flisas

Den här morgonen steg jag upp. Jag såg mina barn skratta och le. Efter någon timme lämnade jag mitt mellersta barn på operationsbordet. Där är det lätt att känna rädsla inför livet - och döden. Vördnad. Jag lämnade mitt barn i andras händer efter att ha pussat honom på pannan och hållit honom hårt i handen. Det var ingen komplicerad operation - ett plaströr skulle bort och polyper skrapas. Jag tänkte på en bekant som precis varit med om att söva sitt barn inför en hjärnoperation. Jag tänker på de föräldrar som ser sina barn lida, ta sina sista andetag... Jag gick och drack kaffe. Kollade så att jag verkligen hörde telefonen. De skulle ringa när det var klart. Kollade klockan - drog det inte ut på tiden. Hade det hänt något? Jag lovade att vara där när han vaknade - tänk om de glömde att ringa mig? Eller kanske funkade inte telefonen - jag kollar igen. Jag höll andan. Försökte se lugn ut. Jag var inte rädd, men lite spänd. De ringde. Linus vakande ganska snabbt - lite väl snabbt för sitt eget bästa. Jag fick lägga mig jämte honom i sängen. Den smala sängen. Stryka honom över håret. Viska i hans öra. Det blödde ur näsan. Men han hade inte ont. Vi fick snart åka hem. Ut i solen. Sitta på trappan och dricka kaffe. Känna livet i ådrorna. Gunga. Blunda för tvätten och dammet. Jag är med mina barn istället. Idag ska jag inte tänka längre fram än idag. Imorgon är det jobb - omdömen ska skrivas. Anders är nog den som får vobba imorgon - Linus behöver nog vila upp sig, även om han känns pigg idag. Om en vecka blir det återbesök på öron. Örat var i bedrövligt skick. Nu hoppas vi att det blir bra.