1/11; tisdag
Lov...
Igår lövräfsning, dunkgömme, lek, ridning - och snitsling inför tävling på lördag. Jag och Blyte. I en dans. Med snitslar i handen - inte helt enkelt. Och inte blev det lättare när plastbandet plötsligt hängde två meter utanför min ficka i traven. Ivrigt påhejande. Som en vimpel. Flygande i vinden.
Idag var vi i stallet. Amigo var dålig. Vi gick med honom. fixade med stallet. Och så red barnen en runda på småpållarna. Och så snitslade vi lite till.
Lunchdags. Så många måltider att fixa när alla är hemma. Och klippning för Linus och Klara. Jag fick öva på mitt lågaffektiva bemötande. Just klippningen har blivit ett ischu för Linus. I söndags skulle han visa en bild på hur han ville se ut - han visade oss en skäggig gubbe, och sedan en gråhårig flintskallig gubbe... Och så många, långhåriga hockyspelare. Han ville inte klippa sig... Och jag sa att jag inte tänker tvinga honom. Att det inte är värt det. Och bokade ingen tid. Igår ångrade han sig. Och ville klippa sig. jag bokade en tid. Idag ville han inte...
Det lågaffektiva tankesättet (http://www.hejlskov.se/filosofi.html) tar utgångspunkt dels i affektteori och annan utvecklings- och neuropsykologi, dels i en etisk och filosofisk grundsyn. Låg-affektivt bemötande tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma affekt som de presenteras för. Orsaken till det är att affekt smittar, men att de flesta av oss som ganska små lär oss att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem. Dessutom vet vi att problemskapande beteende ofta händer när brukaren har en hög affektnivå. Ingen börjar slå på människor omkring sig om de är lugna. Lugn och självkontroll hänger ihop, och vi vill att brukaren behåller kontrollen över sig själv, så att han kan samarbeta med oss. Den kunskapen måste vi förhålla oss till genom att använda oss av vår egen affekt. Vi måste utstråla lugn, men också akta oss för att smittas av brukarens oro. Därför måste vi använda oss av metoder som skyddar både brukaren och oss själva från att gå upp i affekt. Det gäller både i bemötandet i vardagen och i metoder för hantering av våldsamt beteende.
Det innebär att om man vill ha möjlighet att lyckas i arbete med människor med problemskapande beteende måste man bestämma sig för att om något går fel, är det nog ens eget fel. Det är aldrig brukarens fel, liksom det inte fungerar att tycka att det är någon annans fel. Bara om det är mitt eget fel får jag möjlighet att skapa en förändring. Det innebär också att det inte finns omotiverade brukare i omsorgen eller i pedagogiska verksamheter, det kan dock finnas personal som inte är bra på att motivera, liksom det inte finns kravavvisande brukare, bara personal eller föräldrar som inte är duktiga på att få folk att säga ja. Genom att anta denna principen i vardagen får vi möjlighet att skapa verksamheter som utvecklas och medverkar till bättre liv för brukarna.
Det innebär också att man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna lämna över kontrollen till någon annan. Som personal eller föräldrar tror vi ofta att vi måste ha kontrollen. Vi är rädda att förlora kontrollen över de situationer vi ingår i tillsammans med människor med utvecklingsmässiga funktionshinder. Det innebär att vi ibland försöker ta kontrollen över andra människor, ibland till och med med våld. Det innebär också att människor som kan uppföra sig gör det. Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan brukaren uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring. I det specialpedagogiska fält vet vi dessutom att våra brukare inte har samma förutsättningar som andra, varför denna människosynen borde vara logisk...
Logisk - men det är inte alltid lätt att följa. Lättare som lärare - än som mamma. Jag försökte hålla mig lugn. Inte skrika. En femåring som hejar på. en 14åring som lugnar ner. Medlar. Är den kloka. Den lugna. Det värsta som kunde hända var ju att jag fick betala den bokade klipptiden - eller få klippa mig själv - vilket i och för sig inte hade varit en underdrift...
Men plötsligt vände det. Linus ville klippa sig. Klippte sig. Och var nöjd. Alla var nöjda. Vi handlade lite. Lämnade Klara på innebandy. Och nu står matlagning på schemat.
Igår lövräfsning, dunkgömme, lek, ridning - och snitsling inför tävling på lördag. Jag och Blyte. I en dans. Med snitslar i handen - inte helt enkelt. Och inte blev det lättare när plastbandet plötsligt hängde två meter utanför min ficka i traven. Ivrigt påhejande. Som en vimpel. Flygande i vinden.
Idag var vi i stallet. Amigo var dålig. Vi gick med honom. fixade med stallet. Och så red barnen en runda på småpållarna. Och så snitslade vi lite till.
Lunchdags. Så många måltider att fixa när alla är hemma. Och klippning för Linus och Klara. Jag fick öva på mitt lågaffektiva bemötande. Just klippningen har blivit ett ischu för Linus. I söndags skulle han visa en bild på hur han ville se ut - han visade oss en skäggig gubbe, och sedan en gråhårig flintskallig gubbe... Och så många, långhåriga hockyspelare. Han ville inte klippa sig... Och jag sa att jag inte tänker tvinga honom. Att det inte är värt det. Och bokade ingen tid. Igår ångrade han sig. Och ville klippa sig. jag bokade en tid. Idag ville han inte...
Det lågaffektiva tankesättet (http://www.hejlskov.se/filosofi.html) tar utgångspunkt dels i affektteori och annan utvecklings- och neuropsykologi, dels i en etisk och filosofisk grundsyn. Låg-affektivt bemötande tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma affekt som de presenteras för. Orsaken till det är att affekt smittar, men att de flesta av oss som ganska små lär oss att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem. Dessutom vet vi att problemskapande beteende ofta händer när brukaren har en hög affektnivå. Ingen börjar slå på människor omkring sig om de är lugna. Lugn och självkontroll hänger ihop, och vi vill att brukaren behåller kontrollen över sig själv, så att han kan samarbeta med oss. Den kunskapen måste vi förhålla oss till genom att använda oss av vår egen affekt. Vi måste utstråla lugn, men också akta oss för att smittas av brukarens oro. Därför måste vi använda oss av metoder som skyddar både brukaren och oss själva från att gå upp i affekt. Det gäller både i bemötandet i vardagen och i metoder för hantering av våldsamt beteende.
Det innebär att om man vill ha möjlighet att lyckas i arbete med människor med problemskapande beteende måste man bestämma sig för att om något går fel, är det nog ens eget fel. Det är aldrig brukarens fel, liksom det inte fungerar att tycka att det är någon annans fel. Bara om det är mitt eget fel får jag möjlighet att skapa en förändring. Det innebär också att det inte finns omotiverade brukare i omsorgen eller i pedagogiska verksamheter, det kan dock finnas personal som inte är bra på att motivera, liksom det inte finns kravavvisande brukare, bara personal eller föräldrar som inte är duktiga på att få folk att säga ja. Genom att anta denna principen i vardagen får vi möjlighet att skapa verksamheter som utvecklas och medverkar till bättre liv för brukarna.
Det innebär också att man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna lämna över kontrollen till någon annan. Som personal eller föräldrar tror vi ofta att vi måste ha kontrollen. Vi är rädda att förlora kontrollen över de situationer vi ingår i tillsammans med människor med utvecklingsmässiga funktionshinder. Det innebär att vi ibland försöker ta kontrollen över andra människor, ibland till och med med våld. Det innebär också att människor som kan uppföra sig gör det. Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan brukaren uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring. I det specialpedagogiska fält vet vi dessutom att våra brukare inte har samma förutsättningar som andra, varför denna människosynen borde vara logisk...
Logisk - men det är inte alltid lätt att följa. Lättare som lärare - än som mamma. Jag försökte hålla mig lugn. Inte skrika. En femåring som hejar på. en 14åring som lugnar ner. Medlar. Är den kloka. Den lugna. Det värsta som kunde hända var ju att jag fick betala den bokade klipptiden - eller få klippa mig själv - vilket i och för sig inte hade varit en underdrift...
Men plötsligt vände det. Linus ville klippa sig. Klippte sig. Och var nöjd. Alla var nöjda. Vi handlade lite. Lämnade Klara på innebandy. Och nu står matlagning på schemat.
Kommentarer
Trackback