flisas

Vi har packat ihop våra lättheter - och svårigheter (aldrig blir de så synliga som i en stuga med en annan familj i en vecka...)-, våra pinaler, egenheter och tillhörigheter, våra tillkortakommanden, våra minnen, våra glädjestunder, våra hopp och önskningar om en kul semester - och vi tackar återigen familjen Malmgren för en fin semester! Fin väder, bra skidåkning, trevligt och kul sällskap - bättre kan det inte bli! 







































Alltid en viss tomhet när man kommer hem från en semester... Tomhet. Och en massa tvätt... 

Fler bilder: 








Lite bus med en 40åring och afterski för den samme...

På skidsemestern tänker man kortsiktigt... Vilken backe ska vi åka? Vad ska vi äta? Vilken chipspåse ska vi ta? Vin, cider, Jägermeister eller Galliano...? Sova? ...

Bildhälsningar från Idre. 

Ledig dag... Blåbärslopp på dagis - alla fick komma, även de som var lediga. Med föräldrar. Sigge ville. Och sen ville han inte. För att ändra sig två minuter efter loppets start. Vi skyndade iväg. Tandborsten i farten. Mjukisbrallor på. Mössa på huvudet. Vi kom. Vi sprang. Vi  sprang i fatt några. Vi kom i mål. Fick medalj. Och blåbärssoppa. 

Stekt pannkakor. Kört uppletande med myggan. 

Jag sparar på artiklar - som jag ska läsa senare... På minnen... På visdomsord... Idag - på alla hjärtans dag, "för alla hjärtan som slår, för nykära, nysskära, okära och tokkära! För hjärtan som pratar olika språk men förstår varandra ändå. För hjärtan som slår för likadana hjärtan. För hjärtan som tvekar. För hjärtan som bestämt sig. För hjärtan som slår för mormor, som saknar sin pappa eller snart ska bli mamma" (citat från frödinge) - får ni några av de sparade tänkvärda orden.

Jag går i skogen med min lyckliga hund - i den välkända skogen, där jag känner varje fotspår, varje skugga, varje sten, varje djävul... Jag lyssnar på vinterprat. Olof Wretling som pratar om när han mötte djävulen i skogen. I fredags gick jag i Gemlas elljusspår. Jag gick förbi en bil med tre unga killar. Den stod mitt ute i ingenstans. Jag kikade över axeln, snabbade på stegen. Såg tre potentiella djävlar... Och förbannade den snabbt påkomna rädslan. Varför ska jag gå där och vara rädd för djävulen? Jag vet ju inte ens om han finns? Eller jo, jag vet ju att han finns... jag har läst om honom. Hört om honom. Den här dagen var det dock ingen djävul som mötte mig i skogen. Jag fortsatte lyssna på Olof - som fick sin första diagnos som sexåring. På latin heter den, vere in novercae Liviae. Och betyder spring i benen. När han fyllde fyrtio bestämde han sig för att begära ut sina sjukhusjournaler. Han såg framför sig att det skulle komma några A4:a. Men så började stora bruna vadderade kuvert dimpa ned i brevlådan. Från Majornas Vårdcentral i Göteborg ringde dom och undrade om han verkligen ville ha ALLA journaler utskrivna. Han pratar om att vi inte ska diagnostisera varandra. Utan tänka efter och ställa den där förlösande frågan. Ett viktigt prat, lyssna du oxå:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655942?programid=2071
Jag fortsatte med Terese Cristianssons vinterprat om hopp och glädje och att människan är starkare än man tror. Som resande reporter har hon lärt sig att inget är för evigt – inte ens ondska. När människan står vid helveteskanten förmår hon nästan alltid att resa sig. Terese som är gravid funderar över världsläget. Vad har hon att erbjuda sitt barn? Flyktingkriser, klimatkriser, främlingsfientlighet, båtar som sjunker i medelhavet, terrorattentat, kidnappade kvinnor och sexslavar. En berättelse om möten som gör att hennes eget hopp aldrig dör. Om att vi inte ska vara rädd - utan nyfikna. Om att vi inte ska blunda av rädsla - utan öppna ögonen och oxå se att världen är vacker. Att människan kan vara mer än sitt lidande. Glädje kan födas på nytt - även på helveteskanten. Vi är alla ganska lika säger hon, vi har bara olika förutsättningar. Lyssna du också, det är viktigt:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/652675?programid=2071
Jag går vidare - lyssnar på Sanna Lundells vinterprat. Om lycka och jakten på lycka. Hur man kan vara olycklig och lycklig på samma gång. Om hur ska man nå känslan av att duga som man är? Det handlar om självrannsakan, att våga omfamna även det fula hos sig och hos andra. Hon släppte taget om det som står utanför hennes sfär, släppte kontrollen över det hon inte kunde förändra på riktigt – och vann en helt ny sinnesro.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655971?programid=2071

Tror att febern som högst var 40,2 idag... 

Vab av febrig Sigge...

Jag ser hur ljusen brinner ut;
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut

Jag ser hur livet rinner bort;
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
Som skulle bli mitt liv
Tar slut
Skall också nå sitt slut

Jag stod vi det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds
så fast det var natt
Blev det ändå inte svart
Där ute
Tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skynningstimmen tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid;
Ett ljus på deras stig
En tid;
Ett ljus i deras liv

Nu har jag varit hos mormor - som var vaken och helt klar. Pratade om svunna tider, barnen och gamla huset, om Jarl... Så märkligt. Hon var lite trött, men drack kaffe och åt pepparkaka. Krutgumma... Jag började andas igen. Vi pratade. Och hon kramade min hand när jag gick - bad mig hälsa. 

Humpe fick komma "hem" i natt - det var "bara ett par revben och ett nyckelben som var av... Tur i oturen. Man påminns om dödligheten. Och livsandan. Lågan som fladdrar. Andetag. Efter andetag. Och så ändras andetagen. Blicken långt borta. Och till slut - ingen inandning. Inget syre. Aldrig mer. Stillhet. Tomhet. En kropp. Utan liv. Det är så mycket ångest nu. Så många känslor. Tomhet. Och ensamhet. Känsla av att bli sviken - och svika. Känslan av att vara nästa på "tur".
Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg att ringa mamma - berätta något, som endast en mormor, vill veta om barnbarnen (mamma var övertygad om att hennes barnbarn var de bästa - hon älskade dem förbehållslöst och innerligt), eller när jag vill veta något som jag har glömt från min barndom - ingen visste så mycket om mig som min mamma, när jag behövde ett råd... Jag minns när jag raderade hennes nummer från mobilen. På en parkeringsplats. Jag kunde inte längre ringa och höra hennes röst på telefonsvararen... Vad jag grät... När jag raderade - fanns hon lite mindre... Nu sitter jag i det som var mormors kök. Här har hon rullat otaliga köttbullar, bakat oändligt med bullar och kakor, blåst på sår, stillat oro, gett kloka råd och bjudit på en kola till... Min trygghet. När hon inte längre finns - är jag ett steg närmare döden... Ytterligare en länk försvinner som kan vittna om min barndom, som kan berätta - ytterligare en källa till oändlig och villkorslös kärlek...
Och ändå - kan det finnas en lättnad och en frihet när döden kommer. En befrielse... Den kan döva bitterhet. Den frigör energi och atomer - till det eviga kretsloppet... Och en oändlig tomhet.

"Hur är det?" Innan jag hinner tänka svarar jag "bra". Men mormor är sämre - hon får smärtlindring och ångestdämpande, och har slutat äta... Läkaren ringde. Och min bror har kraschat med skidorna - han hade varit medvetslös, skadat ansikte, revben och nyckelben och var på väg i ambulans till Östersund... 

En läskig lapp på dagis - finns det något läskigare än lappar på dagis - "nu härjar magsjukan"... Som om jag inte visste. Det är vabruari. Jag vet att det härjar influensor, förkylningar, kräkningar, springmask och "younameit"... - precis som jag vet att man ska luskamma i augusti... Ingen blir gladare av lappen. Vad ska jag göra åt det - det jag vill göra är att riva ner lappen, vända, springa hem och gömma oss och komma tillbaka framåt våren... Men det går inte. Och när jag har lämnat barnet på dagis, tar jag i en dörr till ICA... Smittor härjar överallt. Jag Vet. Jag behöver inte bli mer upplyst. TMI. Det enda lappen bidrar med att jag känner efter. Kanske känner jag mig till och med sjuk långt innan det slår till... Vilket är onödigt. Man märker om man har magsjuka. Och man kan inte skydda sig. Låt oss leva - tills motsatsen är bevisad. Låt mig leva i "min ovisshet". I förnekelse. Låt mig förtränga tills det är ett faktum. Riv ner lapparna. Bränn dem.

Innebandymatcher både för klara och Linus idag. Kamratskap och tillhörighet, vänner och förebilder, lek och skratt - och allvar. Upphöjda eller bortvalda. Hur många matcher kan man vara bänkvärmare innan man tröttnar, innan man tappar lusten - och självkänslan? Innan man får prestationsångest? Innan man slutar? Få kommer tillhöra det vi kallar elit i vuxen ålder. Det finns så mycket mer att vinna på att många är aktiva. Det handlar om hälsa. Det handlar om bredd för att gå fram talanger. Den som har en stor talang blir nog duktig oavsett om han eller hon börjar elitsatsa tidigt eller inte. Men han/hon behöver ett lag på vägen... Det handlar om motorik, kondition, minskad fetma.. Om att vara en lagspelare - respektera andra och bli en demokratisk medborgare. Idrotten handlar om att lära sig att sätta upp mål, vinna och förlora, kämpa, ha tålamod, kunna hantera motstånd, respektera sig själva och sina medmänniskor, kunna slappna av, fokusera på rätt saker, äta rätt, följa regler och passa tider. Det handlar om självkänsla - om hela barn. För individen. Men också för samhället. För vems skull toppas lagen? Jag förstår att barnen vill vinna, att tränarna vill vinna, att föräldrarna vill vinna... Vi talar om för barnen att tävlingen är målet - att man ska mäta sig med andra, att man ska vara bäst - och att vara bäst är att vinna tävlingen/matchen. Vinna blir det centrala - inte att lära sig, utvecklas och träna olika färdigheter. Barnen jämför sin prestation med andras i stället för att fokusera på sig själva - det man gör bra, även om man är sämst... Att som tioåring få sitta på bänken gång efter annan - skadar mer än att förlora... Det tror jag i alla fall... Min son säger inget ännu... Han har dock förstått att han inte är så bra... Han säger inget om toppningen - som är tydlig. Jag kan ibland förstå att man väljer att låta vissa spela mer - eller mindre. Det kan finnas skäl. Det kan kanske handla om hur mycket eller hur lite man har tränat... Eller om man gång på gång bryter mot regler och spelar fult... Man att inte låta några spela alls i tredje perioden. Man kan göra det snyggare... Han säger inget om varför han inte får spela. Det tror jag att andra gör... Frågan är bara hur länge de gör det - hur länge de står ut? Vi har ganska länge förstått att vårt barn inte kommer bli ett proffs - det talar såväl statistiken (hur få som kommer ingå i ett landslag t.ex.) som motoriska problem för. För oss är det viktigt att våra barn får vara med - att de får lära sig att röra på sig. Att de utvecklas. Att de har ett intresse... Men jag kan inte låta bli att fundera över om klubben har en policy? Vi föräldrar som sliter för att hinna köra våra barn, som ställer upp med körningar (ibland ganska långt till bortamatcher), i kiosken på hemmamatcher, i sekretariatet, säljer newbody/påsar/kakor för laget, som åker på matcher - och hejar fram laget, som inte våra barn platsar i... Visst får vi se fin innebandy - men vi får inte se våra barn spela och efter matchen får vi ta hand om barn som inte får spela... Vi får försöka förklara - det som inte går att förklara... Hur en del blir bortvalda... När vi varje dag talar om lika värde och olikheter som gör mångfalden - och vikten av att göra sitt bästa... Till och med i barnkonventionen står det bland annat att "alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras." Gäller inte barnkonventionen för idrottsklubbar? 
Allt fler framhåller hur viktigt det är att behålla bredden och det lekfulla så länge som möjligt. Fredrik Sundqvist skriver i boken ”Så funkar ungdomsfotboll”: ”Jag har inte funnit några som helst belägg för att tidig specialisering och hårt driven talangjakt är en nödvändig förutsättning för att vi ska få en stark elit – tvärtom. Jag är faktiskt fullständigt säker på att om vi skapar en ungdomsfotboll som fokuserar på det existentiellt värdefulla i varje enskilt barns fotbollstillvaro får vi långt fler duktiga fotbollsspelare än om vi motarbetar fotbollsintresset genom att stänga dörrar i förtid för det stora flertalet.”

AldrigSynsDammetSåBraSomISol... Men fotboll och kaffe ute under blå himmel ger hopp om våren! 

Tittar ut över nejden. Det är så vackert. Sol. Fruset. Sigge och jag är lediga. Byter i sängarna. Städar. Plockar in oändligt med tvätt - och när jag tror att jag har plockat in allt inser jag att det finns mer i tumlaren. Och så ligger det en ny tvätt i tvättmaskinen. Dricker kaffe. Spelar fotbollsspel. Lägger ett alsolspritsbandage på Sigges finger. Han klämde det på dagis för några daggar sedan. Och idag nr han visade det så kommer det var ur såret och vid nagelbandet... Lyssnar på en låt som träffar mig i hjärtat. Pernilla Anderssons "Bättre än så":
Tänd alla ljus här i mörkret nu, natten ska vara förbi
det gamla ska ut och min tvekan är slut för jag kan aldrig mer falla som vi fallit förut
låt Vita Bergen gömma mina spår och ge mej andrum där jag går och undrar när det tär
var vi aldrig bättre än så här

Jag saknar min ö och mitt hav och min längtan, jag saknar ett vi som fanns en gång
innan skulden slog rot i det vackra och fina, innan vägen tillbaka blev omöjligt lång
se det stora i det lilla, sitta ner och vara stilla, tänka utanför sin egen sfär,
för jag är mycket bättre än så där

Jag längtar tillbaks till en tid som var enkel när inget man tänkte var försmått
och jag saknar min far (ändring av mig - mor) som han var när han sänkte mina tvivel, innan han försvann bort
så tänd alla ljus i mörkret nu låt Garbos Torg få säga ”du vi lever som nån annan lär, när vi kunde vara bättre än så här,
låt Vita Bergen gömma sår och ge mej andrum där jag går och andas när det tär, vi måste kunna bättre än så här

Under en stjärnhimmel.

Anders är iväg - han åkte tidigt. Jag får upp Sigge. Vi kommer iväg i bra tid. Lämnar på dagis. Åker till jobbet. Tar en kopp kaffe i handen - sätter mig vid datorn. Läser mail - det har samlats ganska många under helgen, och då har jag ändå kollat mailen i helgen, svarat på ett par, sparat några. En aktivitetsdag imorgon - eleverna har fortfarande inte fått någon information - jag fick den på mailen i lördags. En förälder hade skrivit - trodde att vi säkert hade gett information, men att dottern säkert hade missat något. Nä, tyvärr. Vår framförhållning var dålig. Planer gjordes om. Jag hade mailat föräldern. Skrivit på hemsidan. Och på facebook - på söndagen. Idag skulle eleverna få information. Handledartid stod först på schemat. Satt vid datorn. Försökte samla ihop informationen. Det knackar. En elev behövde få sitt skåp upplåst - hade glömt nyckeln. Jag låste upp skåpet. Satte mig igen. Sa hej till någon kollega som kom. Det knackade igen. En elev behövde lägga in sin innebandyklubba i arbetsrummet - den fick inte plats i skåpet. Handledartid. En elev kom - från internationella klassen. Förra veckan hade han också kommit - då hade jag skickat ett mail till ledningen - det var fel klass. Något hade blivit fel igen - han kom till vår klass igen. Vi ber honom gå till ledning och kolla. Killen går iväg, men kommer tillbaka. Jag ber honom sitta ner, efter lektionen går jag med honom till rektorn. Det visar sig att han inte visste vart han skulle gå och fråga - och han var i fel klass. Kanske har han förstått och kommer rätt nästa vecka? Biologilektion. Hjärta. Blodomlopp. Immunförsvar. Dopingens vara eller icke vara. En film som strular efter att datorn blåstes om i fredags. Jag pratar på - samtidigt som jag löser datorstrulet. De får planera en labb - hjälper dem att förstå, att komma igång.. Uppgiften som ska rättas, bedömas och kollas igenom till på fredag. Fem minuter till nästa lektion. Jag måste kissa. Hinner jag ta en kaffe? Tillbaka i klassrummet. Växter. Skillnader och likheter. Evolution. Utveckling. Anpassning. Diskussioner. För förståelse. Sedan lunch. Vad ska jag äta? Fisk i matsalen - det kan vara okej. Jag chansade. Då skulle jag hinna fixa de där läsanvisningarna till hemsidan också på lunchen. Jag kunde inte äta upp... Och ändå fixade jag ett nytt kuponghäfte och betalde och tackade för maten. Nu hann jag med en kopp kaffe också. Jag ordnade läsanvisningarna. En biologilektion till. Sedan hade jag tid för att fixa det där provet om växter och ett annat om blodomlopp. Utvecklande, lärande frågor. Frågor som grundar sig i det centrala innehållet - som kan kontrollera förmågorna och kunskapskraven. Behöver fylla på flaskorna med saltsyra och byn också... Jag hämtade en kopp kaffe och satte mig vid skrivbordet. Musik i öronen. Började jobba. Två elever kom och frågade vad de hade missat på förra lektionen. Jag berättade. Jag måste göra uppgifterna till mattelyftet också. En kollega kommer förbi, och vi pratar en stund om allt som behöver göras. Kemisalen ska inspekteras. Papper skrivas ut. Kemikalier rensas. Det plingar till i datorn. (Hur får man bort det - det var någon inställning som kom tillbaka efter blåsningen...?) Ett mail från rektorn med information som bör komma ut till alla föräldrar - helst samma dag... Och så ringer telefonen.
Tiden stannar upp. Livet hejdar sig ett ögonblick. Ibland kommer livet - och döden - mellan ens tankar. Jag dör en liten bit... Mormor var på sjukhuset. Hade varit okontaktbar och blivit skickad med ambulans till sjukhuset. Nu visste de inte var hon var. Om hon skulle få komma hem. Om hon skulle överleva... Jag får tag på pappa - han lovade att leta upp henne. Och höra av sig. Jag sitter vid mitt bord - ensam. Så ensam. Tårarna bränner. Jag går en runda. Hittar rektorn som jag snyftar hos en stund. Går tillbaka mot arbetsrummet. Tre elever säger hej - och undrar om jag är ledsen? Jag berättar. En elev reser sig upp och kramar mig. Vi pratar en stund Och så sätter jag mig vid skrivbordet igen. Försöker fokusera. Skickar ett sms till Humpe. Han ringer efter en stund. Får ett SMS av Linus lärare. Han hade tyckt att det var svårt med tusental. Och Linus ringer - han har fått byta simgrupp. Och så är det mattelyft. Jag ska bara fixa fikat - för det hade rektorn missat att fixa - trots att han hade lovat... Jag går och pratar med en kollega - bakom ett gäng tjejer. En elev spottar på väggen. Min ledsenhet, blir min ilska. Jag skriker och undrar vad hon gör... I blotta förskräckelsen tar hon ett papper och torkar upp. Vi pratar matte. Didaktik. Och så ringer telefonen - det är en elevs mamma. Hon gråter. Är upprörd. Ledsen. Frustrerad. Strul på idrotten. Och så var det läxorna som hopar sig. Och varför kom informationen för aktivitetsdagen så sent? Frustration och en ledsen mamma i telefonen. Jag förstår. Försöker stötta. Försöker vara lösningsinriktad. Får inte glömma att kolla med rektorn var resursen som skulle vara med på idrotten finns... Och på onsdag har vi utvecklingssamtal. Mattelyftet fortsätter. Efteråt ringer jag pappa. Han har hittat mormor på akuten. Vi bestämmer att jag ska åka hem. Hem till barnen. Anders är i Ängelholm. Klara skulle hämta Sigge. Och laga mat. Och se till att Linus är ombytt. När jag kom hem stod maten på bordet. Vi åt. Telefonen ringde. En elev hade glömt att fixa ett busskort till imorgon - till aktivitetsdagen. Jag lovade att försöka komma ihåg att fixa imorgon - jag ställer ett larm för att komma ihåg. Hunden får mat.  Och sedan skulle Linus lämnas i Gemla på innebandy. Det har snöat. Anja passade Sigge en stund, och Klara gick på fotboll. När jag kom hem duschade Sigge och jag, han åt ett äpple och fick ett nytt plåster på fingret som han hade klämt på dagis. Jag läste en saga för honom, han somnade. Anders hämtade matlådan, och Linus. De kom hem. Linus borde kanske läsa igenom läsläxan igen? Jag orkar inte... Jag ringde pappa - mormor hade fått komma hem. De vet inte riktigt vad felet var... Men igår när Marianne hade pratat med henne hade hon plötsligt blivit klar - sagt hej och tack och att det bara var ett dygn kvar... Håret reser sig. Ibland hejdar sig livet en stund - och ibland döden...