flisas

Innebandymatcher både för klara och Linus idag. Kamratskap och tillhörighet, vänner och förebilder, lek och skratt - och allvar. Upphöjda eller bortvalda. Hur många matcher kan man vara bänkvärmare innan man tröttnar, innan man tappar lusten - och självkänslan? Innan man får prestationsångest? Innan man slutar? Få kommer tillhöra det vi kallar elit i vuxen ålder. Det finns så mycket mer att vinna på att många är aktiva. Det handlar om hälsa. Det handlar om bredd för att gå fram talanger. Den som har en stor talang blir nog duktig oavsett om han eller hon börjar elitsatsa tidigt eller inte. Men han/hon behöver ett lag på vägen... Det handlar om motorik, kondition, minskad fetma.. Om att vara en lagspelare - respektera andra och bli en demokratisk medborgare. Idrotten handlar om att lära sig att sätta upp mål, vinna och förlora, kämpa, ha tålamod, kunna hantera motstånd, respektera sig själva och sina medmänniskor, kunna slappna av, fokusera på rätt saker, äta rätt, följa regler och passa tider. Det handlar om självkänsla - om hela barn. För individen. Men också för samhället. För vems skull toppas lagen? Jag förstår att barnen vill vinna, att tränarna vill vinna, att föräldrarna vill vinna... Vi talar om för barnen att tävlingen är målet - att man ska mäta sig med andra, att man ska vara bäst - och att vara bäst är att vinna tävlingen/matchen. Vinna blir det centrala - inte att lära sig, utvecklas och träna olika färdigheter. Barnen jämför sin prestation med andras i stället för att fokusera på sig själva - det man gör bra, även om man är sämst... Att som tioåring få sitta på bänken gång efter annan - skadar mer än att förlora... Det tror jag i alla fall... Min son säger inget ännu... Han har dock förstått att han inte är så bra... Han säger inget om toppningen - som är tydlig. Jag kan ibland förstå att man väljer att låta vissa spela mer - eller mindre. Det kan finnas skäl. Det kan kanske handla om hur mycket eller hur lite man har tränat... Eller om man gång på gång bryter mot regler och spelar fult... Man att inte låta några spela alls i tredje perioden. Man kan göra det snyggare... Han säger inget om varför han inte får spela. Det tror jag att andra gör... Frågan är bara hur länge de gör det - hur länge de står ut? Vi har ganska länge förstått att vårt barn inte kommer bli ett proffs - det talar såväl statistiken (hur få som kommer ingå i ett landslag t.ex.) som motoriska problem för. För oss är det viktigt att våra barn får vara med - att de får lära sig att röra på sig. Att de utvecklas. Att de har ett intresse... Men jag kan inte låta bli att fundera över om klubben har en policy? Vi föräldrar som sliter för att hinna köra våra barn, som ställer upp med körningar (ibland ganska långt till bortamatcher), i kiosken på hemmamatcher, i sekretariatet, säljer newbody/påsar/kakor för laget, som åker på matcher - och hejar fram laget, som inte våra barn platsar i... Visst får vi se fin innebandy - men vi får inte se våra barn spela och efter matchen får vi ta hand om barn som inte får spela... Vi får försöka förklara - det som inte går att förklara... Hur en del blir bortvalda... När vi varje dag talar om lika värde och olikheter som gör mångfalden - och vikten av att göra sitt bästa... Till och med i barnkonventionen står det bland annat att "alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras." Gäller inte barnkonventionen för idrottsklubbar? 
Allt fler framhåller hur viktigt det är att behålla bredden och det lekfulla så länge som möjligt. Fredrik Sundqvist skriver i boken ”Så funkar ungdomsfotboll”: ”Jag har inte funnit några som helst belägg för att tidig specialisering och hårt driven talangjakt är en nödvändig förutsättning för att vi ska få en stark elit – tvärtom. Jag är faktiskt fullständigt säker på att om vi skapar en ungdomsfotboll som fokuserar på det existentiellt värdefulla i varje enskilt barns fotbollstillvaro får vi långt fler duktiga fotbollsspelare än om vi motarbetar fotbollsintresset genom att stänga dörrar i förtid för det stora flertalet.”