flisas

Efter 15 km på hästryggen - delvis på vårvägar, delvis på is, men med hopp om våren då vårsolen värmde gott - så har jag gjort väldigt lite. Suttit i solen. Sörplat sol. Anders spelar tennis och ska träna innebandy. Sigge sover i solen, barnen har sprungit ett runda. Planen för morgondagen är en tur till Ullared med familjen, och troligtvis kommer en liten kissemisse att flytta hem till oss!

Fortfarande kan tårarna rinna - för vår lille Fräs. Fina katten. För Chilla som mist sin bror. För att jag var så glad att de hade varandra - och för att jag nu tycker att det är så jobbigt att se henne ensam. För att jag tror att hon såg när han dog. Förstår hon? De var alltid tillsammans! För henne hade det varit lättare att ta avsked som liten? Hon är ensam. Jag ser hur hon letar. Letar efter en buskompis, efter en kropp att ligga nära... Jag gråter för alla jag saknar. För alla som saknar...
Fräs, liksom andra djur och människor, som jag Aldrig mer kommer att få träffa igen - i min hjärna, och i mitt hjärta finns de. I min hud och mina ögon och händer finns minnet av några av dem. Några har jag glömt hur de kändes... Jag önskar att jag mindes. Att inte minnet bleknar. Jag vaknar mitt i natten och känner att de finns i rummet. Går över täcket. Smeker min kind. Jag rör vid dem i sömnen. De är så verkliga. Jag ser dem skymta - i en skugga, i ett hörn, i ett fönster... Jag hör dem - men inser att det inte är de. Kärlek. I mig. Någonstans, i alltets gåta, i atomerna runt mig - finns de.
Det finns så mycket jag skulle vilja vara annorlunda. Så många jag saknar. Så mycket sorg. Så mycket smärta. Lite i taget. Lite. Mer orkar jag inte. Vi har försökt fylla dagarna med liv. Simhallen. Besök. Påskakärringar. Kalas. Shopping. Tennis. Ridning. Det går. Lite i taget. En dag i taget.

Fullmånen lyser. Gör verkligheten smärtsamt klar. Samtidigt som den är så overklig. Sorgen tar sig kroppsliga uttryck - en axel smärtar efter att ha hoppat ur led, käken som slogs ur led av Sigge igår gör ont, jag mår illa, huvudet och magen gör ont, benen bär knappt, munnen är torr, det flimrar framför ögonen. Chilla kommer och skriker. Spinner. Gosar. Stryker sig. Vad vet hon? Vad känner hon? Hon såg det troligtvis - föraren hade sett två katter... När Martin kom och berättade och jag skyndade ner till vägen - skakade mina ben. Jag hoppades att det inte var vår katt - samtidigt som jag då förstod att i så fall är det någon annans... När jag ser katten tror jag inte att det är Fräs. Vill inte tro. Det ser inte ut som vår livfulla, fina katt. Huvudet är spetsigt, kroppen blodig och slapp. Jag bär upp honom. Håller honom och känner hans blod mot mina fingrar. När det blir ljust kommer vi se en röd fläck på vägen.
När Stimma dog - var jag så glad att vi hade katterna. Linus hade flyttat fokus från Stimma till Katterna - och framför allt till Fräs. Vår tåliga katt. Linus kunde bära honom som han ville. Katten som bara fräste när vi fick honom, hade blivit den finaste... Den gosigaste. Den kärvänligaste...
Då var jag glad att vi hade fler djur. Kunde se livets gång. Nu är jag inte glad. Nu vill jag inte ha fler djur. Nu gör det bara ont. Så förtvivlat ont. För mig - för barnen - för oss. Deras smärta är min.
Varje dag var jag så tacksam att vi valde att ta två katter. De var fantastiska ihop. Åt. Sov. Busade. Allt. Tillsammans. Hur blir det nu? Hur är det med djurs sorg?
Jag kan inte tänka. Det gör för ont. Orkar inte tänka. Vill sova.Men för en stund sedan vakande Klara och då vakande jag. Verkligheten gjorde sig påmind och nu sitter jag här. Mina tårar rinner inte bara för finaste Fräs. Det är för mycket nu. För många. De flyter ihop. Och trots att jag nu är säker på att det är Fräs som ligger i ladan - så tittar jag ut och öppnar dörren, och hoppas att han ska komma springande... Det jag irriterade mig på igår - är det jag saknar idag. Hans intensiva spinnande på natten. Hur han lekte med en kula - jagade den över golvet. Välte påskriset. Kloade mig i soffan. Snodde mat - senast i eftermiddags tog han en lyckokaka... Alltid full av liv. Till nu. Döden suger. På riktigt. Det gör ont när knoppar brister. Varför kan inte livet bara få rulla på? Man dör av ålder - punkt.

"Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör" ... "Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen Jag har frihet i blicken, precis som du. Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå" ... Winnerbäck sjunger. Precis så. En klump imagen - en konstig känsla, i alla fall igår. Till en början. Ett samtal. Som inte blev som jag trodde. Men jag ringde upp igen. Och hon stannade till med bilen. Vi pratade. Vi förstod. Det kändes bättre. Jag kunde känna hur jag blev hungrig - hur ångesten släppte taget. En del barn gör ett fel. Får en chans. Det blir definitivt direkt. Andra kan göra fel - gång, på gång... Puttas. Rivas. Bitas. Säga dumma saker. Man lämnar på dagis/skola/fritids - och vet inte vad som händer. Jag kan inte kontrollera. Kan inte vara där. Det är inte min uppgift... Det finns alltid, minst, två sidor av ett mynt....
Natten gick.
Nästa destination var barnhabiliteringen. För debriefing av utredningen som gjordes. Klumpen var tillbaka. Hjärtat bultade. Knäna blev svaga. Hela min kropp skrek nej, och jag släpades efter bilen. Samtidigt som jag ville veta. Se om våra bilder stämmer. Jag funderade över jämförelsen med att gå till doktorn och få en diagnos för en kroppslig åkomma. Det här kan bli så definitivt - det kan ett besök hos en läkare oxå. Men där kan man leva på ett hopp - ett tag i alla fall. Här kan det vara som det är. Men det behövs inga jämförelser. Det behövs inte något - vem har det värst. Ingen vill få värsta tänkbara besked, det absolut definitiva. Alla vill kunna leva på hoppet. Och alla har rätt till sitt öde. Sina känslor. För oss blev detta möte - ett av de bästa?! Vi kommer inte att ha rätt att tillhöra habiliteringen. Kanske på ont i vissa sammanhang - men mest på gott. Det betyder någonting. Utvecklingen har varit positiv. Hans intellektuella förmågor ligger klart inom genomsnittsvariationen men något under medelvärdet. Lättnad. Men svårigheterna finns kvar. Vem strider för honom nu? Vi såklart. Men fler?
Hjärtat slutade bulta. Benen bar. Bilden stämde. Klumpen i magen försvann. Humöret stabiliserades. Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra var vi hade varit idag - om vi inte träffat på alla felaktiga uttalanden och påståenden på vägen... "Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel..." Utan alla tvivel - var hade vi varit då? Svårigheterna hade såklart funnits ändå. Vi har rätt att vara olika. Några måste ligga under medel - för att vi ska ha ett medel.
I eftermiddag väntar besök på ögon - imorgon väntar återbesök på öron. Ikväll är det föräldramöte. Jag tänker på min ensamma hund - kan man sörja ihjäl sig. När vet man att någon har dött? När vet man att det blir för mycket? Det är mycket nu. När blir det lagom? När kommer våren? Ljuset. Värmen. Solen? När vet man att man har gjort allt som står i ens makt? Tillräckligt?

Planer som blir ändrade planer. Andra planer.
Jag predikar för barnen att vi ska ta en dag i taget. Leva i nuet. En sak i taget. Och om jag försöker styra upp morgondagen hör jag dem säga att vi ska ta en sak i taget. Och jag hör mig själv ryta att "jag måste väl få ihop åtminstone morgondagen". "Ja, men du säger ju...". Och även när jag styrt upp, när allt verkar fixa sig och vi verkar hinna med allt - då händer det något. och planen ändras. Ibland blir det som handen i handsken. Och skiftena i mjölkfabriken går perfekt. I lås. Utan underlappning - eller överlappning. Effektivt.
Jag hann ju såklart få klart omdömena. För sån är jag. För det mesta. Jag får ihop det. Det löser sig. Kanske inte alltid på bästa och önskvärda sätt - men på något sätt...
Ibland har man tur - ibland otur. Ibland tur i oturen. Igår, på väg till fotbollsturneringen fick vi vända, och kommer hem och ser att kaffebryggaren står på. Tur i Oturen... Ibland är det nog varken tur eller otur... Det bara är, eller blir.
Det här citatet av Carolyn Porco hittade jag på facebook: "All the atoms of our bodies will be blown into space in the disintegration of our Solar System, to live on forever as mass or energy. That´s what we should be teaching our children, not fari tales about angels and seeing grandma in heaven" Precis. Och Exakt. Även om jag gillar tankar på änglar, vakande händer osv. Så är det ju precis det jag tror - att våra atomer inte försvinner, de används på nytt. I nya konstellationer. Jag satt i kyrkan idag och lyssnade när Klara sjöng och prästen predikade om jungfrufödsel och uppståndelse. Det finns mycket jag inte kan förklara eller förstå när det gäller BigBang och den naturvetenskapliga teorin - men den religiösa sidan lämnar ännu fler frågetecken enligt mig. Men jag har all respekt för att folk tror det - hur ska jag kunna förklara och övertyga om det jag inte själv förstår. Från ingenting - hur kunde atomer bildas? För mig låter prästens predikning som hjärntvättning - förmodligen låter jag likadan för de elever som inte delar min naturvetenskapliga teori...
Klara och jag tog en runda i affärer efter kyrkan och i eftermiddag har jag och Kim ridit en sväng i solen - i den kyliga vinden. Nu är Anders på innebandy, maten står i ugnen och vi har legat i badet en stund. Denna veckan, som inte går till historien som en av de bästa - är snart slut.

Jag har sagt det förr - det är spännande att vara Lisa. Undra om det är lika spännande att vara en vän, ett barn till henne eller hennes fru?
När jag står i kön för att köpa mat på restaurang kan jag tänka att jag ska köpa en sallad - men så hör jag mig säga pasta... Jag kan gå in på en lektion och tro att jag ska prata om fetter - men hör mig prata om proteiner. Ändå finns det en plan. En struktur. Det är bara det att jag inte alltid är medveten om den... Igår var jag ledsen, trött - allt kändes jobbigt och det känns som om det ska vara för evigt. Att jag aldrig ska få huvudet över ytan igen och komma ifatt... Idag var en ny dag - en bra dag. Det är skönt att jag inte fastnar där nere för länge. Det går upp och ner. Fort. Åt alla håll och kanter. Det är sällan - för att inte säga aldrig - en balans. I så fall väldigt korta stunder. Det är som ett wordfeudspel - spännande att se vilka bokstäver jag får, hur de kan passa ihop, ibland passar de bra, ibland sämre. Ibland lyckas jag få ihop dem på ett bra sätt - men inte alltid. Ibland sätter någon annan käppar i hjulet. Och jag är inte bättre än min bokstäver... Mitt liv kan nog bättre liknas vid wf än ett pussel - pusselbitar passar alltid ihop, på något sätt, hur många bitar det än innehåller... Jag får liksom göra det bästa av mina bokstäver. Ibland blir det bra - riktigt bra, ibland blir det fel - väldigt fel. Förlåt. För mina fel. För mina dippar. Tack. För att ni lyfter mig. För att ni finns där. Tackochlov. Det kanske är tack vare mina barn, mina vänner, min man som jag kommer ur dippen - hittar nya möjligheter. Omformar. Testar igen. Försöker. Det bästa jag kan. Gråter. Skrattar. Liv. Död.
På tal om liv och död - den här veckan känner jag två som har fått bebis, och tre som mist sina hundar. Kretslopp. Och många som har haft sin födelsedag - jag, Eric, Humpe, Frida, Måns... Det är mycket nu. Ibland lite för mycket. Jag hinner inte med. Inte alltid.

Denna veckan är inte min vecka... Igår morse skrev jag på facebook: "En nyopererad son (som mår bra), en riktigt sjuk hund (just nu hänger jag på låset till djursjukhuset), typ hundra omdömen som ska skrivas, lektioner som ska hållas - det är lite mycket för den här mamman/läraren/hundägaren nu..." Jag ligger ett steg efter. Kommer inte fatt. Hinner inte med. Kan inte fatta. I tisdags hämtade jag hem Stimma med misstänkt livmoderinflammation från Sandra och Eric, mitt under löpet. Hon hade varit dålig i magen ett par dagar, men blev plötsligt slö. Ville inte äta. Darrade. På onsdagsmorgonen åkte jag till djursjukhuset. Jag bad barnen säga hejdå ordentligt... Hon röntgades och de tog prover. Hjärtat var förstorat och lite vätska i lungorna. Men jag lämnade henne där - med hopp om att hon skulle få permis över natten som veterinären hade pratat om. Men veterinären ringde redan efter någon timme - hon skulle inte ringa förrän på eftermiddagen... Jag förstod direkt. De hade hittat tumörer i lungan och runt hjärtat. Misstänkt i alla fall. Man kunde göra fler tester. Som kanske hade gett någon mer information... Men när jag frågade veterinären rakt ut vad hon tyckte - så sa hon att det bästa är nog att låta henne somna in. På något sätt hade jag en lektion till... Jag körde hem för att berätta för barnben och Linus valde att följa med. Vi mötte upp Anders, och jag frågade om jag fick ta ut henne en stund, det fick jag, "men gå inte för långt, det orkar hon inte". Hon darrade. Hon var så mager. Det hade gått så fort. Beslutet var rätt. Beslutet var inte svårt. Men fy fan vad svårt det är att se sin fina vän lida. Ta sina sista andetag. Försvinna. Aldrig mer...
Hon var en otrolig hund på många sätt. Och jag har förstått - ännu mer efter hennes död - hur mycket hon betydde för många. Många hundar är bra för ägaren, familjen, föraren - men hon betydde så mycket för så många, som inte ens levde med henne. Det är Stort. Hon kommer leva kvar i minnet, hjärtat och tanken länge - på mig, hos många. Hon påverkade folk. Som hennes förra husse, Anders Reitmaier, (som jag alltid kommer vara evigt tacksam till att jag fick möjligheten att "låna" denna fina hund av. Förvalta henne. Leva med henne.) sa "En snäll, vacker och lite förvirrad hund som ville alla väl.". Jag kunde inte beskriva henne bättre.
Hon kom till oss på "prov", redan efter någon dag visste vi att hon skulle få stanna. Hon blev Linus vän. "Siddi" blev ett av hans första "riktiga" ord. Hon blev min träningskompis. Vi klaffade. Och jag har många fina minnen med henne. En fantastisk spårhund. En duktig lydnadshund. En kompis. Hon gjorde sitt bästa. Hon delade med sig. Hon gjorde mig lycklig.
Jag har haft ganska många hundar nu - jag har sagt hejdå ganska många gånger nu. Jag har torkat mina tårar - många tårarna nu. Det är så kort tid man har dem. Det är så jobbigt att ta avsked - men minnena gör det värt tårarna.
Jag har träffat så många hundar - Stimma var en av de absolut vackraste. Hon utstrålade Kärlek. Känslighet. Vishet.
Just nu är jag så trött. Trött på det onda. På döden. Det som bränner. Förstör. På tårar. Igår var det tre hundar i vår bekantskap som fick somna in. Det är mycket nu. Kanske leker de nu. Kanske har hon träffat Hiho. Kanske träffas vi igen. Hon var en stjärna. Kanske är hon den som lyser starkast på himlen ikväll? Kanske blir hon en vacker blomma i sommar? Livets Kretslopp. Atomer som aldrig försvinner...

Den här morgonen steg jag upp. Jag såg mina barn skratta och le. Efter någon timme lämnade jag mitt mellersta barn på operationsbordet. Där är det lätt att känna rädsla inför livet - och döden. Vördnad. Jag lämnade mitt barn i andras händer efter att ha pussat honom på pannan och hållit honom hårt i handen. Det var ingen komplicerad operation - ett plaströr skulle bort och polyper skrapas. Jag tänkte på en bekant som precis varit med om att söva sitt barn inför en hjärnoperation. Jag tänker på de föräldrar som ser sina barn lida, ta sina sista andetag... Jag gick och drack kaffe. Kollade så att jag verkligen hörde telefonen. De skulle ringa när det var klart. Kollade klockan - drog det inte ut på tiden. Hade det hänt något? Jag lovade att vara där när han vaknade - tänk om de glömde att ringa mig? Eller kanske funkade inte telefonen - jag kollar igen. Jag höll andan. Försökte se lugn ut. Jag var inte rädd, men lite spänd. De ringde. Linus vakande ganska snabbt - lite väl snabbt för sitt eget bästa. Jag fick lägga mig jämte honom i sängen. Den smala sängen. Stryka honom över håret. Viska i hans öra. Det blödde ur näsan. Men han hade inte ont. Vi fick snart åka hem. Ut i solen. Sitta på trappan och dricka kaffe. Känna livet i ådrorna. Gunga. Blunda för tvätten och dammet. Jag är med mina barn istället. Idag ska jag inte tänka längre fram än idag. Imorgon är det jobb - omdömen ska skrivas. Anders är nog den som får vobba imorgon - Linus behöver nog vila upp sig, även om han känns pigg idag. Om en vecka blir det återbesök på öron. Örat var i bedrövligt skick. Nu hoppas vi att det blir bra.

Jag satt och pratade med barnen och funderade över vad man har gjort... Idag 36 år. Vad gjorde jag när jag var 6 år? Gick på lekis. Lekte med Lina, Eric och Hanna. Började inse att kompisar var allt viktigare - men ännu lyckligt ovetande om mycket... 16 år - vad gjorde jag då? Vem var jag? Jag hade börjat på gymnasiet. Hade traskat mig igenom rasterna på 1-6skolan med Sara och Emma. Martina, Maria, Amanda... Gått igenom högstadiet - och sakta börjat inse hur jobbigt livet kunde vara... Tränade på att kyssas. Jag hängde hos Sjödahl. Red. Jag hade lärt mig hur ont man kunde ha i kroppen och hjärtat... 26 år - då hade jag blivit mamma. Träffat Anders - nio år tidigare och i samma stund blev mitt liv betydligt enklare. På något konstigt(?) sätt visste jag att han var Mannen. Jag var färdig lärare. 36år. Var är jag nu? En trebarnsmor. Lärare. Ryttare - med förmånen att få rida fina pållar. Många har passerat genom åren. Mitt i livet? Som har fått törnat och verkligen förstått vad hjärtesorg är. Och riktig kärlek. Liv. Död. Vad händer under nästa tio år? Tio år - är lång tid. Men ändå så kort när man ser tillbaka på det... Det är så mycket som ryms. Så många möten, så många val som ska göras...

Idag har jag blivit uppvaktad på sängen - även om jag redan var vaken. Sedan ägande jag mig åt att leka fattig bonndräng - slet med vattendunkar och mockade, släppte ut hästar och gav mat till kaniner och hästar. Jag red en sväng på baronKanon. Blåsten ven. Stundtals var det blankis. Emellanåt lös solen... Jag önskar mig is- och tjälfria vägar - ja vår i allmänhet, eller kanske i synnerhet.
I veckan väntar oräkneliga omdömen som ska skrivas - sedan kommer utvecklingssamtalen. Möten. Tänk vad många möten man har suttit på. Som förälder, lärare, instruktör, styrelsemedlem. Framför allt i de två första situationerna är många mötesresultat skrala. Krav ställs. Åt alla håll. Krav som sällan går att leva upp till. Många gånger hade det nog varit bättre om vi hade hoppat över kraven - hållit handen en stund i stället. Visat att vi finns där. Att vi tror på dem. Vi kan inte alltid förstå. Men vi kan finnas. Vi kan försöka hjälpas åt att se det som är bra. Det som fungerar. Det är lätt att känna sig förtvivlad och värdelös som förälder om man har ett barn som inte fungerar som alla andra. Det är lätt att känna sig misslyckad om man inte räcker till som lärare.
Nu, efter en räklunch, väntar fika med lite släkt.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Bloggen har strilat lite - men verkar nu funka igen. Jag har så många ord i mitt huvud. Så många känslor. Att det blir svårt att skriva. Dagarna går i ett. Veckorna... Åren... Imorgon fyller jag 36. Jag försökte hävda att det var 35 - men barnen berättade. Skoningslöst. Men så glad jag är för alla år. Tacksam. Livet i åren...
Linus ska opereras på tisdag - det krabbande örat fick en snabb tid. Det samlas bakterier i röret - nu måste det ut. Och så ska de kolla polyper. Och så tänker jag på min vän, min starka, grubblande, fina vän - som inte får några besked.
Jag läser Marcus Birros krönika: "...Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta. Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar? Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet. När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta? Jag kan förstå att människor som älskar pengar, och som älskar människor som sysslar med pengar, har en daglig bilaga eller egen tidning att läsa varje dag. Men alla de där miljonerna väger ju mindre än en femtioöring om du sätter dina barn i den andra vågskålen. Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat. ..." (Läs hela krönikan här: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-barnomsorg-ar-sjalva-fundamentet-for-en-god-yrkeskarriar/ )Vi behöver påminna oss om vad som är viktigt. Vi behöver skriva och prata om det som är viktigt. Vi behöver tid att älska. Vi behöver tala om för folk att de är viktiga.

En lite märklig vecka - veckan efter ett lov. massa att göra. Ingen att skicka. Börjar. Ta ledigt - alltid ledig tisdagar. Livslustdagar för nian, skapande skola för sjuan och åttan. Kurs för mig på torsdagen. Beskvielese över att kursen inte innefattade mer. Mannen som visade, visade att det fanns så mycket mer än vad kommunen hade köpt in. precis det jag efterfrågar i bedömningar, omdömesskrivande, iup, utvecklingssamtal och vid betygsättning. Lite sol i veckan. Snön smälter. Lite ljusare morgnar och kvällar. Uppgifter att bedöma. Lektioner att hålla. Helg. Ridning. Anders på innebandymatch.
Jag lyssnar på Säkerts låt; när du dör...
Jag kastar jord på din kista
Jag har sett det är så man gör
Jag mumlar, undrar om gudarna
Som jag inte tror på hör
Jag viskar in i kudden
Vad var meningen med det här
Vi kunde väl lika bra återgått
Till att du fanns, till att du är här

Och om jorden jag kastade skulle växa upp
Bli en gran ovan din grav
Så skulle de säga om hundra år
Aldrig att en gran ska huggas av
För där, ska de säga, är det bästa träd
Som den här stan nånsin har känt
Och så kan allt som en gång var du
Finnas kvar för de som kommer sen

Eller så hugger de ner dig ändå
Och gör pappersmassa i fabrik
Då skulle jag skriva brev med penna igen
Då ska jag skriva lyrik

Jag viskar i kudden - jag skriker i skogen. Jag undrar om meningen med döden - jag tror inte den finns. Men jag skriver. Och tror att mamma finns i luften jag andas, i knopparna som börja synas på träden, i allt - hennes atomer lever vidare... Är en del av Allt.