flisas

Idag är det nio år sedan mamma dog. Lika fin dag nu som då - men idag ser jag solen. Idag satt jag hos kirugen och fick höra att knölen på mammografin - oron i bröstet - var en okej knöl. Alla undersökningar som bör göras har gjorts - vi går vidare - med något lättare steg. Nu tar jag en paus i solen innan jag åker till ekö med en massa Goa kompisar till klara! 

Jag sitter hemma. Ensam. Imorgon ska jag till läkare - och därför fick jag lämna ön idag - lämna min älskade familj. Imorgon åker jag tillbaka. Jag har hunnit rida, tvätta tre tvättar och klippa gräset ikväll. Jag tänker på kommentarer jag hört... En dag, på en strand, säger mamman jämte mig "jag brukar välja ett hus och låtsas att jag bor i det", en annan sa en dag "jag vill köpa en kajak - där bara jag får plats"... Någon annan vill ha fler barn, färre barn, en annan vill ha en annan man, ett annat hus... Ett annat liv... Jag längtar ibland "till något annat" - jag vet inte till vad. Bort. Jag kan längta bort från mig själv... Som när jag skriker för högt - trots att jag vet att jag redan har gått över gränsen i decibelskalan - och trots att allt jag vill är att sänka rösten, och istället för att vara på en replängds avstånd - vill jag inget hellre än att krama om, hålla fast, klamra fast och vara nära... Jag kan säga att jag vill flytta ut i skogen - trots att jag längtar hem bara jag har gått utanför dörren... När jag är ledig - tänker jag på jobbet - trots att jag helst av allt vill vara ledig. Ibland ser jag familjer - och undrar hur det skulle vara att vara en del av dem. Ibland kan jag stå på en klippa och kika ner - och undra hur det skulle kännas att hoppa... Men stunderna jag längtar efter något annat är korta... Imorgon är jag tillbaka på Ekö - hos min älskade familj. Det enda jag Verkligen Vill är att vara dem nära. Varför är det så svårt att vara nöjd där man är?

Återigen på ekö - nu är hela familjen samlad efter fotbollscup och en fjärdeplats. Om vi missade någon kommentar, något mål, någon gest, någon tackling, någon passning - så går Sigge igenom det nu! Pennorna är spelare. Tärningen boll. 

Ekö. Vi åkte ner i torsdags. 
Och gissa vad som låg på ekö? Mammas guldöronhänge som vi har letat efter i 20 år. Pappa hade hittat det! 







Vi sov i Martinas husvagn - tyvärr vaknade Anders med feber och halsont. Idag gjorde klara ett mål. De har spelat bra i jämna matcher - men bara vunnit en av tre. I eftermiddag åkte vi hem, för att åka tillbaka imorgon för kvartsfinal och hämta hem klara. 

Varje morgon när jag stiger upp hoppas jag att jag ska klara mig utan strumpor - varje morgon får jag krypa till korset och ta på mig strumpor. Det är en kall sommar vi har. En regnig sommar. Och varje dag bestämmer jag mig för att inte bry mig. Man får inte haka upp sig på yttre omständigheter. Yttre omständigheter som man inte kan påverka. Det har jag lärt mig under alla år i tävlingarnas värld. På otaliga kurser i tävlingspsykolgi. Jag är bra på tävlingspsykolgi. Jag vet hur man ska tänka.
Jag är en tävlingsmänniska. Och jag är inte van vid att folk vet vem jag är i hundvärlden - på klubben som var mitt luv i mer än 20 år, vilken hund jag har, vet vilka meriter jag har, vilka kurser jag har gått, hur många cert jag har och hur många SM jag har deltagit i, hur många kurser jag har hållit i olika discipliner... Så när jag kom till klubben idag och det var en tjej där som tränade sin hud - var jag liksom bara tvungen att ursäkta mig, förklara mig... Beskriva. Jag ville att hon skulle veta att jag visste vad jag gjort - även om det inte såg ut så. Hon förstod. Sa hon. "Alla har varit nybörjare..." Jag ville förklara att jag inte var nybörjare. Ville kunna leva på gamla meriter. Jag är inte van vid att vara nybörjare. Men jag har en ny hund. En grön hund. En nybörjare. Men idag glänste Myggan. Hon gjorde inte mig besviken. Hon höll sig till oss. Lyssnade. Jag litade inte helt på henne - körde korta, kontrollerade sekvenser. Men hon var snabb och gjorde det jag bad om. Och hon imponerade åtminstone på mig - även om hon inte imponerade på tjejen. Även utan cert, poäng och meriter. Och jag är rättså säker på att hon inte kommer få några heller - jag vet vilket jobb som ligger bakom dem. Och jag nöjer mig inte med mindre. 
Jag vill inte gå och vänta på bättre väder. Sommaren är nu - även om den är kall och regnig. Igår var vi och badade. Och tittade när klara spelade fotboll - de vann mot Lenhovda. Idag hör jag baren måla på tyg. Pyssla. Det är dags att plocka fram jordgubbar - en del av den svenska sommaren.
Pssst... jag vet inte heller hur många SM -starter jag har gjort, hur många kurser jag har hållit, hur många elitstarter jag har gjort eller hur många cert jag har tagit...

"De sägs att över molnen är hilmen alltid blå
det kan va svårt att tro, när man inte ser den
det sägs att efter regnet, kommer solen fram igen, men det hjälper sällan de som har blivit våta..."Det har blivit sill och nubbe. Och jordgubbstårta. 



Fest och dans runt midsommarstången. 


Och traktoråkning och brännbollsmatch. 


Sen kväll - och Sigge somnade i famnen i baren. 
Tack Fransson för en fantastiskt rolig fest som bjöd på allt som en riktig midsommarfirare ska göra - inklusive rundpingis, trollkarl och en massa trevliga vänner! 

Idag vakande jag till lyxfrukost - barnen och grannbarnen hade gjort amerikanska pannkakor och omelett, grönsaker, rostat bröd... Och kaffe.
Vi spelade kort, och fotboll. Farmor kom och drack en kopp kaffe. Sedan gick i promenad. Barnen badade i bäcken.
Idylliskt.
Lekplatsen.
Och någonstans där bör jag börja censurera. Ett barn och en mamma i en sandlåda. Skrik. Vill oxå vara på gungbrädan. Samtidigt. Jag väser. Nära. I hans öra. Försöker få honom att ta sig samman. Utan att det hörs. Vill inte att han ska göra bort sig. Vill bara få honom att sluta. Jag och han. I en sandlåda. På sandlådenivå. Och de där orden som är oundvikliga - att om de inte är vänner, om de inte låter oss få en bra sommar tillsammans, om de inte gör varandra - läs mig - bra - så är det bättre att de är på fritids/dagis.
I eftermiddag blir det fotbollsskola. Men först taccotårta. Och ja, vi är vänner igen. I grund och botten. Kärlek. Av kärlek. Lite av samma grus och korn. Samma känslor. Ibland utanpå. Alla känslor på en och samma gång.

Nu har jag tagit semester. Jag lägger ett läsår bakom mig - en klass. Jag fick så många värmande ord. Det är alltid tomt att lämna en klass som man har jobbat mycket med. Framför mig ligger en sommar - inte somrarna var förr... Långa. Soliga. Idag är molnen tunga, solens strålar vill inte tränga igenom växthusgaserna. Snart möter jag en ny klass. Nya grupper. Och jag reflekterar över det gågna året. Över mitt uppdrag - över skolans uppdrag - "att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet". Viktigt. Formuleringen är stor. Den innehåller kunskap och ansvar. Möjligheter. Vi möter barn som ska växa, utvecklas och kunna ta ansvar för sina handlingar - få barn att vara rädda om varandra. Göra varandra bra.
Vår tro på människan har förra veckan naggats i kanten. En 17-åring har blivit mördad. En annan fyraårig flicka dödades i en explosion - troligtvis en gänguppgörelse. De fick inte växa. De ler i varje tidning. Ondskan finns mitt ibland oss. Jag blir rädd för världen, för människan - nyheterna gör ont.
Nyheterna gör vårt uppdrag ännu viktigare. Jag möter många ungdomar. Jag kan påverka dem - ge dem kunskaper, förmedla normer och värden. Respekt för olikheter. En kram från en gammal elev, några ord fina ord från ett par föräldrar, en tacksamhetens ros från en elev - vi påverkar dem vi möter. Vi kan göra varandra bra. Det är allas vårt ansvar och uppdrag.

Hektiska dagar. 





Jag missade tyvärr mina egna barns avslutning - men andra höll ställning. De var inte ensamma. Och i eftermiddag hann vi med sjön en stund, innan ridning för klara. 

Idag laddar vi för revy, fest för nian, avslutning och sommarlov... Solen skiner. Golven är rena. Bollen är i rullning. Och så letar vi efter Sigges foppatofflor.

En härlig dag ute med alla nior. En klass jag kommer sakna.
Igår stannade bilen igen. I osaby, när jag skulle lämna en väska till Klara. Jag fick skjuts av en klasskompis mamma till dagis. Pappa och Anders körde dit sedan - då startade den direkt. Frustrerande. Svårt. Vem kan jag lita på när jag inte ens kan lite på min kära traktor? Det är så jobbigt med beslut. Ekonomi. Jag lyssnar. Försöker i alla fall. Och hoppas att någon annan tar beslut. Beställer. Och i nuläget hoppas jag att det går fort.
När jag kom hem idag sprang jag en runda. 6 kilometer på en halvtimme. Bra känsla i kroppen. Jag blir inte direkt trött - men sedan kommer smärtan, sista kilometern gick på enbart vilja. Ibland önskar jag att jag kunde byta bort kroppen - precis som man kan byta bil... Min hjärna vill mer än kroppen. Myggan sprang som en gasell - man får komplex. Hon springer säkert dubbelt så långt - dubbelt så fort. I jämförelse ser det nog inte ens ut som om jag springer.

En fantastiskt rolig 40årsfest igår hos ullis och Lena. Inte så ofta man är hemma kl 2.30 nuförtiden... 
Idag var det inte lika varmt - men killarna ville bada - en fördel är ju att man inte behöver trängas på bryggan och stranden! 

Och så fotbollsmatch för klara - de vann med 1-0 mot moheda. 


Ett bubbelbad med Sigge, grillmiddag... Soffa. Nu är orken slut. Dags att ladda för en ny vecka. En vecka som kommer bjuda på det ena - och det andra. En sak i taget. En fot före den andra. Mot sommarlov. Mot semester. En. Sak. I. Taget. 

Men ändå lycka...






Och för hunden...

...kan få vem som helst på bättre humör. Åtminstone för en liten stund.

Sol, vind och vatten - Ted gärdestad
"Ännu spelar syrsor
till vindarnas sus
Ännu rullar kulorna
på skolgårdens grus
Och än strålar solen
på brunbrända ben
Ännu ruvar fåglarna
fast timmen är sen

Det finns tid till försoning
innan dagen är förbi
För jag tror, jag tror på friheten
jag lever i
Och är det inte verklighet
så drömmer jag

Sol, vind och vatten är
det bästa som jag vet
men det är på dig jag
tänker i hemlighet
Sol, vind och vatten
höga berg och djupa hav
Det är mina drömmar vävda av

Jag vill veta vägen
till herdarnas hus
Jag behöver att omges
av en ledstjärnas ljus
Det skymmer vid Sion
och natten blir sval
Men än doftar blommorna
i skuggornas dal

Det finns tid till försoning
innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet
får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet
så drömmer jag" ...

Just så - en vecka kvar... Innan kulorna stannar på skolgårdens grus. Nu finns tid för eftertankar. Reflektioner. Än finns tid för försoning. Att skiljas som vänner innan sommarlovet. Jag tror på friheten. På livet. På ett lyckligt slut. Nätterna är svala - sommaren visar inte sig riktigt ännu. Snart går vi mot mörkare tider igen. Jag behöver någon som leder mig. Det gör alla... Igår när vi hade ätit, och barnen var ute och lekte, satt Anders och jag och pratade. På riktigt. Hela tankar. Hela ord. Och meningar. Om viktiga saker. Om riktiga saker. Kloka tankar. Han är min bästa. Min klokaste. Det är synd att vi inte hinner prata så mycket nu för tiden - men än finns tid. Allt har sin tid.

Juni. Och idel regn. Och en och en halv vecka till sommarlovet. Det finns ingen risk att värmen tar slut i alla fall...
Idag kom jag till mina elever med två riktiga problem. Det ena är en lampa som har börjat lysa på telefonen - den går inte att släcka. Inte ens om batteriet är helt dött slocknar den... Och när jag hade tankat bilen på statoil på morgonen - fick jag inte igång den.
Eleverna löste varken det ena eller det andra problemet. Pappa blev min räddare i nöden - på statoil. Han bytte batteri. Nu rullar den igen. Tack pappa.
kanske skulle jag lägga till ett problem på listan - även om det är av mindre naturvetenskaplig karaktär: var är min prickiga tröja. Jag letar. Och letar. Och Letar.