flisas

"Samvetet är stillat" - varför behöver man göra det förresten? Men jag har plockat in tvätt - varför har jag inte allas kläder i tvättstugan, bakom skjutgardroben som finns där? Alla kunde ta rena kläder där... Och jag kunde lägga in dem allteftersom de är rena. behöver inte ha klädberg i tvättstugan och bära stora lass uppför trappan... Jag har vattnat blommorna. Jag har röjt i köket, ställt in ren disk och smutsig i diskmaskinen. Jag har sugit lite löv. Och jag har hälsat på gammelmormor. Varför mår man bättre efter att ha dövat samveten? I eftermiddag väntar ridtur.

Sitter med barnen på ett tåg väg hem från Göteborg. Vi träffade humpe med familj. Halloween på Liseberg. Hotellnatt. Universeum.

En skön dag. Rena golv. Klippt gräsmatta. Räfsade löv. Kompisar. Fika. 

Och så en kvällstur med dottern på två fina, vita springare i fullmånens - och pannlampans - sken. 

Några reflektioner om golv...
Barfota mot rena golv är en underbar känsla - men känslan är försvinnande kort i detta hem...
Blodfläckar på vårt golv vittnar varken om någon massaker eller något dåligt halloweenskämt - det är bara det att i det här hemmet finns en löpsk hund...

Igår kväll bjöd klara på tårta. 
Grannarna var inne en sväng. 
Och sedan åkte jag till stallet. På med väst och hjälm, laddad för galopptur. Och till skillnad från igår var öron och fokus framåt. En fantastiskt fin tur på en fantastisk vit springare. Baron och jag - i och mot - världen. 

Jag har gått en runda med Myggan.

Jag har en känsla av att höstlovet kommer att ägnas åt bollar, puckar och klubbor av olika slag - åtminstone om Sigge får bestämma. Än så länge har ledigheten varat i ca 1,5h och ca en timme har ögnats åt hockey. Resten var fika. 





Så om någon är sugen på att spela - så är ni välkomna! Jag behöver avbytare! Jag försöker febrilt bli utvisad. 

Idag kom nyheten. En maskerad ung man - möjligen med sympatier i högerextremister, i främlingsfientliga kretsar, i Sverigedemokraterna och nazityskland -gick in på en skola i trollhättan. Han skadade fyra - varav två dog av sina skador. En lärare och en elev. Han sköts av polis och dog senare av sina skador. 
Och innan jag går ner efter nattningen, ger jag en extra puss till Liten. Kärlek. Innerligt. Tacksamhet. 

... Upplevde jag en av de absolut roligaste dagarna i mitt liv! Min bröllopsdag. Tack släkt och vänner som var med! You Made My dag! Och varje dag lever jag min dröm med den mest fantastiske mannen vid min sida - som dessutom gett mig våra fina barn. 

Möten. Samtal. Diskussioner. Om acceptans. Om tolerans. Om likheter. Och olikheter. Om lättheter. Och svårigheter. Om att reagera och agera. Om glädjen. Och sorgen. Det finns en sorg i det udda. I olikheten. I svårigheterna. I hur andra ser det. Hur andra hanterar det. I ord. Och handlingar. Vissa dagar är det svårt att vara övertygad om att medmänskligheten regerar. Man läser om asylboenden som bränns upp, kattungar som skärs upp och barn som förnedras...
Det är så lätt att säga det - att alla får vara olika. Att det är okej. I hela hjärtat. Alla får se ut, tänka och tycka som de vill... Att alla får vara med på sina egna villkor. Att alla har rätt att tillhöra. Alla har rätt att vara unika.
Glädjen finns där. Men det behövs så lite för att tårarna ska träna fram. Det känns när orden handlar om ens barn. I hjärtat. Tankarna föräldern själv tänker är jobbiga att höra från andra...
Föräldrar till barn som "inte är som alla andra" sliter. Kanske mer än sina medföräldrar.Föräldrarna måste kämpa med sin egen acceptans, med barnets känslor av sitt utanförskap - samtidigt som de för ett krig mot andra. Ensamma. Alltid. Som för barnets talan. Hejar på barnet. Får barnet att känna sig viktig. Får syskon att våga stå upp och fortsätta sin kamp för tolerans.
Barnet har inte valt det. Föräldrarna har inte valt det. Syskonen har inte valt det. Men det är så familjen ser ut. Familjen får hantera det. Hitta vägar för individerna och familjen. De går vilse ibland - men jobbar för att hitta vägen igen. De faller i hål. De svävar ovanför molnen stundtals. Men de landar alltid med en duns. Men de har inget annat val än att försöka ta sig framåt. Förbi och genom hinder. Avgrundshål. Sumphål.

Tacksam för stor tjej - som hämtar lillebror, fixar mellanmål och middag till oss alla. 

Idag fick jag kommentaren av en liten pojke, när Sigge satt i en annan mammas knä (hon är för övrigt äldre än mig) "är hon din mamma - och hon din farmor (syftandes på mig)"...


Tänkte på Kajs ord:

En dag hemma. 
Innebandy. Fotboll. Städning. Tvättning. Bakning. Läsning. Lite jobb. Handling. Och ridning. 

En mycket skön helg går mot sitt slut. 

En fantastisk morgon. 

Hangar. Sängar. Förväntan i luften. Pizza i magen. 
Vi ska tävla dagen efter. 
Välkomna? Vi andas samma luft. Vi har fötts. De flesta av oss var efterlängtade. Älskade. Vi skrattar och vi gråter. Vi kommer alla att dö. Vi är så lika. Men vi har, av någon anledning, fått väldigt olika förutsättningar - trots att vi alla lever på samma planet. 

Ett par välkända öron är ledstjärna denna lite kyliga höstkväll. 

Sigge, Helga och jag har varit på konsert. 
Det räcker, kort och gott, så. Bara ett sista kort på nagellacket i goddiebagen! 

Snittar, bubbel och goodiebag - en onsdag. Cenino Donna. Med lina och Carina. En trevlig kväll. Och väldigt olik många andra onsdagskvällar i min värld. Tack lina för spontan medbjuden. 

Det finns tillfällen när man vill sjunka genom jorden- försvinna -upphöra - ångra- sudda - ta tillbaka... Men sms:et är och förblir skickat. Antingen kan man bara låtsas som ingenting... Eller skickar  man snabbt tillbaka och ångrar, tar tillbaka inbjudan... Jag valde det sistnämnda... 

Dagens morgonbild. 
Känslan när den rullade iväg...

Sconesfrukost - med hela familjen. 

Igår kände jag att jag var dom gjord för att rida långt. Blyte och jag red 80km. Den första milen på de två första slingorna var mest en dragkamp. Blyte och jag var inte helt överens om farten... Han är då positiv! Vill! Framåt. Utan betänkligheter. Jag vet hur långt vi ska... Vi ska orka hela vägen! Och det gjorde vi. Och vi plockade placeringar allt eftersom - och genom att skritta sista biten in i mål klarade vi gränsen på 16 km/h. Vi slutade tvåa! En fantastiskt rolig dag! 
















Idag är jag inte helt säker på att jag är skapad för att rida... Blåsor på händerna. Stora blåmärken på knäna. Kraftig muskelsmärta i hela kroppen...

Städ. 


Lunch.

Ledig dag. Städdag. Fixardag. HämtaKlaradag. Stallet med Sigge. och hinna rida själv. Tvättdag. Mysdag. Idag är en sån dag. Mycket ska bli färdigt idag - inför helgens 80km på Blyte i Kristinehamn. Imorgon åker vi. Mat ska fixas. Puder. Packning. Morötter. Äppel. Kläder. Dunkar. Pinaler. Och så alla tankar. Samlingsdag - samla ihop tankar, texter som finns i huvudet...
Det finns en grupp elever som ofta arbetar mycket hårt, men som aldrig når målen hur mycket de än sliter. Elever med svag teoretisk begåvning.Som har svårt att reflektera och analysera, förstå det abstrakta. Många gånger blir kraven för höga... De misslyckas. Och misslyckandena blir den sanna profetian. Den onda spiralen. De har det svårt. Oavsett vilken läroplan vi har så är det svårt för en del elever att klara skolans krav och miljö. I LGR 11 blev det inte lättare. Aldrig har det varit så stora krav på att tänka själv, förutse hypoteser, dra slutsatser utifrån fakta och observationer. Gunilla Carlsson Kendall, (http://www.specialnest.se/skola/det-ar-tabu-att-prata-om-intelligens), en psykolog, "menar att det idag finns ett stort fokus på medicinska diagnoser i skolan. Men att diagnosen ger inte svaret på vad barnet behöver, utan att vi behöver se det enskilda barnets svårigheter och fundera över i vilka situationer problem uppstår och hur vi ska lösa dem.
– Det behövs en tydlig pedagogisk kartläggning. En analys av var svårigheterna för eleven ligger, hur långt eleven nått och om hur kunskapsutvecklingen sett ut. Det är ett pedagogiskt problem då en elev har svårt med att skriva, läsa och räkna. Sällan ett medicinskt. Undervisningsnivån måste anpassas efter den nivå som barnet befinner sig på kognitivt och kunskapsmässigt."
Många elever borde kunna nå så mycket längre, men kunskap om vilket stöd de behöver i undervisningen saknas.
"– Jag upplever att skolan har så stort fokus på målen i skolan att de tappar bort vägen till målen. Eleven måste lära sig så mycket som möjligt för att komma vidare i livet. Det handlar inte bara om att nå målen utan om att behärska de kunskaper som de behöver på vägen mot målet. Om eleven år efter år inte blir godkänd är det lätt att förstå att den tappar sugen och ger upp. Fokus bör ligga på hur långt du har hunnit, vad du kan och vilka mål du uppnått. Inte på det du inte kan.
Skollagen är tydligen med att alla elever ska ges samma möjligheter att utvecklas så långt som möjligt efter sina förutsättningar. Gunilla Carlsson Kendall menar att det inte är konstigt att föräldrarna kräver att deras barn ska nå målen eftersom att det är vad man lovar från skolans sida i skollag, läroplan och kursplan.
– Det är inte populärt att prata om intelligens. Det är laddat. Tabu. Ibland är det som om det inte finns en variation i hur förutsättningarna ser ut. Jag hör till och med talas om rektorer som tystar sina lärare när de säger sig ha gjort allt och eleven når ändå inte upp till målen. Vi vet att dessa elever finns i skolan, men vi får inte prata om det för alla ska nå målen. Att det inte är möjligt att prata om detta på ett seriöst sätt drabbar eleverna som inte får den förståelse de skulle behöva.
Barn som utretts och som ligger på gränsen till en kognitiv funktionsnedsättning kan man behöva följa upp med utredningar för att se hur de utvecklas i förhållande till barn i deras egen ålder, menar Gunilla Carlsson Kendall. En del av barnen följer sin utvecklingskurva och utvecklas i sin takt vilket gör att de aldrig hamnar inom området för en kognitiv funktionsnedsättning.
– Skulle målen ligga så att alla kunde nå dem i grundskolan så vore det inte något problem, men målen ligger inte där. Man måste anpassa sin undervisningsnivå till barnets kognitiva och kunskapsmässiga nivå. Nu har vi istället ett system där många slås ut för att vi inte har mål som alla klarar. Det är sorgligt."
Och jag kan bara hålla med - det är sorgligt.
Vi lärare måste bli bättre på att anpassa. Ge förutsättningar. I tid. Skala av. Vi gör det ofta för sent. Vi hinner ofta inte med att se och förstå, innan misslyckandet är ett faktum. Vi vet inte hur vi ska anpassa. Hur mycket vi får anpassa. Vi vill att betygen ska vara likvärdiga. Alla ska få samma förutsättningar. Och vi vet ju att alla inte har samma förutsättningar. För en del tar det längre tid att lära. Men likvärdigt kan vara att göra olika! Vi har en annan referensram för elever med funktionsnedsättning. Man måste anpassa både undervisningen och bedömningssituationen. Det står tydligt i läroplan och skollag.
Grundtanken med skollagen är fin. Ingen ska lämnas utanför, alla ska nå målen, men den är inte grundad i verkligheten.
"– Pedagoger och även föräldrar känner sig maktlösa, har slut på idéer och känner en enorm hjälplöshet när barnet inte når skolans mål. Ibland kan det finnas en förhoppning om att en utredning det ska leda till en utvecklingsstörningsdiagnos och möjlighet för barnet att skrivas in i grundsärskolan för då kan målen individualiseras och kraven anpassas. Dessutom kan de då få mer stöd och insatser från till exempel autismcenter. I dagsläget är det tyvärr stor skillnad på de resurser som ges till barn som uppfyller kriterierna för en utvecklingsstörning och de som har inte gör det men ändå har en svag begåvning och stora adaptiva och exekutiva svårigheter. Detta är en grupp som inte får så mycket stöd från vare sig BUP eller Habilitering som de skulle behöva. Det är så otroligt orättvist när det gäller just autism förklarar Maria Öhrskog"(http://www.specialnest.se/skola/svagbegavade-elever-hamnar-mellan-stolarna).
Återigen håller jag med. vi har letat diagnoser. Vi har försökt anpassa och hitta strategier. Vi har försökt få stöd och hjälp. Men vi är ensamma.
För pedagoger kan det också vara svårt när barnet visar sig ha en teoretisk svagbegåvning men ingen utvecklingsstörning.Vi lärare tycker att vi har gjort allt - ändå lär sig inte barnet. Kraven blir för höga. Barnet misslyckas. Föräldrarna behöver jobba med acceptans. Det är svårt att förstå. För föräldrarna. För lärarna. Vi måste hjälpas åt. Hitta en lagom nivå - en nivå där barnet lyckas. Det är det viktigaste. Det viktigaste är inte att få ett betyg. Det viktigaste är att gå hel ur. Få finnas i ett sammanhang. På sina egna villkor.