19/3; tisdag
"Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör" ... "Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du. Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå" ... Winnerbäck sjunger. Precis så. En klump imagen - en konstig känsla, i alla fall igår. Till en början. Ett samtal. Som inte blev som jag trodde. Men jag ringde upp igen. Och hon stannade till med bilen. Vi pratade. Vi förstod. Det kändes bättre. Jag kunde känna hur jag blev hungrig - hur ångesten släppte taget. En del barn gör ett fel. Får en chans. Det blir definitivt direkt. Andra kan göra fel - gång, på gång... Puttas. Rivas. Bitas. Säga dumma saker. Man lämnar på dagis/skola/fritids - och vet inte vad som händer. Jag kan inte kontrollera. Kan inte vara där. Det är inte min uppgift... Det finns alltid, minst, två sidor av ett mynt....
Natten gick.
Nästa destination var barnhabiliteringen. För debriefing av utredningen som gjordes. Klumpen var tillbaka. Hjärtat bultade. Knäna blev svaga. Hela min kropp skrek nej, och jag släpades efter bilen. Samtidigt som jag ville veta. Se om våra bilder stämmer. Jag funderade över jämförelsen med att gå till doktorn och få en diagnos för en kroppslig åkomma. Det här kan bli så definitivt - det kan ett besök hos en läkare oxå. Men där kan man leva på ett hopp - ett tag i alla fall. Här kan det vara som det är. Men det behövs inga jämförelser. Det behövs inte något - vem har det värst. Ingen vill få värsta tänkbara besked, det absolut definitiva. Alla vill kunna leva på hoppet. Och alla har rätt till sitt öde. Sina känslor. För oss blev detta möte - ett av de bästa?! Vi kommer inte att ha rätt att tillhöra habiliteringen. Kanske på ont i vissa sammanhang - men mest på gott. Det betyder någonting. Utvecklingen har varit positiv. Hans intellektuella förmågor ligger klart inom genomsnittsvariationen men något under medelvärdet. Lättnad. Men svårigheterna finns kvar. Vem strider för honom nu? Vi såklart. Men fler?
Hjärtat slutade bulta. Benen bar. Bilden stämde. Klumpen i magen försvann. Humöret stabiliserades. Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra var vi hade varit idag - om vi inte träffat på alla felaktiga uttalanden och påståenden på vägen... "Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel..." Utan alla tvivel - var hade vi varit då? Svårigheterna hade såklart funnits ändå. Vi har rätt att vara olika. Några måste ligga under medel - för att vi ska ha ett medel.
I eftermiddag väntar besök på ögon - imorgon väntar återbesök på öron. Ikväll är det föräldramöte. Jag tänker på min ensamma hund - kan man sörja ihjäl sig. När vet man att någon har dött? När vet man att det blir för mycket? Det är mycket nu. När blir det lagom? När kommer våren? Ljuset. Värmen. Solen? När vet man att man har gjort allt som står i ens makt? Tillräckligt?
Natten gick.
Nästa destination var barnhabiliteringen. För debriefing av utredningen som gjordes. Klumpen var tillbaka. Hjärtat bultade. Knäna blev svaga. Hela min kropp skrek nej, och jag släpades efter bilen. Samtidigt som jag ville veta. Se om våra bilder stämmer. Jag funderade över jämförelsen med att gå till doktorn och få en diagnos för en kroppslig åkomma. Det här kan bli så definitivt - det kan ett besök hos en läkare oxå. Men där kan man leva på ett hopp - ett tag i alla fall. Här kan det vara som det är. Men det behövs inga jämförelser. Det behövs inte något - vem har det värst. Ingen vill få värsta tänkbara besked, det absolut definitiva. Alla vill kunna leva på hoppet. Och alla har rätt till sitt öde. Sina känslor. För oss blev detta möte - ett av de bästa?! Vi kommer inte att ha rätt att tillhöra habiliteringen. Kanske på ont i vissa sammanhang - men mest på gott. Det betyder någonting. Utvecklingen har varit positiv. Hans intellektuella förmågor ligger klart inom genomsnittsvariationen men något under medelvärdet. Lättnad. Men svårigheterna finns kvar. Vem strider för honom nu? Vi såklart. Men fler?
Hjärtat slutade bulta. Benen bar. Bilden stämde. Klumpen i magen försvann. Humöret stabiliserades. Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra var vi hade varit idag - om vi inte träffat på alla felaktiga uttalanden och påståenden på vägen... "Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel..." Utan alla tvivel - var hade vi varit då? Svårigheterna hade såklart funnits ändå. Vi har rätt att vara olika. Några måste ligga under medel - för att vi ska ha ett medel.
I eftermiddag väntar besök på ögon - imorgon väntar återbesök på öron. Ikväll är det föräldramöte. Jag tänker på min ensamma hund - kan man sörja ihjäl sig. När vet man att någon har dött? När vet man att det blir för mycket? Det är mycket nu. När blir det lagom? När kommer våren? Ljuset. Värmen. Solen? När vet man att man har gjort allt som står i ens makt? Tillräckligt?
Kommentarer
Trackback