flisas

Fortfarande kan tårarna rinna - för vår lille Fräs. Fina katten. För Chilla som mist sin bror. För att jag var så glad att de hade varandra - och för att jag nu tycker att det är så jobbigt att se henne ensam. För att jag tror att hon såg när han dog. Förstår hon? De var alltid tillsammans! För henne hade det varit lättare att ta avsked som liten? Hon är ensam. Jag ser hur hon letar. Letar efter en buskompis, efter en kropp att ligga nära... Jag gråter för alla jag saknar. För alla som saknar...
Fräs, liksom andra djur och människor, som jag Aldrig mer kommer att få träffa igen - i min hjärna, och i mitt hjärta finns de. I min hud och mina ögon och händer finns minnet av några av dem. Några har jag glömt hur de kändes... Jag önskar att jag mindes. Att inte minnet bleknar. Jag vaknar mitt i natten och känner att de finns i rummet. Går över täcket. Smeker min kind. Jag rör vid dem i sömnen. De är så verkliga. Jag ser dem skymta - i en skugga, i ett hörn, i ett fönster... Jag hör dem - men inser att det inte är de. Kärlek. I mig. Någonstans, i alltets gåta, i atomerna runt mig - finns de.
Det finns så mycket jag skulle vilja vara annorlunda. Så många jag saknar. Så mycket sorg. Så mycket smärta. Lite i taget. Lite. Mer orkar jag inte. Vi har försökt fylla dagarna med liv. Simhallen. Besök. Påskakärringar. Kalas. Shopping. Tennis. Ridning. Det går. Lite i taget. En dag i taget.