29/4; fredag
Idag hamnade jag på en intervju av två blivande rektorer. Hur möter vi upp eleverna när de kommer ut i nationell klass? Vad händer med klassen? Hur möter vi upp klassens behov när det kommer in elever med ”ojämna” mellanrum? Har lärare tillräcklig kunskap om gruppdynamik? Vilka metoder är effektiva för att inkludera alla elever? Vad finns för forskning? Ska man arbeta åldershomogent? Vad säger forskning om gruppdynamik och nyanlända?Hur upplever lärarna sitt uppdrag, när det kommer in nyanlända hipp som happ? Vet man vilken undervisningsform man ska använda och är man trygg i det? Eller är jag trygg ändå? Har man fått förändra sin undervisning och varför? Händer det något i klassrummet? Vad händer i så fall? Vilka hinder och möjligheter ser man med att ta emot nyanlända? Stöttar kollegor varandra och i så fall hur? Stöttar rektor och i så fall hur? Känner man till framgångsrika metoder och hur har man fått reda på det? Vilken roll har rektorn?
Det här är ett viktigt område. Ett område som berör. Det handlar inte om en homogen grupp - tvärtom, det är väldigt komplext... Enligt skolverket: "Nyanlända elever vistas i Sverige på olika villkor och under olika förhållanden. De kan till exempel vara asylsökande, anhöriginvandrare eller barn till arbetskraftsinvandrare. Det finns även elever vars familjer är papperslösa. Vissa har kommit med sina vårdnadshavare, medan andra har kommit ensamma. Nyanlända elever kan också vara svenska medborgare som till exempel bott utomlands och inte tidigare gått i den svenska skolan. De nyanlända eleverna är alltså en heterogen grupp och deras skolbakgrund ser också olika ut. Det som de allra flesta nyanlända eleverna har gemensamt är att de har brutit upp från det sammanhang där de tidigare levt och att de oftast inte har svenska som sitt modersmål."
Det här här ett område som ger oss lärare dåligt samvete - ett område som gör att vi känner oss otillräckliga och okunniga. Vi kan för lite om kulturer, vi kan för lite språk - vi har för lite tid. Vi skulle vilja engagera oss i varje elev. I varje öde. Vill hinna se personen bakom slöjan. Förstå oron bakom spottet i korridoren och de hårda, få orden som skriks.Vi vill kunna individanpassa. Logiken saknas när eleven "kastas" in i biologiundevisningen i 9:an mitt under genetiken. Vi pratar gener, DNA, arvsanlag, mutationer, proteinsyntes - och eleven vet inte ens vad en cell är... Eller kommer till labben som handlar om vad som händer om man lägger en bit kalcium i vatten. Eleven har aldrig sett ett labb förr. Vet inte hur man använder en brännare på ett säkert sett. Aldrig hört talas om atomer - och ska skriva reaktionsformler och prata om atomer som blir joner, hur lösningen blir basisk, vilket tyder på hydroxidjoner i lösningen, och så knallar det till om vi tänder på gasen - vilket visar att det bildas vätgas...
Jag vet lärare som är dödströtta på talet om inkludering, när de redan har svårt att hinna med. Jag vet att det som låter bra i teorin svårligen kan implementeras om det saknas resurser och personal. Men eleverna har laglig rätt till vissa stödformer och likvärdig behandling och det är skolans skyldighet att tillhandahålla det som krävs. Det kan handla om studiehandledning på elevernas modersmål, specialpedagoger, elevassistenter, läxhjälp och elevfaddrar. Tidig kartläggning av varje elevs kunskaper och behov i respektive ämne (nu säger lagen inom två månader). Problemet är just om du sätter in eleven utan tillräckligt stöd. Då får du den fysiska integrationen men en fullständig social och pedagogisk exkludering i klassrummet. Barnet vet inte vad läraren pratar om och läraren hinner inte ge den uppmärksamhet som krävs. Kanske gör nog placeringen i ordinarie klass mer skada än nytta? Vi vill inte att de här eleverna ska känna sig som avvikelser - vi vill inte att de ska känna sig ovälkomna eller jobbiga. Men vi behöver förutsättningar för att klara det. Vi vill att de här eleverna, liksom alla andra, ska känna sig accepterade, vi vill att de ska få förutsättningar att klara det så bra som möjligt. Det kommer kosta - men det är det värt? För varje elevs skull... Gå hel ur...
Nu är det dags att ta helg. Nu är det dags att möta Mezzi i en fotbollsmatch - trots att höften smärtar. Men det är det värt! För varje fotbollsspelares skull!
Det här är ett viktigt område. Ett område som berör. Det handlar inte om en homogen grupp - tvärtom, det är väldigt komplext... Enligt skolverket: "Nyanlända elever vistas i Sverige på olika villkor och under olika förhållanden. De kan till exempel vara asylsökande, anhöriginvandrare eller barn till arbetskraftsinvandrare. Det finns även elever vars familjer är papperslösa. Vissa har kommit med sina vårdnadshavare, medan andra har kommit ensamma. Nyanlända elever kan också vara svenska medborgare som till exempel bott utomlands och inte tidigare gått i den svenska skolan. De nyanlända eleverna är alltså en heterogen grupp och deras skolbakgrund ser också olika ut. Det som de allra flesta nyanlända eleverna har gemensamt är att de har brutit upp från det sammanhang där de tidigare levt och att de oftast inte har svenska som sitt modersmål."
Det här här ett område som ger oss lärare dåligt samvete - ett område som gör att vi känner oss otillräckliga och okunniga. Vi kan för lite om kulturer, vi kan för lite språk - vi har för lite tid. Vi skulle vilja engagera oss i varje elev. I varje öde. Vill hinna se personen bakom slöjan. Förstå oron bakom spottet i korridoren och de hårda, få orden som skriks.Vi vill kunna individanpassa. Logiken saknas när eleven "kastas" in i biologiundevisningen i 9:an mitt under genetiken. Vi pratar gener, DNA, arvsanlag, mutationer, proteinsyntes - och eleven vet inte ens vad en cell är... Eller kommer till labben som handlar om vad som händer om man lägger en bit kalcium i vatten. Eleven har aldrig sett ett labb förr. Vet inte hur man använder en brännare på ett säkert sett. Aldrig hört talas om atomer - och ska skriva reaktionsformler och prata om atomer som blir joner, hur lösningen blir basisk, vilket tyder på hydroxidjoner i lösningen, och så knallar det till om vi tänder på gasen - vilket visar att det bildas vätgas...
Jag vet lärare som är dödströtta på talet om inkludering, när de redan har svårt att hinna med. Jag vet att det som låter bra i teorin svårligen kan implementeras om det saknas resurser och personal. Men eleverna har laglig rätt till vissa stödformer och likvärdig behandling och det är skolans skyldighet att tillhandahålla det som krävs. Det kan handla om studiehandledning på elevernas modersmål, specialpedagoger, elevassistenter, läxhjälp och elevfaddrar. Tidig kartläggning av varje elevs kunskaper och behov i respektive ämne (nu säger lagen inom två månader). Problemet är just om du sätter in eleven utan tillräckligt stöd. Då får du den fysiska integrationen men en fullständig social och pedagogisk exkludering i klassrummet. Barnet vet inte vad läraren pratar om och läraren hinner inte ge den uppmärksamhet som krävs. Kanske gör nog placeringen i ordinarie klass mer skada än nytta? Vi vill inte att de här eleverna ska känna sig som avvikelser - vi vill inte att de ska känna sig ovälkomna eller jobbiga. Men vi behöver förutsättningar för att klara det. Vi vill att de här eleverna, liksom alla andra, ska känna sig accepterade, vi vill att de ska få förutsättningar att klara det så bra som möjligt. Det kommer kosta - men det är det värt? För varje elevs skull... Gå hel ur...
Nu är det dags att ta helg. Nu är det dags att möta Mezzi i en fotbollsmatch - trots att höften smärtar. Men det är det värt! För varje fotbollsspelares skull!
Kommentarer
Trackback