29/12; torsdag
Ösregn.
Stalledräng.
Mockade såväl inne som ute.
Jag fick sällskap av Caroline. Blyte var yster och yvig - inte på sitt charmigaste humör…
När jag kom hem sprang jag en runda. Min ljudbok var slut, så jag lyssnade på Spotify. Jag lyssnade på "Mamma" en låt av Albin Lee Meldau.
"…Åh mamma,
Åh Låt mig se dig le
Det som sker, det sker
Torka tårarna från din kind
Åh mamma,
Åh Du är min bästa vän tills vi ses igen Som så många gånger förr…"
Jag sprang förbi pappas - och mammas - hus. Jag tänkte på julen - varför det känns så fel, fortfarande, trots att jag har det så bra…
Jag saknar att bli inbjuden - eller förresten, vi blev inte inbjudna till mamma, det var självklart. Vi var alltid välkomna. Det var alltid enkelt. Det var vi som var viktiga.
Jag saknar maten - inte den godaste, det var inte viktigt - det viktiga var att vara med! Hon ville inte missa något genom att stå i köket!
Jag saknar paketen under granen - min mamma älskade paket och överraskningar! Jag minns ett år när vi hade gömt alla hennes julklappar, gör att ta fram dem lagom till tomtens entré! Det var inte onödiga klappar - det var hennes omtanke. Hon älskade att skämma bort oss barn - och barnbarn.
Jag saknar min familj - trots att jag har världens finaste familj och släkt runt mig.
Jag saknar - henne!
"Ser mig själv i allt du är/var
Det är du som livet bär/bar
Fastän vi är långt isär
Ser dig i spegeln stå
Kamma ut ditt gråa hår…"
"…Åh mamma,
Åh Låt mig se dig le
Det som sker, det sker
Torka tårarna från din kind
Åh mamma,
Åh Du är min bästa vän tills vi ses igen
Som så många gånger förr…"
Hon fanns alltid där för mig, och senare för oss - vi gjorde allt tillsammans när jag var liten. Allt var enkelt med henne. Hon var där. Närvarande. I all sin enkelhet. Inget annat var viktigt.
Och ikväll har vi köpt en bil! Nu slipper vi fundera mer på det…
Jag såg på fb en klok sak (jag vet inte vem som skrev):
Kommentarer
Trackback