4/12

Jag märkte det tidigt. Tidigare än de flesta. En del såg det inte. En del ville inte se. Andra såg. Några försökte förklara. Många hade fel. Alla dessa gissningar… av vänner i all välmening av "professionella"... Det som blev vår vardag och vår självklarhet - blev allt svårare för andra att förstå och acceptera. Vi är alla olika, har olika behov och alla har rätt att få vara precis som man är…
Som jag har försökt. Så mycket jag har läst. Som jag har kämpat, ursäktat, förklarat, förlåtit, anpassat, minimerat, maximerat, analyserat, fantiserat och ritat om kartor. Jag har gått på villovägar, gått vilse och hittat rätt… Som jag har gråtit och skrattat. All den ångest jag har känt. All oro. Så mycket jag har önskat - att allt skulle varit annorlunda - men då hade det inte varit som det är… Som jag har försökt förstå…
Så mycket jag har lärt mig - av mitt barn. Av den brutala verkligheten. Vi har blivit snabbare på att svara - för att inte få en fråga till. Vi har blivit bättre på att dela upp godiset och räkorna i små skålar så att det inte blir någon tävling. Jag har lärt mig att vara nöjd i nuet.
Jag förstår föräldrar som kämpar på ett helt annat sätt. Jag vet att de försöker - så gott de kan. Att de allra flesta vill sitt barn det allra bästa. Ibland saknas förmågan, ibland kunskapen - men de flesta försöker… De vill sina barn det bästa. Jag förstår att man måste välja sina strider. Att det "inte är bara" att få barnet till skolan, göra läxan eller närvara på lektionen… Vi ser ibland otillräcklighet hos föräldrar och vissa lärare kan till och med prata illa om föräldrar som inte riktigt klarar av att skapa struktur för sina barn. "0m föräldern bara satte hårdare gränser…", " om föräldern bara tvingar barnet att första läsa läxorna…", "jag hade bara…"…. Men jag väljer hellre att se föräldern som kämpar och försöker men ändå kanske inte når ända fram. Det synsättet skapar en mjukare relation till både förälder och barn. Jag försöker att inte döma, vi gör alla så gott vi kan. Utifrån det förhållningssättet kan det vara lättare att både ta och ge råd och tips och skapa de bästa förutsättningarna för varje elev. Jag beundrar de föräldrar som kämpar i vardagen med att fostra sina barn och som dessutom ibland får kämpa mot en oförstående skola. Som kämpar med att bevisa att de gör så gott de kan… 
Det finns också föräldrarna som faktiskt är kompetenta föräldrar och kräver att även vi i skolan ska vara kompetenta pedagoger. Det upplevs ofta som "lite jobbiga" - kanske för att de oftast sätter huvudet på spiken, trycker lite på ömma och skavande sår - det finns ofta ett uns av sanning i bristen som påtalas. Det är inte synd om oss. Visst kan jag önska att jag inte hade behövt öva på mitt barn. Men jag har blivit en bättre mamma, bättre lärare och en bättre människa - jag har lärt mig, många gånger, den hårda vägen. Och vår familj är inte annorlunda - vi är vi.
Att ta hand om ett barn som man behöver värna om lite extra, som möter rätt mycket utmaningar i livet har gett mig mer kunskap i mitt yrket än jag någonsin hade kunnat få på en kurs eller på universitet.
Det har gett mig en människosyn präglad av en djupare förståelse kring hur olika förutsättningar vi får med oss ut i livet. Hur vi trots dessa olikheter ändå alla har samma rätt till en utbildning - och rätten till ett människovärde.
Den här helgen har mest ägnats åt stall, löpning, jobb (betygsättning och förberedelser) och hockeymatcher. Andra advent - träning och glögg med farmors lussekatter framför Robinsson får avsluta helgen.
(null)

(null)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback