flisas

Jag sitter hemma. Ensam. Imorgon ska jag till läkare - och därför fick jag lämna ön idag - lämna min älskade familj. Imorgon åker jag tillbaka. Jag har hunnit rida, tvätta tre tvättar och klippa gräset ikväll. Jag tänker på kommentarer jag hört... En dag, på en strand, säger mamman jämte mig "jag brukar välja ett hus och låtsas att jag bor i det", en annan sa en dag "jag vill köpa en kajak - där bara jag får plats"... Någon annan vill ha fler barn, färre barn, en annan vill ha en annan man, ett annat hus... Ett annat liv... Jag längtar ibland "till något annat" - jag vet inte till vad. Bort. Jag kan längta bort från mig själv... Som när jag skriker för högt - trots att jag vet att jag redan har gått över gränsen i decibelskalan - och trots att allt jag vill är att sänka rösten, och istället för att vara på en replängds avstånd - vill jag inget hellre än att krama om, hålla fast, klamra fast och vara nära... Jag kan säga att jag vill flytta ut i skogen - trots att jag längtar hem bara jag har gått utanför dörren... När jag är ledig - tänker jag på jobbet - trots att jag helst av allt vill vara ledig. Ibland ser jag familjer - och undrar hur det skulle vara att vara en del av dem. Ibland kan jag stå på en klippa och kika ner - och undra hur det skulle kännas att hoppa... Men stunderna jag längtar efter något annat är korta... Imorgon är jag tillbaka på Ekö - hos min älskade familj. Det enda jag Verkligen Vill är att vara dem nära. Varför är det så svårt att vara nöjd där man är?