flisas

Igår var det distansrittstävling igen - 50km. Amigo och jag. Planen var att påbörja mitt noviskval - så återigen var planen att inte rida för fort. 16km/h, fick jag hålla. Det hade varit roligare att få springa för att vinna - jag är ju tävlingsmänniska. Men på längre sikt är det är ett klokt drag. Det kändes så bra. Amigo, 21 år, var pigg och fräsch. Sista milen fick vi skritta för att klara vårt mål... Men vi klarade målet. Fantastiskt kul att få tävla. En fantastisk häst. Fantastiska människor runt mig - i minst Kim som groomade och var chaufför. Yvonne som lånade ut häst och hjälpte till. Familjen som tålmodigt väntade hemma. Madde som resesällskap! (Ni som vill se många bilder kan kika här: http://www4.idrottonline.se/BillingensDRK-Ridsport/Tavling/Billingerittenden24augusti2013/) Tack Mattias Malmgren för lånet av bilderna! Ni andra kan nöja er med axplocket på min blogg! Främst på Madde och mig.

Korridorerna vimlar av elever. En del ser fram mot det. Andra gör det inte. De flesta vill - andra vill inte... Snart ska jag öppna klassrumsdörren och hälsa eleverna välkomna. Jag kommer prata om hur de har haft det i sommar. Jag kommer le - trots att jag känner att ja nästa vill gråta. Den här morgonen - när jag vill vara glad, förväntansfull och inspirerande känner jag mig ledsen. Jag fick höra på morgnen att några killar hade varit elaka mot Linus. Det gör så ont i mig. Jag vill krama honom, skydda honom - men nu börjar han ettan. Det kommer bli svårare och svårare att skydda honom. Verkligheten är grym. Naturen är ond. Människan är elak. Inte alla. Långt ifrån. Men de som är det - förstör. Sedan kom jag till jobbet. Då var det en kollega som pratade med mig. En gammal konflikt mellan andra - och där trodde hon att jag var, trots att jag knappt vet vad det rör sig om...
Den här dagen kan väl bara bli bättre?! Lova!

"4 veckor av ångest" är över (citat av Eric). Jag har börjat jobba. Med två oväntade sovmorgnar - så har rektorerna gjort sitt för att få personalen på gott humör. En eftermiddag var vi dessutom på Korrö. Men stressen finns där - två hela salar som står i korridoren och väntar på att alla pinaler ska sorteras in på rätt ställe i sin nya sal, nya elever, nya kollegor, nytt schema, delvis nytt uppdrag, lektioner som ska planeras, hemsida som ska uppdateras... I familjen ska nya rutiner skapas. Nya roller ska intas. Nya uppgifter göras... I flera veckor har vi tagit dagen som den har kommit. Njutit av solen och varandras sällskap. Nu har till och med vädret ställt sig om... Det är lite kallare, fler regnskurar - och känslan av att sommaren är slut har börjat infinna sig. Det är ju så lätt att känna att när regnet strilar så är det för evigt... Det kommer aldrig bli sol igen! Man märker på facebook att semestrarna börjar ta slut - och kanske slipper vi se ett förskönande runt alkoholen nu på ett tag... Ett kort på ett vinglas/en drink/en öl i förgrunden till ett vackert landskap... Varför inte nöja sig med en bild på den vackra naturen? Vad är det för romantiskt/fint/speciellt med ett glas rose? Det ska bli spännande. Nya möten. Nya utmaningar. Men visst önskar man ett lugn - att saker finns på rätt ställe, att datorerna funkar och korridorerna är städade. Vi lärare har en förmåga att trolla med knäna - så det kanske blir klart till nästa måndag när eleverna dyker upp!? Och nu när hösten närmar sig - nya tiden kommer - så börjar jag bli sugen på ny bil, ny tvättmaskin, ny hund...
I veckan har jag också träffat en kvinna som var med på landslagslägret - som använder sig av massage/healing/akupunktur osv för att rätta till balanser och "fel" i människor och hästars kroppar... Jag fick behandling. Jag hade hoppats på ett större halleluja moment, mer effekt - för sån är jag. Jag är trött på att ha ont. Jag kommer ju inte ihåg hur det känns att inte ha ont någonstans. (Men lungan verkar bättre - penicillinkuren är slut och jag börjar kunna ta djupa andetag igen!) Men energierna var flyktiga - hittade nya vägar, reparerade och fixade i kroppen för att hela den. Gör så gott de kan. Mina händer och energier skulle lämpa sig till healing/reaki osv tyckte hon - spännande! Jag har ju hållit på lite med reaki - och jag fick ett par "universalgrepp" att använda på hästarna. Och min mamma hade troligtvis varit viktig för att hålla ihop mina energier... Hon visste nog inte hur rätt hon hade - hon var en bra mamma - lugn, omvårdande och satte alltid sina barn - sin familj och de som hon räknade till sin familj, alla andra barn - i första hand. Stöttade. Hjälpte. Fanns där. Som mamma - och sedan som mormor. Som hustru. Och hon var bra för mig - det är viktigt med en bra mamma, för oss alla. Men en del är bättre än andra... Och vi är många som sörjer vår mamma på olika sätt för olika saker - jag sörjer min döda mamma, andra sörjer sin psykiskt sjuka mamma, andra sin alkoholiserade eller självupptagna mamma... Jag tror att de flesta av oss har sina mödrar att tacka för mycket, de har gett upp mycket för vår skull. Mycket av sig själva, sin tid, sin identitet och sitt liv. Min mamma gav mer än de flesta - gjorde större uppoffringar än de flesta. Gav mer - till fler, än de allra flesta... Jag är rättså övertygad om att mitt liv hade känns enklare, och att jag hade känt mig helare, om min mamma fortfarande levde. Men jag är tacksam för de åren vi fick. Jag lever nu - och vi måste låta varandra leva. Tur att jag har min Anders som kan samla ihop mina energier nu när inte mamma lever längre. Och Baron - han verkar vara lite av min motsats, medan Estrella är lite mer som jag...