flisas

Det finns så många sätt att säga samma sak... Det slår mig gång på gång... man kan få människor att känna sig på väldigt olika sätt beroende på hur man säger det - med samma ord... Idag på konferensen fick jag höra ord som sågade mig, som sårade. Som pekade ut mig. En fånig grej - datorns vara eller icke vara på konferensen Många har datorn med sig - men just idag var det bara jag. Jag behöver inte vara med på konferenser - eftersom jag går mattelyftet. Men jag väljer att vara där. Jag väljer att försöka vara effektiv. Jag väljer att försöka engagera mig. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker vara så många som möjligt till lags. Innan mötet ens hade börjat - när vi fikade - hade jag och en kollega med hjälp av datorns hjälp försökt lösa ett labbschema inför nationella provet i NO, jag hade hunnit kolla mina mail, vilket jag inte hade hunnit med idag eftersom jag har varit på teater med en klass (för övrigt en fantastisk teater om "20 sätt att överleva högstadiet", vilket innebar att jag inte ens fick någon lunch), samt förbereda en uppgift som eleverna ska göra på fredag (jag är ju ledig imorgon) och uppdaterat hemsidan ovh en klass facebooksida. Om personen hade valt att lyfta frågan "hur ska vi vara, bete oss, få fler att engagera sig på konferenser - så hade kanske känslan blivit en annan. Hon hade också kunna prata med mig innan - och bett mig att inte ta med datorn... Nu blev det en känsla av kränkning och förnedring. Utanförskap. För mig är datorn mitt arbetsredskap, en del av min planering - en självklarhet i mitt arbete. För mig betyder inte datorn att jag inte kan koncentrera mig. För mig är det ett sätt att effektivisera. Var ska vi dra gränsen - vid ett block, en penna, en mobil, en kalender, en pärm, ...? Visst kunde man göra ett undantag för mig - jag vill inte vara ett undantag? Varför då? Jag vill komma till kärnan. Jag vill att konferenserna ska engagera. Få dem som inte är engagerade att bli det. vare sig om de har en dator framför sig eller inte. Det finns en del som aldrig engagerar sig - vare sig om de har en dator eller inte. Det är inte datorn som är problemet... För mig. Det som det här mötet fick mig att känna var ledsamhet, utanförskap - och det kommer troligtvis leda till att jag inte kommer vara med i fortsättningen på konferenserna. Jag kan sitta i arbetsrummet, när de andra har konferens. Jag missar det som sägs. Jag kan inte engagera mig - men de slipper se min dator. Mina tårar rann - inte så mycket för beslutet i sig, är det så det ska vara så kan jag rätta mig efter det - det var sättet det sas på. Känslan det förmedlade. Jag sjunger med i Lalehs nya låt:
"När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
och då faller alla bitarna på plats
Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
...
De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
men jag ska aldrig mer titta ner igen
Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
... "
"När jag kom hem möttes jag av en utplockade diskmaskin (av Linus), en tvätt i tvättmaskinen (av Klara), Sigge var hämtad på dagis (av Klara) - och en Sigge som hoppade upp i famnen och kramade mig. Hårt och länge. Anders stannade kvar på jobbet för att fortsätta på innebandymatch. Jag ska göra ett nytt försök på gympan - trotsa kroppen, den svullna foten, den sovande foten, knät, höften... Jag ska springa för livet. Rikta sparkar och slag. Spänna musklerna. Jag ska inte ta skit... Imorgon ska Sigges fötter röntgas.