flisas

Idag hamnade jag på en intervju av två blivande rektorer. Hur möter vi upp eleverna när de kommer ut i nationell klass? Vad händer med klassen? Hur möter vi upp klassens behov när det kommer in elever med ”ojämna” mellanrum? Har lärare tillräcklig kunskap om gruppdynamik? Vilka metoder är effektiva för att inkludera alla elever? Vad finns för forskning? Ska man arbeta åldershomogent? Vad säger forskning om gruppdynamik och nyanlända?Hur upplever lärarna sitt uppdrag, när det kommer in nyanlända hipp som happ? Vet man vilken undervisningsform man ska använda och är man trygg i det? Eller är jag trygg ändå? Har man fått förändra sin undervisning och varför? Händer det något i klassrummet? Vad händer i så fall? Vilka hinder och möjligheter ser man med att ta emot nyanlända? Stöttar kollegor varandra och i så fall hur? Stöttar rektor och i så fall hur? Känner man till framgångsrika metoder och hur har man fått reda på det? Vilken roll har rektorn?
Det här är ett viktigt område. Ett område som berör. Det handlar inte om en homogen grupp - tvärtom, det är väldigt komplext... Enligt skolverket: "Nyanlända elever vistas i Sverige på olika villkor och under olika förhållanden. De kan till exempel vara asylsökande, anhörig­invandrare eller barn till arbetskraftsinvandrare. Det finns även elever vars familjer är papperslösa. Vissa har kommit med sina vårdnadshavare, medan andra har kommit ensamma. Nyanlända elever kan också vara svenska medborgare som till exempel bott utomlands och inte tidigare gått i den svenska skolan. De nyanlända eleverna är alltså en heterogen grupp och deras skolbakgrund ser också olika ut. Det som de allra flesta nyanlända eleverna har gemensamt är att de har brutit upp från det sammanhang där de tidigare levt och att de oftast inte har svenska som sitt modersmål."
Det här här ett område som ger oss lärare dåligt samvete - ett område som gör att vi känner oss otillräckliga och okunniga. Vi kan för lite om kulturer, vi kan för lite språk - vi har för lite tid. Vi skulle vilja engagera oss i varje elev. I varje öde. Vill hinna se personen bakom slöjan. Förstå oron bakom spottet i korridoren och de hårda, få orden som skriks.Vi vill kunna individanpassa. Logiken saknas när eleven "kastas" in i biologiundevisningen i 9:an mitt under genetiken. Vi pratar gener, DNA, arvsanlag, mutationer, proteinsyntes - och eleven vet inte ens vad en cell är... Eller kommer till labben som handlar om vad som händer om man lägger en bit kalcium i vatten. Eleven har aldrig sett ett labb förr. Vet inte hur man använder en brännare på ett säkert sett. Aldrig hört talas om atomer - och ska skriva reaktionsformler och prata om atomer som blir joner, hur lösningen blir basisk, vilket tyder på hydroxidjoner i lösningen, och så knallar det till om vi tänder på gasen - vilket visar att det bildas vätgas...
Jag vet lärare som är dödströtta på talet om inkludering, när de redan har svårt att hinna med. Jag vet att det som låter bra i teorin svår­ligen kan implementeras om det saknas ­resurser och personal. Men eleverna har laglig rätt till vissa stödformer och likvärdig behandling och det är skolans skyldighet att tillhandahålla det som krävs. Det kan handla om studiehandledning på elevernas modersmål, specialpedagoger, elevassistenter, läxhjälp och elevfaddrar. Tidig kartläggning av varje elevs kunskaper och behov i respektive ämne (nu säger lagen inom två månader).  Problemet är just om du sätter in eleven utan tillräckligt stöd. Då får du den fysiska integrationen men en fullständig social och pedagogisk exkludering i klassrummet. Barnet vet inte vad läraren pratar om och läraren hinner inte ge den uppmärksamhet som krävs. Kanske gör nog placeringen i ordinarie klass mer skada än nytta? Vi vill inte att de här eleverna ska känna sig som avvikelser - vi vill inte att de ska känna sig ovälkomna eller jobbiga. Men vi behöver förutsättningar för att klara det. Vi vill att de här eleverna, liksom alla andra, ska känna sig accepterade, vi vill att de ska få förutsättningar att klara det så bra som möjligt. Det kommer kosta - men det är det värt? För varje elevs skull... Gå hel ur...
Nu är det dags att ta helg. Nu är det dags att möta Mezzi i en fotbollsmatch - trots att höften smärtar. Men det är det värt! För varje fotbollsspelares skull!

Lycka för en flicka i gummistövlar - är vattenpölar. Och en glad hund som sällskap på promenaden. 



Idag har jag sanerat hemmet mellan fotbollsmatcherna, utvisningarna och gosstunderna. 

Jag kom hem ikväll - efter en jobbdag med bra diskussion med elever om alkohol, beroende, tobak, en hel del rättning och som slutade med att jag inte visste om jag hade skickat ett mail till fel person. Skulle skicka en prövning till en rektor - och när jag tittar på tråden vet jag inte om eleven oxå har fått den. Ringer IT som inte kunde hjälpa mig - eller reda ut det åt mig... Ibland går det för snabbt... Jag ringer en lärare som jag vet har eleven - hon lovade att kolla med eleven på fredag...
Jag kom hem - Klara hade börjat med maten. Hon skulle iväg på fotboll. Jag fortsatte med maten. Efter maten gick killarna och jag ut med Myggan. En sakta promenad. Jag gick mestadels tyst. Njöt av att lyssna på killarnas diskussioner, hur de hjälpte varandra i bäcken och upp på stenen och frågade om det gick bra när den andre trillade, tittade när de studerad käken från ett dött djur - det kanske var en dinosaurie eller ett vildsvin... - jag kände solens strålar värma mig efter snöfall, regn och hagelskurar. Jag mumlade till svar, log lågmält - kände hur energin sakta återkom i min trötta kropp...
Anders är och spelar golf. Ikväll väntar gympa. Jag är brutalt tillbaka i det vi kallar vardagen. Ett besök hos tandläkaren som konstaterade att två visdomständer växer rakt in i de andra tänderna och måste dras ut för att inte skada dem. Jag är tillbaka efter en fantastisk resa som bevisade det jag hoppades på - att alla mina timmar på Barons rygg har gett resultat. Han fick best conditions - kanske det finaste priset för mig. Aldrig har jag sett honom se så fräsch ut efter en 16milstävling. Min känsla stämde. Han var i fin form.

Nu passerade vi just Sveriges gräns - mission complete! Tvåa, 0,01 s efter vinnaren med best conditions. Goda vänner och bra teamwork! Sol och sommarvärme. Underbart ställe. Många skratt! 































Jag får runt med baron i snöre utmed havet, efter färjan. Snart är jag hemma hos min familj igen!

Efter en fantastiskt bra dag ligger jag i sängen. Sträcka för sträcka. En sak i taget. Följer planen. Fokus. Ett leende på läpparna. En kaka. Lite jos. En kaffe. En snabbkiss. En tomat. Dela ett äppel och en morot med baron. Ett stetoskop. En filt. En karta. En skinkbit. Mission complete. Benen är lite trötta. Men barons är nog tröttare. Han sprang 16 mil idag och såg riktigt fin ut hela dagen. Yvonne och en tjej hade sällskap hela vägen, och gick över mållinjen hand i hand - troligtvis dömdes den andra som vinnare, även om jag fick på film att den vita var först. Imorgon tävlas det om best conditions och så är det prisutdelning. För mig är baron vinnare! Så positiv och glad! 

En ond visdomstand. En svullen fot. Mycket i huvudet. Lite mat i magen under dagen. Rätt saker på rätt plats? Grinden. Stallet. Viloområdet. Hur ser bajset ut? Kisset? Hur får man i en häst mer att dricka om den dricker dåligt? Hittar vi till alla groompunkterna? Vi har kört idag. Vi har sett alla. Plötsligt stod jag mitt framför en polisbil mitt ute i ingenstans. Och inser att körkortet ligger på hotellet. Han stoppade inte oss. Men andra... Jenny och jag bytte plats när vi kom till groompunkten som låg vid en restaurang med hippefolk. Vi var tvungna att köra förbi poliserna igen. Hon fick köra automatare för första gången. 

Plan att lägga sig 23. Men nu ligger jag i sängen... Underbart väder. Vårkänslor. Skratt. 

Just "landat" i Slovakien, 02.59. Baron - den tålmodiga och glada hästen - i stallet. Vi på ett Kanonfint hotell. Har varit på rull sedan 18.00 i tisdags. Efter två hektiska jobbdagar, packande och fixande - rullade vi. 
Axplock av resan, so far. Vi har vid ett flertal tillfällen skrattat så tårarna rinner. Så blir inget mer roligt den här resan - så var resan ner i alla fall rolig...

Ledig dag... Eller inte... Biologiprövningar. Och kurs i kemisäkerhet. Och två barn skulle till tandläkaren. Och Anders var i Stockholm. Pappa fick rycka ut - samla ihop barnen och vi möttes upp i stan. Handla lite. Kom hem - och tittade mig i spegeln... Undrade ungefär exakt hur länge den stora, svarta fläcken har funnits på min panna... Linus på fotboll. Jag skulle rida. Och så hade vi städning av klubbstugan. Att komma hem - räkna ihop flocken - och se att vi alla är hemma. Det är lycka en dag som man knappt orkat tänka på, än mindre förstått hur man skulle få ihop... 

Ömsom regn ömsom sol. Ömsom vatten ömsom vin. April när det är som bäst. 

Idag var jag på jobbet. 
#nofilter #what you see is what you get
Ett par tårar fälldes. Ett par hårda, varma och omtänksamma kramar. Många skratt. Hårt jobb. Effektivt. Precis som jag vill. Jag gick mot helgen. Åt wienerbröd med killarna. (Klara och Anders är på innebandycup.) Samlade ihop smulor. Rena bänkar. Gick upp till morfar och Marianne. Gick en runda i skogen. Och tänkte på "vem jag är" - utan filter... Utan att besvara ftågan med ålder, fritidsintressen, kön... Vad och vem mår jag bra av? Lever jag det livet jag vill leva - på sättet jag vill leva? Kan jag stå för vem jag är... Utan filter. 



Jag tittar mig runt - hör killarna leka och katten spinna - och ner på mina nya strumpor - och blir glad. 

Jag respekterar hennes åsikt. Och jag skulle rrespektera och acceptera ett beslut. Men jag respekterar inte sättet hon sa det på. Jag är inte arg över något som kan kallas ett beslut. Jag skulle rätta mig efter det. Men jag är arg, ledsen och kränkt över sättet att framföra en åsikt på. Jag är irriterad över kontrollen - det är bara ett led i kontrollen... Vi minns alla kepsens vara eller icke vara. För mig betydde aldrig kepsen ett hot, det handlade heller inte om en attitydfråga för mig, vilket det gjorde för många andra lärare - för mig betyder en keps snarare "bad hair day". Det har handlat om mobiler på lektioner. Nu datorer på konferenser... För mig handlar inte en dator om att komma undan, det är inte ett sätt för mig att gömma mig, jag sitter inte med icke jobbrelaterade saker framför mig - för mig är det ett arbetsredskap, ett sätt att känna mig effektiv. Komma åt det jag behöver, kunna uppdatera hemsidan vid behov, skriva ner det jag vill komma ihåg... 

Det finns så många sätt att säga samma sak... Det slår mig gång på gång... man kan få människor att känna sig på väldigt olika sätt beroende på hur man säger det - med samma ord... Idag på konferensen fick jag höra ord som sågade mig, som sårade. Som pekade ut mig. En fånig grej - datorns vara eller icke vara på konferensen Många har datorn med sig - men just idag var det bara jag. Jag behöver inte vara med på konferenser - eftersom jag går mattelyftet. Men jag väljer att vara där. Jag väljer att försöka vara effektiv. Jag väljer att försöka engagera mig. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker vara så många som möjligt till lags. Innan mötet ens hade börjat - när vi fikade - hade jag och en kollega med hjälp av datorns hjälp försökt lösa ett labbschema inför nationella provet i NO, jag hade hunnit kolla mina mail, vilket jag inte hade hunnit med idag eftersom jag har varit på teater med en klass (för övrigt en fantastisk teater om "20 sätt att överleva högstadiet", vilket innebar att jag inte ens fick någon lunch), samt förbereda en uppgift som eleverna ska göra på fredag (jag är ju ledig imorgon) och uppdaterat hemsidan ovh en klass facebooksida. Om personen hade valt att lyfta frågan "hur ska vi vara, bete oss, få fler att engagera sig på konferenser - så hade kanske känslan blivit en annan. Hon hade också kunna prata med mig innan - och bett mig att inte ta med datorn... Nu blev det en känsla av kränkning och förnedring. Utanförskap. För mig är datorn mitt arbetsredskap, en del av min planering - en självklarhet i mitt arbete. För mig betyder inte datorn att jag inte kan koncentrera mig. För mig är det ett sätt att effektivisera. Var ska vi dra gränsen - vid ett block, en penna, en mobil, en kalender, en pärm, ...? Visst kunde man göra ett undantag för mig - jag vill inte vara ett undantag? Varför då? Jag vill komma till kärnan. Jag vill att konferenserna ska engagera. Få dem som inte är engagerade att bli det. vare sig om de har en dator framför sig eller inte. Det finns en del som aldrig engagerar sig - vare sig om de har en dator eller inte. Det är inte datorn som är problemet... För mig. Det som det här mötet fick mig att känna var ledsamhet, utanförskap - och det kommer troligtvis leda till att jag inte kommer vara med i fortsättningen på konferenserna. Jag kan sitta i arbetsrummet, när de andra har konferens. Jag missar det som sägs. Jag kan inte engagera mig - men de slipper se min dator. Mina tårar rann - inte så mycket för beslutet i sig, är det så det ska vara så kan jag rätta mig efter det - det var sättet det sas på. Känslan det förmedlade. Jag sjunger med i Lalehs nya låt:
"När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
och då faller alla bitarna på plats
Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
...
De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
men jag ska aldrig mer titta ner igen
Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
... "
"När jag kom hem möttes jag av en utplockade diskmaskin (av Linus), en tvätt i tvättmaskinen (av Klara), Sigge var hämtad på dagis (av Klara) - och en Sigge som hoppade upp i famnen och kramade mig. Hårt och länge. Anders stannade kvar på jobbet för att fortsätta på innebandymatch. Jag ska göra ett nytt försök på gympan - trotsa kroppen, den svullna foten, den sovande foten, knät, höften... Jag ska springa för livet. Rikta sparkar och slag. Spänna musklerna. Jag ska inte ta skit... Imorgon ska Sigges fötter röntgas.

Aldrig sån ångest en söndag - som söndagen efter ett lov... Vad står på agendan imorgon? Jag vet att jag planerade innan jag gick hem - men minns inte vad... Ungefär - men inte exakt. Det stör mig något.
Igår en trevlig kväll hos Martina och Henrik - allt mellan himmel och jord behandlades. Högt och lågt. Liv och död. Jag skrattade. Högt. Mycket. Länge.
Idag på morgonen var jag ute en sväng med Nonan - Kim och Tindra. 

 Allt väl så långt - sånär som en sko som satt lös på baron... Kommer hem. Pappan och Klara polerar bilen och killarna har städat. Så väl så långt. Men där någonstans. I trappan till övervåningen fastnade skrattet i halsen. Då gick solen i moln. Odjuret i mig tog överhanden. Kunde inte kontrolleras längre. När killarna bråkade om vem som skulle visa det städade rummet, när Linus, utan någon som helst rim och ranson, blev arg för att jag ville dammsuga hans rum - när han ändå hade städat undan allt - när för många högtalare stod på golvet utan att någonsin bli inkopplade och pingisbordet hade raset så att jag inte kom in med högen gardiner i skåpet, ... Där någonstans blev jag den jag inte gillar. Den som skriker för högt. Den okontrollerade. Den anklagande. Jag älskar mina barn - mer än mig själv. Men det finns ingen som triggar mig som de när jag är på det humöret. ...
Klara och Linus skulle ta foto på fotbollen. I olika omgångar. Hockey - semifinal, mellan Skellefteå och Lakers - nu står det 1-1 i matcher. Klara skulle på bio. Och Anders på innebandy.
Jag lyssnar på Håkan Hellströms nya singel medan jag lagar mat:
"Jag har letat sen jag var liten efter stigen till toppen av världen
Mamma sa: "Lille bastard, du är en gåva från en prins på genomresa gör nåt jag aldrig klara
Stig till toppen av världen
Där änglar leker
Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer"
Jag är född av stormen
Jag ser fågeln som river upp världen
Jag ser havet bli rött en säng på dårhuset väntar på mig nån gång med oceanerna i mina ögon
Det finns en plats
Jag vet att ingen bryr sig om den den är bara min
Bakom ögonlocken skulle tatt dig dit
Om vägen var rak, men vägen är skruvad som en psykopat min vän
Stig till toppen av världen ..."

En dag hemma. Krattar bort löv och hittar gula, blå och vita blommor under. Städar. Motstår impulsen att hinna rida. Det är så lätt att skynda iväg. Jag gick istället en lång Skogsrunda med myggan. Lyssnar på en podd. 



Motstår även impulsen att spela fotboll. Min höft och foten värker. 

Sätter mig i uterummet med ett glas vin - första packet! Älskar våren.