flisas

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Bloggen har strilat lite - men verkar nu funka igen. Jag har så många ord i mitt huvud. Så många känslor. Att det blir svårt att skriva. Dagarna går i ett. Veckorna... Åren... Imorgon fyller jag 36. Jag försökte hävda att det var 35 - men barnen berättade. Skoningslöst. Men så glad jag är för alla år. Tacksam. Livet i åren...
Linus ska opereras på tisdag - det krabbande örat fick en snabb tid. Det samlas bakterier i röret - nu måste det ut. Och så ska de kolla polyper. Och så tänker jag på min vän, min starka, grubblande, fina vän - som inte får några besked.
Jag läser Marcus Birros krönika: "...Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta. Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar? Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet. När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta? Jag kan förstå att människor som älskar pengar, och som älskar människor som sysslar med pengar, har en daglig bilaga eller egen tidning att läsa varje dag. Men alla de där miljonerna väger ju mindre än en femtioöring om du sätter dina barn i den andra vågskålen. Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat. ..." (Läs hela krönikan här: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-barnomsorg-ar-sjalva-fundamentet-for-en-god-yrkeskarriar/ )Vi behöver påminna oss om vad som är viktigt. Vi behöver skriva och prata om det som är viktigt. Vi behöver tid att älska. Vi behöver tala om för folk att de är viktiga.