flisas

Stalledräng. 

Mockade såväl inne som ute. 

Jag fick sällskap av Caroline. Blyte var yster och yvig - inte på sitt charmigaste humör… 

När jag kom hem sprang jag en runda. Min ljudbok var slut, så jag lyssnade på Spotify. Jag lyssnade på "Mamma" en låt av Albin Lee Meldau. 

"…Åh mamma,

Jag sprang förbi pappas - och mammas - hus. Jag tänkte på julen - varför det känns så fel, fortfarande, trots att jag har det så bra… 

Jag saknar att bli inbjuden - eller förresten, vi blev inte inbjudna till mamma, det var självklart. Vi var alltid välkomna. Det var alltid enkelt. Det var vi som var viktiga. 

Jag saknar maten - inte den godaste, det var inte viktigt - det viktiga var att vara med! Hon ville inte missa något genom att stå i köket! 

Jag saknar paketen under granen - min mamma älskade paket och överraskningar! Jag minns ett år när vi hade gömt alla hennes julklappar, gör att ta fram dem lagom till tomtens entré! Det var inte onödiga klappar - det var hennes omtanke. Hon älskade att skämma bort oss barn - och barnbarn. 

Jag saknar min familj - trots att jag har världens finaste familj och släkt runt mig. 

Jag saknar - henne! 

"Ser mig själv i allt du är/var

"…Åh mamma,

Som så många gånger förr…"

Hon fanns alltid där för mig, och senare för oss - vi gjorde allt tillsammans när jag var liten. Allt var enkelt med henne. Hon var där. Närvarande. I all sin enkelhet. Inget annat var viktigt. 

Och ikväll har vi köpt en bil! Nu slipper vi fundera mer på det…

Jag såg på fb en klok sak (jag vet inte vem som skrev):

Jobbade lite. 

Trodde att jag skulle springa efter första matchen. Men Sigge fick spela en extra. Så löpturen fick vänta. 

Sedan skulle vi kolla bilar. Behöver byta till en automat. 

Lite lunch i farten. 

Match igen. 

En löptur. 

Jobb i sekretariatet. 

Anders hann med en paddelmatch oxå. 

Vi körde hemåt vid 20. 

Nu har vi landat i soffan. Nattlinne. Lakers mot Timrå. Fryspizza i ugnen. Ett litet glas rött. 

Dagar med god mat. Vila. Och hockey. Jag trött. I märgen. I alla celler. Tacksam för vilsamma stunder. Med familjen. Med hästarna. I skogen med hunden. Helst hade jag velat ha mitt nya nattlinne på mig hela dagen. Lagt mig i ide. Sparat energi genom att sänka kroppstemperaturen. 

En stilla morgon. Jag har sovit hyfsat bra. Bättre än när jag jobbar. Bättre än när sömnen är en kamp mot väckarklockan. Men tennisarmbågen gäckar mig. Det gör ont att ligga på högersidan - och jag ligger aldrig på vänstra sidan eftersom vänster axel tenderar att hoppa ur led så fort jag gör det - och även om axeln sakta börjar bli bättre, så gör det ändå ont. Är det någon som har ett effektivt tips mot tennisarmbågar? Det känns som ett löjligt problem, men… det hämmar… jag har svårt att hälla upp mjölk i kaffet, rykta Blyte, sova…
En stund i stallet - jag möts av ett dovt gnäggande när jag kommer. Tar ut hästarna. Mockar noga. "Staffan var en stalledräng…"
Jag rider en runda. Återigen, för tredje gången på kort tid, möter vi en älg/älgar. Hjärtat slår hårt på Blyte. Men han står stilla, istället för att fly. Han litar på mig. Jag klappar honom. Pratar med honom. Och strax har älgen sprungit iväg och vi fortsätter. Solens strålar når oss. "…Och hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav…"
Jag kommer hem. Lite lunch. Och sedan kan jag inte motstå längre. Jag öppnar datorn. Jobbar lite. Skickar ett SMS till en förälder. Får snart ett tillbaka. Jag vet att januari kommer. Om jag förbereder lite nu - blir det mindre sen? Kanske blir jag lugnare i själen? 
Jag har tagit det lugnt ett par dagar. Inte tänkt på jobbet - så mycket. Försökt njuta av friheten. Vilan är välförtjänt. Under terminen är det otaliga är möten, öden, människor - och när jag hör att man endast kan upprätthålla femtio sociala kontakter så förstår jag varför jag inte orkar (inte alltid ens orkar vårda de kontakter/vänner som betyder mest för mig)… varje dag träffar jag ca 25x5 olika elever i klassrummen, femtio kollegor, familjen… Jag möter så många människor hela dagarna - försöker få dem att förstå, växa, lära. Jag lugnar, vårdar, vägleder, peppar, löser, tröstar… Jag har haft otaliga lektioner - prövat och omprövat, laborerat, förklarat. Jag skriver om labbinstruktioner som finns i det tryckta läromedlet - justerar mängder, förenklar, gör det tydligare - kanske en bild? Jag har mött mina elever med ett leende (oftast) - jag har fått dem att le (oftast). Jag har fått dem att lyckas. Och aldrig gett upp om de har misslyckats. Jag har planerat på kvällar och helger. Och jag har vaknat mitt i natten för att planera en lektion. Eller suttit på hästen eller sprungit när jag kom på en lösning. Jag har gjort planeringar till vikarier och jag har vikarierat utan planeringar. Jag har rastvaktat, ätit pedagogiskt och suttit med min kaffekopp framför datorn istället för att ta en välförtjänt rast. Och jag har suttit på inspirationsföreläsningar och utbildningar och funderat på hur jag ska få tid att göra det riktiga jobbet. Jag har gått på lov - med känslan att jag äntligen ska hinna jobba… Jag har känt frustration över otillräckligheten, förutsättningarna som saknas och oeffektiviteten i systemen. Jag har gjort det bästa av situationen. Jag har löst det… 

Jag slår ihop datorn. Springer en runda. Andas.      
"Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet…"

En löprunda med hela familjen. 

En ridtur. I regn. Snö. Och sol. Vi mötte två älgar. 

Till lunch smakade vi julskinkan - typ vår enda julmat. 

Julklappsinslagning. 

Glögg. Pepparkakor. Och ikväll duttar vi med goda vänner. 

Julefrid. Åt er alla. 

En ridtur. Jag såg ett par överlevande kantareller. 

Och så lite jagande av julklappar. 

Over and out. 

Jag sprang en runda i mörkret, #rsd513, när jag kom hem. Mot ljuset. För nu vänder det. Kanske det viktigaste ståndet att fira? Det hade varit värt ett glas bubbel men jag nöjer mig med ett glas vin. För att fira ljuset, jullovet och terminen som gått.

Nog så. Men icke. Flera lärare är sjuka. Vi får vikariera. 

Jag löser det. Men på bekostnad av - mig själv. 

Jag hämtar några paket. 

Och åker till stallet - trots att jag egentligen inte orkar. 

Väl där mockar jag, fixar vatten och hö. Och rider en runda i regn och mörker. Och kommer tillbaka som en dränkt katt - men med energi. Han har den förmågan. Min vän. Min myt. Min legend. Min drake! Blyte. 

Och när jag kommer hem står granen, påklädd i vardagsrummet! 

Och det finns lagad mat. 

Ikväll sprang jag. Och jag är stolt. Stolt över att ha glidit fram på underkylda vägar. Stolt över att det gick så sakta. Stolt över att jag gjorde det. Eller var jag dumdristig? Lättare att göra det än att låta bli. #rsd511. 

Imorgon plockar jag fram DNA från kiwi med mina elever. Håll ut. Håll i. Håll om. 

Tidig innebandymatch i Alvesta på morgonen.

Ett effektivt träningspass på Blyte. I snö. Runt nollan. 20 grader varmare än igår. Samma kläder som igår. Tänk om jag har samma kläder idag som i sommar när det är 20 grader?! 

Ett par kompisar till Sigge kom och åkte skridskor på lokalrinken. 

Sprungit en runda i snöfyllda skor. 

Sen lite gympa. 

Klara och Anders är i Nässjö på innebandymatch. 

Vi har hunnit mycket den här helgen - men inte köpt julklappar (mer än några på nätet) eller hugga julgran. Men det lär bli jul ändå…

Önskar mig fred och frid. 

Jag är ju en sån som vill att det ska ligga julklappar under granen. Funktionella, önskade, välbehövliga julklappar med ett syfte. Överraskningar. Helst vill jag komma på nått som de inte har önskat sig - men som jag vet att de vill ha och behöver. Men det finns varken ork eller tid. Helst behöver jag få en länk som jag kan klicka på och beställa. 

Bitande kallt. 

Jag vaknade av vilda. Hon busade med en mus. Jagade runt den. Tillslut dödade hon den och åt upp den, nästan… på morgonen fick jag sopa upp resterna innan maxi gjorde det… 

Började dagen - som jag har slutat dem alltför många gånger den sista tiden - med en migräntablett. Jag går på högvarv. När andra handlar julklappar, julpyssla, bakar pepparkakor och lussekatter, ställer fram tomtar, går på julmarknader och dricker glögg - försöker jag sammanfatta elevernas prestationer i enstelbent bokstav. Jag prövar. Omprövar. Tiden vi lägger på bedömningen och betygsättningen borde gå till att undervisa.

Idag hade jag Fem Lektioner. Inget flum. Ingen lek eller film utan syfte - det vägrar jag. Men egentligen orkar jag inte. Jag har helt slut efter att ha jagat elever, velat mer än vissa elever, summerat elevers arbete till en bokstav. Jag har  viktat underlag mot nya betygskriterier och jag kan motivera mitt beslut inför elever och målsmän. 350 betyg. Jag har förmedlat och kommunicerat dem. Jag hade velat göra det på ett annat sätt… Jag vill att mina elever - alla elever - ska gå hela ur, att de har lärt sig så mycket som möjligt, att de ser betyget som "en bit på vägen", att de ska orka länge… Jag håller med Maria Wiman (en av alla trötta lärare i detta nu) när hon skriver: "Jag är så trött på sönderstressade elever som kämpar och sliter för att få sitt arbete definierat av en bokstav. Jag är förtvivlat trött på föräldrar som ifrågasätter, motsätter sig eller tycker sig veta bättre än den professionella värdering jag har gjort. Och jag är urbota urless på att så många av mina tankar ska ockuperas av den stora bedömningshetsen." Jag vill inte att mina elever lär sig för att få ett betyg… Men i skolans värld är det en utopi att tro något annat. Bedömningen står i vägen för lärandet…

En kort handling. 

Lite städning.

En löptur med klara, #rsd508. Is i ögonbrynen. 

#rsd506

På natten vaknade jag. Jobbet snurrade. Inga kreativa tankar. 

Idag deffade jag betygen. Med glitter i håret. 

Lucia på jobbet. Fika med eleverna. Tre lektioner med labbar - som jag fick justera för att de inte riktigt fungerade.

In i märgen trött. 

Vidare till stallet. - 11 grader. Stalledräng. Red en runda på min stjärngosse. 

Nynnade på "Så mörk är natten i midvinter tid…", "sprid i vår vinternatt glans av din fägring!Drömmar med vingesus under oss sia…", "Han vattnade sina  fålar fem…", Jag sjöng om ljus, drömmar och hopp…

Tiden då många trappar ner. Förbereder jul… då trappar vi upp. Kramar ur det sista…

Bilder från pepparkakshusbygge. 

Det finns också föräldrarna som faktiskt är kompetenta föräldrar och kräver att även vi i skolan ska vara kompetenta pedagoger. Det upplevs ofta som "lite jobbiga" - kanske för att de oftast sätter huvudet på spiken, trycker lite på ömma och skavande sår - det finns ofta ett uns av sanning i bristen som påtalas. Det är inte synd om oss. Visst kan jag önska att jag inte hade behövt öva på mitt barn. Men jag har blivit en bättre mamma, bättre lärare och en bättre människa - jag har lärt mig, många gånger, den hårda vägen. Och vår familj är inte annorlunda - vi är vi.
Att ta hand om ett barn som man behöver värna om lite extra, som möter rätt mycket utmaningar i livet har gett mig mer kunskap i mitt yrket än jag någonsin hade kunnat få på en kurs eller på universitet.
Det har gett mig en människosyn präglad av en djupare förståelse kring hur olika förutsättningar vi får med oss ut i livet. Hur vi trots dessa olikheter ändå alla har samma rätt till en utbildning - och rätten till ett människovärde.
Den här helgen har mest ägnats åt stall, löpning, jobb (betygsättning och förberedelser) och hockeymatcher. Andra advent - träning och glögg med farmors lussekatter framför Robinsson får avsluta helgen.