flisas

Denna veckan är inte min vecka... Igår morse skrev jag på facebook: "En nyopererad son (som mår bra), en riktigt sjuk hund (just nu hänger jag på låset till djursjukhuset), typ hundra omdömen som ska skrivas, lektioner som ska hållas - det är lite mycket för den här mamman/läraren/hundägaren nu..." Jag ligger ett steg efter. Kommer inte fatt. Hinner inte med. Kan inte fatta. I tisdags hämtade jag hem Stimma med misstänkt livmoderinflammation från Sandra och Eric, mitt under löpet. Hon hade varit dålig i magen ett par dagar, men blev plötsligt slö. Ville inte äta. Darrade. På onsdagsmorgonen åkte jag till djursjukhuset. Jag bad barnen säga hejdå ordentligt... Hon röntgades och de tog prover. Hjärtat var förstorat och lite vätska i lungorna. Men jag lämnade henne där - med hopp om att hon skulle få permis över natten som veterinären hade pratat om. Men veterinären ringde redan efter någon timme - hon skulle inte ringa förrän på eftermiddagen... Jag förstod direkt. De hade hittat tumörer i lungan och runt hjärtat. Misstänkt i alla fall. Man kunde göra fler tester. Som kanske hade gett någon mer information... Men när jag frågade veterinären rakt ut vad hon tyckte - så sa hon att det bästa är nog att låta henne somna in. På något sätt hade jag en lektion till... Jag körde hem för att berätta för barnben och Linus valde att följa med. Vi mötte upp Anders, och jag frågade om jag fick ta ut henne en stund, det fick jag, "men gå inte för långt, det orkar hon inte". Hon darrade. Hon var så mager. Det hade gått så fort. Beslutet var rätt. Beslutet var inte svårt. Men fy fan vad svårt det är att se sin fina vän lida. Ta sina sista andetag. Försvinna. Aldrig mer...
Hon var en otrolig hund på många sätt. Och jag har förstått - ännu mer efter hennes död - hur mycket hon betydde för många. Många hundar är bra för ägaren, familjen, föraren - men hon betydde så mycket för så många, som inte ens levde med henne. Det är Stort. Hon kommer leva kvar i minnet, hjärtat och tanken länge - på mig, hos många. Hon påverkade folk. Som hennes förra husse, Anders Reitmaier, (som jag alltid kommer vara evigt tacksam till att jag fick möjligheten att "låna" denna fina hund av. Förvalta henne. Leva med henne.) sa "En snäll, vacker och lite förvirrad hund som ville alla väl.". Jag kunde inte beskriva henne bättre.
Hon kom till oss på "prov", redan efter någon dag visste vi att hon skulle få stanna. Hon blev Linus vän. "Siddi" blev ett av hans första "riktiga" ord. Hon blev min träningskompis. Vi klaffade. Och jag har många fina minnen med henne. En fantastisk spårhund. En duktig lydnadshund. En kompis. Hon gjorde sitt bästa. Hon delade med sig. Hon gjorde mig lycklig.
Jag har haft ganska många hundar nu - jag har sagt hejdå ganska många gånger nu. Jag har torkat mina tårar - många tårarna nu. Det är så kort tid man har dem. Det är så jobbigt att ta avsked - men minnena gör det värt tårarna.
Jag har träffat så många hundar - Stimma var en av de absolut vackraste. Hon utstrålade Kärlek. Känslighet. Vishet.
Just nu är jag så trött. Trött på det onda. På döden. Det som bränner. Förstör. På tårar. Igår var det tre hundar i vår bekantskap som fick somna in. Det är mycket nu. Kanske leker de nu. Kanske har hon träffat Hiho. Kanske träffas vi igen. Hon var en stjärna. Kanske är hon den som lyser starkast på himlen ikväll? Kanske blir hon en vacker blomma i sommar? Livets Kretslopp. Atomer som aldrig försvinner...