flisas

Humpe fick komma "hem" i natt - det var "bara ett par revben och ett nyckelben som var av... Tur i oturen. Man påminns om dödligheten. Och livsandan. Lågan som fladdrar. Andetag. Efter andetag. Och så ändras andetagen. Blicken långt borta. Och till slut - ingen inandning. Inget syre. Aldrig mer. Stillhet. Tomhet. En kropp. Utan liv. Det är så mycket ångest nu. Så många känslor. Tomhet. Och ensamhet. Känsla av att bli sviken - och svika. Känslan av att vara nästa på "tur".
Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg att ringa mamma - berätta något, som endast en mormor, vill veta om barnbarnen (mamma var övertygad om att hennes barnbarn var de bästa - hon älskade dem förbehållslöst och innerligt), eller när jag vill veta något som jag har glömt från min barndom - ingen visste så mycket om mig som min mamma, när jag behövde ett råd... Jag minns när jag raderade hennes nummer från mobilen. På en parkeringsplats. Jag kunde inte längre ringa och höra hennes röst på telefonsvararen... Vad jag grät... När jag raderade - fanns hon lite mindre... Nu sitter jag i det som var mormors kök. Här har hon rullat otaliga köttbullar, bakat oändligt med bullar och kakor, blåst på sår, stillat oro, gett kloka råd och bjudit på en kola till... Min trygghet. När hon inte längre finns - är jag ett steg närmare döden... Ytterligare en länk försvinner som kan vittna om min barndom, som kan berätta - ytterligare en källa till oändlig och villkorslös kärlek...
Och ändå - kan det finnas en lättnad och en frihet när döden kommer. En befrielse... Den kan döva bitterhet. Den frigör energi och atomer - till det eviga kretsloppet... Och en oändlig tomhet.