23/11; onsdag
I måndags... Jag satt i soffan - Anders och Klara var på innebandy. Jag hade lagt Sigge och då plötsligt säger Linus att han mår illa. Utan förvarning. Och jag vet att det brukar bli bråttom då... Försöker snabbt få in honom på toaletten. Hinner nästan...
"All ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig." (citat Kaj Pollak)
Mina ord passade inte ihop med min känsla. Jag vill krama om - säga att allt blir bra. Att det inte gör något. Istället känner jag paniken. Ångesten. "Varje människa jag möter har något att lära mig." (citat: Kaj Pollak) "Det som sker just nu, det sker för att jag har något att lära mig." (Citat Kaj Pollak) Alla möten, alla situationer sker av en anledning.Det sker för att jag ska öva på att hantera det... Just i måndags önskade jag att jag inte behövde öva mer på kräkningar. Jag hatar det. Jag börjar återigen få känslan som jag faktiskt har övat bort en del av. Jag känner återigen ångesten - den förlamade. När jag hör ordet magsjuka.. När jag ser lappar. Läser artiklar. Jag vet att vi överlever det. Jag måste återigen övertala mig själv om att man inte är sjuk förrän man är sjuk. Jag vet att vi kan - och ändå. Ilskan. Oron. Och önskan - som man inte kan eller vill - varför inte träna på lite halsont och feber? Jag kan egentligen inte hitta en enda gång i mitt eget liv, där detta inte har varit sant. De bästa exemplen på detta har jag fått de gånger jag varit störd och irriterad exempelvis på något av mina barn. Där har det alltid gällt, varje sådan gång, utan undantag, att jag har haft något att lära mig.
Det är svårt att se nyttan när man ser ett barn må dåligt. Eller när det yngsta barnet med darrande underläpp säger att han missar det han har sett fram emot länge - att vara matvärd. Det blev en dag den här veckan... Eller när pappan kommer hem med "fel hyrda filmer" - han hade sett fram mot superhjältar, batman och spiderman - och hem kom djungelboken (på engelska), tsatsiki, bilar... Eller när han insåg att han missar Linus fotbollsträning...
Idag när jag är hemma med två "friska barn" - är det lättare att förstå träningen... Det är lättare att se när solen skiner - värmer och ger hopp om ljusare tider. När man ser dimman lätta över sjön. När man ser en lycklig hund springa i skogen. När man tillåter sig själv att sitta och titta på en hel film med barnen. När man stannar upp ett ögonblick och leker vid bäcken, följer lilleman över stenar och stockar - över och under. Högt och lågt. Jag städar med öppen dörr - får in ljuset i huset. Lapar i mig sol - och hopp - om en bättre vår. Och jag sjunger med i Lisas sång: "Jag såg höstens sista löv falla från sin gren, där växa nya löv i vår men den trösten är klen, jag såg höstens sista löv sakta segla ner, jag sörjer än inte men gråter inte mer. Vart tog den vägen - den där klangen i min röst, då jag skrattade och grät och ropade ditt namn, jag minns en tid, då den där taggen i mitt bröst, inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland, vart tog den vägen, den där klangen i mitt bröst, jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn, nu finns den ständigt - den där taggen i mitt bröst, sen du slutade att svara, sen den dagen du försvann. Jag såg hösten vandra in och jag såg sommaren gå ut, jag insåg en minut att allting har ett slut, jag såg en sekund varthän vi alla ska, vi måste alla dö, i alla ingår du och jag..."
"All ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig." (citat Kaj Pollak)
Mina ord passade inte ihop med min känsla. Jag vill krama om - säga att allt blir bra. Att det inte gör något. Istället känner jag paniken. Ångesten. "Varje människa jag möter har något att lära mig." (citat: Kaj Pollak) "Det som sker just nu, det sker för att jag har något att lära mig." (Citat Kaj Pollak) Alla möten, alla situationer sker av en anledning.Det sker för att jag ska öva på att hantera det... Just i måndags önskade jag att jag inte behövde öva mer på kräkningar. Jag hatar det. Jag börjar återigen få känslan som jag faktiskt har övat bort en del av. Jag känner återigen ångesten - den förlamade. När jag hör ordet magsjuka.. När jag ser lappar. Läser artiklar. Jag vet att vi överlever det. Jag måste återigen övertala mig själv om att man inte är sjuk förrän man är sjuk. Jag vet att vi kan - och ändå. Ilskan. Oron. Och önskan - som man inte kan eller vill - varför inte träna på lite halsont och feber? Jag kan egentligen inte hitta en enda gång i mitt eget liv, där detta inte har varit sant. De bästa exemplen på detta har jag fått de gånger jag varit störd och irriterad exempelvis på något av mina barn. Där har det alltid gällt, varje sådan gång, utan undantag, att jag har haft något att lära mig.
Det är svårt att se nyttan när man ser ett barn må dåligt. Eller när det yngsta barnet med darrande underläpp säger att han missar det han har sett fram emot länge - att vara matvärd. Det blev en dag den här veckan... Eller när pappan kommer hem med "fel hyrda filmer" - han hade sett fram mot superhjältar, batman och spiderman - och hem kom djungelboken (på engelska), tsatsiki, bilar... Eller när han insåg att han missar Linus fotbollsträning...
Idag när jag är hemma med två "friska barn" - är det lättare att förstå träningen... Det är lättare att se när solen skiner - värmer och ger hopp om ljusare tider. När man ser dimman lätta över sjön. När man ser en lycklig hund springa i skogen. När man tillåter sig själv att sitta och titta på en hel film med barnen. När man stannar upp ett ögonblick och leker vid bäcken, följer lilleman över stenar och stockar - över och under. Högt och lågt. Jag städar med öppen dörr - får in ljuset i huset. Lapar i mig sol - och hopp - om en bättre vår. Och jag sjunger med i Lisas sång: "Jag såg höstens sista löv falla från sin gren, där växa nya löv i vår men den trösten är klen, jag såg höstens sista löv sakta segla ner, jag sörjer än inte men gråter inte mer. Vart tog den vägen - den där klangen i min röst, då jag skrattade och grät och ropade ditt namn, jag minns en tid, då den där taggen i mitt bröst, inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland, vart tog den vägen, den där klangen i mitt bröst, jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn, nu finns den ständigt - den där taggen i mitt bröst, sen du slutade att svara, sen den dagen du försvann. Jag såg hösten vandra in och jag såg sommaren gå ut, jag insåg en minut att allting har ett slut, jag såg en sekund varthän vi alla ska, vi måste alla dö, i alla ingår du och jag..."
Kommentarer
Trackback