flisas

Fullmånen lyser. Gör verkligheten smärtsamt klar. Samtidigt som den är så overklig. Sorgen tar sig kroppsliga uttryck - en axel smärtar efter att ha hoppat ur led, käken som slogs ur led av Sigge igår gör ont, jag mår illa, huvudet och magen gör ont, benen bär knappt, munnen är torr, det flimrar framför ögonen. Chilla kommer och skriker. Spinner. Gosar. Stryker sig. Vad vet hon? Vad känner hon? Hon såg det troligtvis - föraren hade sett två katter... När Martin kom och berättade och jag skyndade ner till vägen - skakade mina ben. Jag hoppades att det inte var vår katt - samtidigt som jag då förstod att i så fall är det någon annans... När jag ser katten tror jag inte att det är Fräs. Vill inte tro. Det ser inte ut som vår livfulla, fina katt. Huvudet är spetsigt, kroppen blodig och slapp. Jag bär upp honom. Håller honom och känner hans blod mot mina fingrar. När det blir ljust kommer vi se en röd fläck på vägen.
När Stimma dog - var jag så glad att vi hade katterna. Linus hade flyttat fokus från Stimma till Katterna - och framför allt till Fräs. Vår tåliga katt. Linus kunde bära honom som han ville. Katten som bara fräste när vi fick honom, hade blivit den finaste... Den gosigaste. Den kärvänligaste...
Då var jag glad att vi hade fler djur. Kunde se livets gång. Nu är jag inte glad. Nu vill jag inte ha fler djur. Nu gör det bara ont. Så förtvivlat ont. För mig - för barnen - för oss. Deras smärta är min.
Varje dag var jag så tacksam att vi valde att ta två katter. De var fantastiska ihop. Åt. Sov. Busade. Allt. Tillsammans. Hur blir det nu? Hur är det med djurs sorg?
Jag kan inte tänka. Det gör för ont. Orkar inte tänka. Vill sova.Men för en stund sedan vakande Klara och då vakande jag. Verkligheten gjorde sig påmind och nu sitter jag här. Mina tårar rinner inte bara för finaste Fräs. Det är för mycket nu. För många. De flyter ihop. Och trots att jag nu är säker på att det är Fräs som ligger i ladan - så tittar jag ut och öppnar dörren, och hoppas att han ska komma springande... Det jag irriterade mig på igår - är det jag saknar idag. Hans intensiva spinnande på natten. Hur han lekte med en kula - jagade den över golvet. Välte påskriset. Kloade mig i soffan. Snodde mat - senast i eftermiddags tog han en lyckokaka... Alltid full av liv. Till nu. Döden suger. På riktigt. Det gör ont när knoppar brister. Varför kan inte livet bara få rulla på? Man dör av ålder - punkt.