12/10; torsdag
Varje morgon vaknar vi upp till skrämmande rubriker om barn som skjuter barn, om hur oskyldiga drabbas - vi läser om hur våldet kryper ner i åldrarna. Det händer inte bara i Stockholm och storstäder - det händer här i Växjö, och i många svenska städer. Och rädslan för vad som håller på att hända kryper in under huden - och den blir ännu mer påtaglig när man står mellan två elever med mörka ögon - för andra gången på mindre än två veckor - och när den danska skallen träffar den andra eleven över mitt huvud och blodet rinner så blir kraften, ursinnet och ilskan påtaglig. (Ett lillfinger och en arm kom emellan, inga större skador, det kunde varit värre:)
Man pratar om att bygga fler fängelser, att tvångsavlyssna utan brottsmisstanke att jaga gängmedlemmar, sänka straffåldern och bura in alla som spränger, skjuter och lockar in våra barn i tung kriminalitet.
Men tänk om man istället satsade på skolan (istället för att göra tvärtom) - om man gav förutsättningar och resurser för att skapa stabilitet, framtidshopp och betyg för att barnen ska kunna få en möjlighet ut i den hederliga världen. "Det krävs ju en by för fostra ett barn" - vi behöver hjälpas åt för att fånga in, samla upp och se alla barn - skolan behöver samverka med polis och socialtjänst, men även med föreningar för en meningsfull fritid.
Klara kom förbi just när jag hade stått mellan de bråkande eleverna:
