23/10; måndag
Jag går genom korridoren som sjuder av liv. Jag går fort. Jag är på väg. Men jag kan inte låta bli att le, säga "hej", fråga hur de mår och fråga hur helgen har varit. Jag tar mig tid - trots att tiden mellan lektionerna är kort.
Igår mötte jag en elev på gympan som frågade om jag minns henne. Hon gick ut 2008. Var färdig läkare, var gift och hade två barn. Och för en stund ser jag den lilla människan som har växt upp till en vuxen.
Igår mötte jag en elev på gympan som frågade om jag minns henne. Hon gick ut 2008. Var färdig läkare, var gift och hade två barn. Och för en stund ser jag den lilla människan som har växt upp till en vuxen.
I mitt arbetsrum möter jag kollegor - som även har blivit mina vänner. Som stöttar mig, någon som förstår hur påfrestande men också underbart yrket kan vara. Som delar min oro för eleverna - som också vill dem väl. Som skrattar med mig. Som också ser
brister och nedskärningar som svider, skaver och bryter ner oss och vårt engagemang - de som gör det svårt att vara vårt bästa jag. Som också strävar efter att fånga elevernas uppmärksamhet och ge dem förutsättningar att lyckas.
Jag ringer en vårdnadshavare - för att jag bryr mig. Egentligen finns ingen tid - jag har redan slutat för dagen. Men oron kryper utmed ryggraden. Och jag behöver ventilera min oro.
Det som har hänt med läraryrket är ovärdigt på många plan. Vi hinner inte med det vi brinner för mest. Våra elever och vår undervisning - att få varje elev att förstå och vara motiverad att lära sig mer. Det har blivit viktigare att dokumentera än att utveckla - skriva utvärderingar, pricka i kunskapsutveckling i lärplattformen, skriva extra anpassningar och åtgärdsprogram, fylla i incidentrapporter, skriva mötesprotokoll och mejla. Skolledningen vill ha ryggen fri (gentemot föräldrar och skolinspektionen) och kräver ännu mer dokumentering i ännu fler system. Vi får arbetsbeskrivningar - och avprickningslistor och utarbetar mätbara mål.
Kunskaperna blir lägre och betygen högre - och eleverna mår allt sämre och de extra anpassningarna blir allt fler… Vi springer mellan lektionerna i korridoren och mellan eleverna i klasserna som har blivit allt större, vi vikarierar på lunchen och rastvaktar på rasten. Vi har köpstopp och elevresurserna fick inte förlängt.
Och allt jag vill är att få brinna för varje elev - utan att brinna upp…
Jag ringer en vårdnadshavare - för att jag bryr mig. Egentligen finns ingen tid - jag har redan slutat för dagen. Men oron kryper utmed ryggraden. Och jag behöver ventilera min oro.
Det som har hänt med läraryrket är ovärdigt på många plan. Vi hinner inte med det vi brinner för mest. Våra elever och vår undervisning - att få varje elev att förstå och vara motiverad att lära sig mer. Det har blivit viktigare att dokumentera än att utveckla - skriva utvärderingar, pricka i kunskapsutveckling i lärplattformen, skriva extra anpassningar och åtgärdsprogram, fylla i incidentrapporter, skriva mötesprotokoll och mejla. Skolledningen vill ha ryggen fri (gentemot föräldrar och skolinspektionen) och kräver ännu mer dokumentering i ännu fler system. Vi får arbetsbeskrivningar - och avprickningslistor och utarbetar mätbara mål.
Kunskaperna blir lägre och betygen högre - och eleverna mår allt sämre och de extra anpassningarna blir allt fler… Vi springer mellan lektionerna i korridoren och mellan eleverna i klasserna som har blivit allt större, vi vikarierar på lunchen och rastvaktar på rasten. Vi har köpstopp och elevresurserna fick inte förlängt.
Och allt jag vill är att få brinna för varje elev - utan att brinna upp…
Kommentarer
Trackback