flisas

Idag har jag blivit uppvaktad på sängen - även om jag redan var vaken. Sedan ägande jag mig åt att leka fattig bonndräng - slet med vattendunkar och mockade, släppte ut hästar och gav mat till kaniner och hästar. Jag red en sväng på baronKanon. Blåsten ven. Stundtals var det blankis. Emellanåt lös solen... Jag önskar mig is- och tjälfria vägar - ja vår i allmänhet, eller kanske i synnerhet.
I veckan väntar oräkneliga omdömen som ska skrivas - sedan kommer utvecklingssamtalen. Möten. Tänk vad många möten man har suttit på. Som förälder, lärare, instruktör, styrelsemedlem. Framför allt i de två första situationerna är många mötesresultat skrala. Krav ställs. Åt alla håll. Krav som sällan går att leva upp till. Många gånger hade det nog varit bättre om vi hade hoppat över kraven - hållit handen en stund i stället. Visat att vi finns där. Att vi tror på dem. Vi kan inte alltid förstå. Men vi kan finnas. Vi kan försöka hjälpas åt att se det som är bra. Det som fungerar. Det är lätt att känna sig förtvivlad och värdelös som förälder om man har ett barn som inte fungerar som alla andra. Det är lätt att känna sig misslyckad om man inte räcker till som lärare.
Nu, efter en räklunch, väntar fika med lite släkt.