flisas

Vi fick ett mail i början av veckan från rektorerna med en överblick över dagarna innan skolan börjar för eleverna igen. Planeringsdagarna Dagar som jag vill ägna mig åt det som är viktigt för mig och mina elever. Planera arbetsområden. I samråd med mina kollegor. Förbereda klassrummen och material, kontakta nya elever och sträcka ut en arm till hemmasittare eller de som av någon anledning behöver en kontakt före skolstart.
Men det jag ser i planeringen är möten med olika innehåll - teambuilding (återigen har vår organisation fått ett nytt utseende, med ny konstellation i arbetslaget, ny placering i arbetsrummet - som jag inte har fått välja), diabetesutbildning, synutbildning, flytt av arbetsrum, möten om nya elever, föreläsning om "hållbar bedömning", föreläsning om "Professionellt förhållningssätt och myndighetsutövning", arbete om " det inre arbete kring skolans prioriterade mål och arbetslagets elevhälsoarbete", genomgång av skolans "nya" närvaroplan…
Äntligen - under semesterns sista dagar - har den sköna förvirringen kring vilken dag det är - infunnit sig. Dagarna flyter ihop - ikapp med det aldrig sinande regnet utanför fönstret. Och medan stormen bedarrar vill jag väckas varsamt tillbaka till vardagen. Jag vill välkomnas tillbaka med en tilltro till vår kompetens att själva bestämma vad som behöver göras. Men skolan går åt andra hållet - vi lärare blir mer och mer detaljstyrda, alla ska göra lika. Jag säger som Maria Wiman:
"Direktiv uppifrån vill gärna berätta för oss exakt hur vi ska göra. Ett tag skulle vi ivrigt uppmuntra alla former av digitalisering. Nu har vi fått veta att det var alldeles fel. Det talas om att det ska införas en litteraturkanon så att vi lärare inte själva ska avgöra vilka böcker som passar klassen bäst och man vill införa fler diagnostiska prov för att man inte litar på vår bedömning (i ett system där glädjebetygen florerar av helt andra skäl än lärares inkompetens).
Många huvudmän vill bestämma hur lärare inleder och avslutar lektionerna så att det sker på exakt samma sätt. Vi får skolplattformar som tvingar in oss i ramar för hur vi ska redovisa bedömningar, feedback, extra anpassningar och lektionsplaneringar. Vi har en ramtid som håller oss kvar på skolan även när vi inte har lektioner eller möten.
Nej, när det kommer till lärare så finns ingen tilltro uppifrån. …
Men för jösse namn, jag vill bara ha handlingsutrymme. Jag vill styra min tid. Jag vill inte gå på möten som kan sammanfattas i ett tre rader långt mejl. Jag vill inte diskutera ramar och kramar eller fylla i dokument med floskliga framåtsyftande målbilder. Jag vill inte administrera mera. Jag vill bara göra mitt jobb.
Dessa dagar böjer jag mina knän och kysser marken i pur tacksamhet över att jag numera jobbar på en skola som förstår vikten av egentid. Samtidigt är systemet riggat och även den mest välvilliga rektor är fast i ett virrvarr av beslut, fattade av personer som helt enkelt inte litar på lärares kompetens. Men jag vill inte prata mer i bikupor, jag vill inte analysera fler enkätresultat, inte konkretisera några årshjul någonsin igen.
Sluta för bövelen att klappa mig på huvudet! Jag är öm där och det gör ont."