. Genom att anta denna principen i vardagen får vi möjlighet att skapa verksamheter som utvecklas och medverkar till bättre liv för brukarna.
Det innebär också att man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna lämna över kontrollen till någon annan. Som personal eller föräldrar tror vi ofta att vi måste ha kontrollen. Vi är rädda att förlora kontrollen över de situationer vi ingår i tillsammans med människor med utvecklingsmässiga funktionshinder. Det innebär att vi ibland försöker ta kontrollen över andra människor, ibland till och med med våld. Det innebär också att människor som kan uppföra sig gör det. Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan brukaren uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring. I det specialpedagogiska fält vet vi dessutom att våra brukare inte har samma förutsättningar som andra, varför denna människosynen borde vara logisk...
Logisk - men det är inte alltid lätt att följa. Lättare som lärare - än som mamma. Jag försökte hålla mig lugn. Inte skrika. En femåring som hejar på. en 14åring som lugnar ner. Medlar. Är den kloka. Den lugna. Det värsta som kunde hända var ju att jag fick betala den bokade klipptiden - eller få klippa mig själv - vilket i och för sig inte hade varit en underdrift...
Men plötsligt vände det. Linus ville klippa sig. Klippte sig. Och var nöjd. Alla var nöjda. Vi handlade lite. Lämnade Klara på innebandy. Och nu står matlagning på schemat.