flisas

Dagar med god mat. Vila. Och hockey. Jag trött. I märgen. I alla celler. Tacksam för vilsamma stunder. Med familjen. Med hästarna. I skogen med hunden. Helst hade jag velat ha mitt nya nattlinne på mig hela dagen. Lagt mig i ide. Sparat energi genom att sänka kroppstemperaturen. 

En stilla morgon. Jag har sovit hyfsat bra. Bättre än när jag jobbar. Bättre än när sömnen är en kamp mot väckarklockan. Men tennisarmbågen gäckar mig. Det gör ont att ligga på högersidan - och jag ligger aldrig på vänstra sidan eftersom vänster axel tenderar att hoppa ur led så fort jag gör det - och även om axeln sakta börjar bli bättre, så gör det ändå ont. Är det någon som har ett effektivt tips mot tennisarmbågar? Det känns som ett löjligt problem, men… det hämmar… jag har svårt att hälla upp mjölk i kaffet, rykta Blyte, sova…
En stund i stallet - jag möts av ett dovt gnäggande när jag kommer. Tar ut hästarna. Mockar noga. "Staffan var en stalledräng…"
Jag rider en runda. Återigen, för tredje gången på kort tid, möter vi en älg/älgar. Hjärtat slår hårt på Blyte. Men han står stilla, istället för att fly. Han litar på mig. Jag klappar honom. Pratar med honom. Och strax har älgen sprungit iväg och vi fortsätter. Solens strålar når oss. "…Och hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav…"
Jag kommer hem. Lite lunch. Och sedan kan jag inte motstå längre. Jag öppnar datorn. Jobbar lite. Skickar ett SMS till en förälder. Får snart ett tillbaka. Jag vet att januari kommer. Om jag förbereder lite nu - blir det mindre sen? Kanske blir jag lugnare i själen? 
Jag har tagit det lugnt ett par dagar. Inte tänkt på jobbet - så mycket. Försökt njuta av friheten. Vilan är välförtjänt. Under terminen är det otaliga är möten, öden, människor - och när jag hör att man endast kan upprätthålla femtio sociala kontakter så förstår jag varför jag inte orkar (inte alltid ens orkar vårda de kontakter/vänner som betyder mest för mig)… varje dag träffar jag ca 25x5 olika elever i klassrummen, femtio kollegor, familjen… Jag möter så många människor hela dagarna - försöker få dem att förstå, växa, lära. Jag lugnar, vårdar, vägleder, peppar, löser, tröstar… Jag har haft otaliga lektioner - prövat och omprövat, laborerat, förklarat. Jag skriver om labbinstruktioner som finns i det tryckta läromedlet - justerar mängder, förenklar, gör det tydligare - kanske en bild? Jag har mött mina elever med ett leende (oftast) - jag har fått dem att le (oftast). Jag har fått dem att lyckas. Och aldrig gett upp om de har misslyckats. Jag har planerat på kvällar och helger. Och jag har vaknat mitt i natten för att planera en lektion. Eller suttit på hästen eller sprungit när jag kom på en lösning. Jag har gjort planeringar till vikarier och jag har vikarierat utan planeringar. Jag har rastvaktat, ätit pedagogiskt och suttit med min kaffekopp framför datorn istället för att ta en välförtjänt rast. Och jag har suttit på inspirationsföreläsningar och utbildningar och funderat på hur jag ska få tid att göra det riktiga jobbet. Jag har gått på lov - med känslan att jag äntligen ska hinna jobba… Jag har känt frustration över otillräckligheten, förutsättningarna som saknas och oeffektiviteten i systemen. Jag har gjort det bästa av situationen. Jag har löst det… 

Jag slår ihop datorn. Springer en runda. Andas.      
"Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet…"