14/2; söndag

Jag går i skogen med min lyckliga hund - i den välkända skogen, där jag känner varje fotspår, varje skugga, varje sten, varje djävul... Jag lyssnar på vinterprat. Olof Wretling som pratar om när han mötte djävulen i skogen. I fredags gick jag i Gemlas elljusspår. Jag gick förbi en bil med tre unga killar. Den stod mitt ute i ingenstans. Jag kikade över axeln, snabbade på stegen. Såg tre potentiella djävlar... Och förbannade den snabbt påkomna rädslan. Varför ska jag gå där och vara rädd för djävulen? Jag vet ju inte ens om han finns? Eller jo, jag vet ju att han finns... jag har läst om honom. Hört om honom. Den här dagen var det dock ingen djävul som mötte mig i skogen. Jag fortsatte lyssna på Olof - som fick sin första diagnos som sexåring. På latin heter den, vere in novercae Liviae. Och betyder spring i benen. När han fyllde fyrtio bestämde han sig för att begära ut sina sjukhusjournaler. Han såg framför sig att det skulle komma några A4:a. Men så började stora bruna vadderade kuvert dimpa ned i brevlådan. Från Majornas Vårdcentral i Göteborg ringde dom och undrade om han verkligen ville ha ALLA journaler utskrivna. Han pratar om att vi inte ska diagnostisera varandra. Utan tänka efter och ställa den där förlösande frågan. Ett viktigt prat, lyssna du oxå:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655942?programid=2071
Jag fortsatte med Terese Cristianssons vinterprat om hopp och glädje och att människan är starkare än man tror. Som resande reporter har hon lärt sig att inget är för evigt – inte ens ondska. När människan står vid helveteskanten förmår hon nästan alltid att resa sig. Terese som är gravid funderar över världsläget. Vad har hon att erbjuda sitt barn? Flyktingkriser, klimatkriser, främlingsfientlighet, båtar som sjunker i medelhavet, terrorattentat, kidnappade kvinnor och sexslavar. En berättelse om möten som gör att hennes eget hopp aldrig dör. Om att vi inte ska vara rädd - utan nyfikna. Om att vi inte ska blunda av rädsla - utan öppna ögonen och oxå se att världen är vacker. Att människan kan vara mer än sitt lidande. Glädje kan födas på nytt - även på helveteskanten. Vi är alla ganska lika säger hon, vi har bara olika förutsättningar. Lyssna du också, det är viktigt:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/652675?programid=2071
Jag går vidare - lyssnar på Sanna Lundells vinterprat. Om lycka och jakten på lycka. Hur man kan vara olycklig och lycklig på samma gång. Om hur ska man nå känslan av att duga som man är? Det handlar om självrannsakan, att våga omfamna även det fula hos sig och hos andra. Hon släppte taget om det som står utanför hennes sfär, släppte kontrollen över det hon inte kunde förändra på riktigt – och vann en helt ny sinnesro.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655971?programid=2071

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback