1/10; torsdag
Ledig dag. Städdag. Fixardag. HämtaKlaradag. Stallet med Sigge. och hinna rida själv. Tvättdag. Mysdag. Idag är en sån dag. Mycket ska bli färdigt idag - inför helgens 80km på Blyte i Kristinehamn. Imorgon åker vi. Mat ska fixas. Puder. Packning. Morötter. Äppel. Kläder. Dunkar. Pinaler. Och så alla tankar. Samlingsdag - samla ihop tankar, texter som finns i huvudet...
Det finns en grupp elever som ofta arbetar mycket hårt, men som aldrig når målen hur mycket de än sliter. Elever med svag teoretisk begåvning.Som har svårt att reflektera och analysera, förstå det abstrakta. Många gånger blir kraven för höga... De misslyckas. Och misslyckandena blir den sanna profetian. Den onda spiralen. De har det svårt. Oavsett vilken läroplan vi har så är det svårt för en del elever att klara skolans krav och miljö. I LGR 11 blev det inte lättare. Aldrig har det varit så stora krav på att tänka själv, förutse hypoteser, dra slutsatser utifrån fakta och observationer. Gunilla Carlsson Kendall, (http://www.specialnest.se/skola/det-ar-tabu-att-prata-om-intelligens), en psykolog, "menar att det idag finns ett stort fokus på medicinska diagnoser i skolan. Men att diagnosen ger inte svaret på vad barnet behöver, utan att vi behöver se det enskilda barnets svårigheter och fundera över i vilka situationer problem uppstår och hur vi ska lösa dem.
– Det behövs en tydlig pedagogisk kartläggning. En analys av var svårigheterna för eleven ligger, hur långt eleven nått och om hur kunskapsutvecklingen sett ut. Det är ett pedagogiskt problem då en elev har svårt med att skriva, läsa och räkna. Sällan ett medicinskt. Undervisningsnivån måste anpassas efter den nivå som barnet befinner sig på kognitivt och kunskapsmässigt."
Många elever borde kunna nå så mycket längre, men kunskap om vilket stöd de behöver i undervisningen saknas.
"– Jag upplever att skolan har så stort fokus på målen i skolan att de tappar bort vägen till målen. Eleven måste lära sig så mycket som möjligt för att komma vidare i livet. Det handlar inte bara om att nå målen utan om att behärska de kunskaper som de behöver på vägen mot målet. Om eleven år efter år inte blir godkänd är det lätt att förstå att den tappar sugen och ger upp. Fokus bör ligga på hur långt du har hunnit, vad du kan och vilka mål du uppnått. Inte på det du inte kan.
Skollagen är tydligen med att alla elever ska ges samma möjligheter att utvecklas så långt som möjligt efter sina förutsättningar. Gunilla Carlsson Kendall menar att det inte är konstigt att föräldrarna kräver att deras barn ska nå målen eftersom att det är vad man lovar från skolans sida i skollag, läroplan och kursplan.
– Det är inte populärt att prata om intelligens. Det är laddat. Tabu. Ibland är det som om det inte finns en variation i hur förutsättningarna ser ut. Jag hör till och med talas om rektorer som tystar sina lärare när de säger sig ha gjort allt och eleven når ändå inte upp till målen. Vi vet att dessa elever finns i skolan, men vi får inte prata om det för alla ska nå målen. Att det inte är möjligt att prata om detta på ett seriöst sätt drabbar eleverna som inte får den förståelse de skulle behöva.
Barn som utretts och som ligger på gränsen till en kognitiv funktionsnedsättning kan man behöva följa upp med utredningar för att se hur de utvecklas i förhållande till barn i deras egen ålder, menar Gunilla Carlsson Kendall. En del av barnen följer sin utvecklingskurva och utvecklas i sin takt vilket gör att de aldrig hamnar inom området för en kognitiv funktionsnedsättning.
– Skulle målen ligga så att alla kunde nå dem i grundskolan så vore det inte något problem, men målen ligger inte där. Man måste anpassa sin undervisningsnivå till barnets kognitiva och kunskapsmässiga nivå. Nu har vi istället ett system där många slås ut för att vi inte har mål som alla klarar. Det är sorgligt."
Och jag kan bara hålla med - det är sorgligt.
Vi lärare måste bli bättre på att anpassa. Ge förutsättningar. I tid. Skala av. Vi gör det ofta för sent. Vi hinner ofta inte med att se och förstå, innan misslyckandet är ett faktum. Vi vet inte hur vi ska anpassa. Hur mycket vi får anpassa. Vi vill att betygen ska vara likvärdiga. Alla ska få samma förutsättningar. Och vi vet ju att alla inte har samma förutsättningar. För en del tar det längre tid att lära. Men likvärdigt kan vara att göra olika! Vi har en annan referensram för elever med funktionsnedsättning. Man måste anpassa både undervisningen och bedömningssituationen. Det står tydligt i läroplan och skollag.
Grundtanken med skollagen är fin. Ingen ska lämnas utanför, alla ska nå målen, men den är inte grundad i verkligheten.
"– Pedagoger och även föräldrar känner sig maktlösa, har slut på idéer och känner en enorm hjälplöshet när barnet inte når skolans mål. Ibland kan det finnas en förhoppning om att en utredning det ska leda till en utvecklingsstörningsdiagnos och möjlighet för barnet att skrivas in i grundsärskolan för då kan målen individualiseras och kraven anpassas. Dessutom kan de då få mer stöd och insatser från till exempel autismcenter. I dagsläget är det tyvärr stor skillnad på de resurser som ges till barn som uppfyller kriterierna för en utvecklingsstörning och de som har inte gör det men ändå har en svag begåvning och stora adaptiva och exekutiva svårigheter. Detta är en grupp som inte får så mycket stöd från vare sig BUP eller Habilitering som de skulle behöva. Det är så otroligt orättvist när det gäller just autism förklarar Maria Öhrskog"(http://www.specialnest.se/skola/svagbegavade-elever-hamnar-mellan-stolarna).
Återigen håller jag med. vi har letat diagnoser. Vi har försökt anpassa och hitta strategier. Vi har försökt få stöd och hjälp. Men vi är ensamma.
För pedagoger kan det också vara svårt när barnet visar sig ha en teoretisk svagbegåvning men ingen utvecklingsstörning.Vi lärare tycker att vi har gjort allt - ändå lär sig inte barnet. Kraven blir för höga. Barnet misslyckas. Föräldrarna behöver jobba med acceptans. Det är svårt att förstå. För föräldrarna. För lärarna. Vi måste hjälpas åt. Hitta en lagom nivå - en nivå där barnet lyckas. Det är det viktigaste. Det viktigaste är inte att få ett betyg. Det viktigaste är att gå hel ur. Få finnas i ett sammanhang. På sina egna villkor.
Det finns en grupp elever som ofta arbetar mycket hårt, men som aldrig når målen hur mycket de än sliter. Elever med svag teoretisk begåvning.Som har svårt att reflektera och analysera, förstå det abstrakta. Många gånger blir kraven för höga... De misslyckas. Och misslyckandena blir den sanna profetian. Den onda spiralen. De har det svårt. Oavsett vilken läroplan vi har så är det svårt för en del elever att klara skolans krav och miljö. I LGR 11 blev det inte lättare. Aldrig har det varit så stora krav på att tänka själv, förutse hypoteser, dra slutsatser utifrån fakta och observationer. Gunilla Carlsson Kendall, (http://www.specialnest.se/skola/det-ar-tabu-att-prata-om-intelligens), en psykolog, "menar att det idag finns ett stort fokus på medicinska diagnoser i skolan. Men att diagnosen ger inte svaret på vad barnet behöver, utan att vi behöver se det enskilda barnets svårigheter och fundera över i vilka situationer problem uppstår och hur vi ska lösa dem.
– Det behövs en tydlig pedagogisk kartläggning. En analys av var svårigheterna för eleven ligger, hur långt eleven nått och om hur kunskapsutvecklingen sett ut. Det är ett pedagogiskt problem då en elev har svårt med att skriva, läsa och räkna. Sällan ett medicinskt. Undervisningsnivån måste anpassas efter den nivå som barnet befinner sig på kognitivt och kunskapsmässigt."
Många elever borde kunna nå så mycket längre, men kunskap om vilket stöd de behöver i undervisningen saknas.
"– Jag upplever att skolan har så stort fokus på målen i skolan att de tappar bort vägen till målen. Eleven måste lära sig så mycket som möjligt för att komma vidare i livet. Det handlar inte bara om att nå målen utan om att behärska de kunskaper som de behöver på vägen mot målet. Om eleven år efter år inte blir godkänd är det lätt att förstå att den tappar sugen och ger upp. Fokus bör ligga på hur långt du har hunnit, vad du kan och vilka mål du uppnått. Inte på det du inte kan.
Skollagen är tydligen med att alla elever ska ges samma möjligheter att utvecklas så långt som möjligt efter sina förutsättningar. Gunilla Carlsson Kendall menar att det inte är konstigt att föräldrarna kräver att deras barn ska nå målen eftersom att det är vad man lovar från skolans sida i skollag, läroplan och kursplan.
– Det är inte populärt att prata om intelligens. Det är laddat. Tabu. Ibland är det som om det inte finns en variation i hur förutsättningarna ser ut. Jag hör till och med talas om rektorer som tystar sina lärare när de säger sig ha gjort allt och eleven når ändå inte upp till målen. Vi vet att dessa elever finns i skolan, men vi får inte prata om det för alla ska nå målen. Att det inte är möjligt att prata om detta på ett seriöst sätt drabbar eleverna som inte får den förståelse de skulle behöva.
Barn som utretts och som ligger på gränsen till en kognitiv funktionsnedsättning kan man behöva följa upp med utredningar för att se hur de utvecklas i förhållande till barn i deras egen ålder, menar Gunilla Carlsson Kendall. En del av barnen följer sin utvecklingskurva och utvecklas i sin takt vilket gör att de aldrig hamnar inom området för en kognitiv funktionsnedsättning.
– Skulle målen ligga så att alla kunde nå dem i grundskolan så vore det inte något problem, men målen ligger inte där. Man måste anpassa sin undervisningsnivå till barnets kognitiva och kunskapsmässiga nivå. Nu har vi istället ett system där många slås ut för att vi inte har mål som alla klarar. Det är sorgligt."
Och jag kan bara hålla med - det är sorgligt.
Vi lärare måste bli bättre på att anpassa. Ge förutsättningar. I tid. Skala av. Vi gör det ofta för sent. Vi hinner ofta inte med att se och förstå, innan misslyckandet är ett faktum. Vi vet inte hur vi ska anpassa. Hur mycket vi får anpassa. Vi vill att betygen ska vara likvärdiga. Alla ska få samma förutsättningar. Och vi vet ju att alla inte har samma förutsättningar. För en del tar det längre tid att lära. Men likvärdigt kan vara att göra olika! Vi har en annan referensram för elever med funktionsnedsättning. Man måste anpassa både undervisningen och bedömningssituationen. Det står tydligt i läroplan och skollag.
Grundtanken med skollagen är fin. Ingen ska lämnas utanför, alla ska nå målen, men den är inte grundad i verkligheten.
"– Pedagoger och även föräldrar känner sig maktlösa, har slut på idéer och känner en enorm hjälplöshet när barnet inte når skolans mål. Ibland kan det finnas en förhoppning om att en utredning det ska leda till en utvecklingsstörningsdiagnos och möjlighet för barnet att skrivas in i grundsärskolan för då kan målen individualiseras och kraven anpassas. Dessutom kan de då få mer stöd och insatser från till exempel autismcenter. I dagsläget är det tyvärr stor skillnad på de resurser som ges till barn som uppfyller kriterierna för en utvecklingsstörning och de som har inte gör det men ändå har en svag begåvning och stora adaptiva och exekutiva svårigheter. Detta är en grupp som inte får så mycket stöd från vare sig BUP eller Habilitering som de skulle behöva. Det är så otroligt orättvist när det gäller just autism förklarar Maria Öhrskog"(http://www.specialnest.se/skola/svagbegavade-elever-hamnar-mellan-stolarna).
Återigen håller jag med. vi har letat diagnoser. Vi har försökt anpassa och hitta strategier. Vi har försökt få stöd och hjälp. Men vi är ensamma.
För pedagoger kan det också vara svårt när barnet visar sig ha en teoretisk svagbegåvning men ingen utvecklingsstörning.Vi lärare tycker att vi har gjort allt - ändå lär sig inte barnet. Kraven blir för höga. Barnet misslyckas. Föräldrarna behöver jobba med acceptans. Det är svårt att förstå. För föräldrarna. För lärarna. Vi måste hjälpas åt. Hitta en lagom nivå - en nivå där barnet lyckas. Det är det viktigaste. Det viktigaste är inte att få ett betyg. Det viktigaste är att gå hel ur. Få finnas i ett sammanhang. På sina egna villkor.
Kommentarer
Trackback