flisas

En morgon i stallet. Baron och jag - igen. Det var länge sen vi red en runda. Jag nynnar genom skogen:
"Du är en saga för god, för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna, aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag"
Nu sitter jag och tittar på Lisa Ekdahls "så mycket bättre program som var igår. Jag var på en konsert - precis i början av hennes karriär - i Katedrals aula.
Anders och Sigge var i ishallen. Klaras kompis Nellie hade sovit över - de var fyra tjejer hemma igår och badade och åt sushi. Linus hade blivit lämnad själv på morgonen när Nellie och Klara gick ut med Myggan. Han blev besviken. Ringde farmor och var ledsen. Gick till morfar och Marianne. Igår satt vi vid matbordet - och Sigges ögon svämmade över av tårar. Han tittade mot mormors foto. Och grät. Och tyckte att saknaden nog var lite svårare för honom än för mig. Han hade ju aldrig ens fått träffa mormor... Saknaden och sorgen blir inte lättare. Över tio år... Tiden fortsätter att gå och ibland känns det så fruktansvärt fel...att vi lever vidare utan henne. Något blev fel. Det var inte hon som skulle dö. Någon gjorde fel... Mina viktigaste i livet. Möttes i universum och bytte plats. Ni som förutbestämt ska finnas här...för att ta hand om mig. Om varandra. Mina barn hade behövt henne. Hon hade behövt dem. Hon älskade det. Och hade älskat det. Hade haft all tid i världen. Mina barn bär på en sorg. En sorg som knappast är deras. Det är min sorg. De gråter efter något de inte kan förstå. Och ändå förstår de... Jag tror de vet hur gärna hon hade velat vara här - och ändå inte... Jag stannar upp mitt i tuggan. Kramar Sigge. Lyssnar. Det finns så många kloka frågor. Men få svar. Jag vill bara skrika ut att något blev fel. Hon skulle inte dö. Hon skulle finnas här. Mormor skulle pratat med dem om döden. Hon skulle gett dem svar. Jag minns en dag i maj - innan hon dog. Jag tog Linus med mig till Halmstad och mamma hade Klara hemma. De hade haft en bra dag. De hade talat om livet - och döden. Jag minns det. Jag minns att hon berättade att Klara var så klok. Hon skulle inte vara den vi pratar om. Hon fattas oss!
Nu har Linus och jag gjort läxan - det gick bra. Anders och Klara är på innebandy. Sigge har sin Vincentkompis här.