Kväll - tack och godnatt

Ett lås på ett elevskåp har gått sönder - jag försöker laga. Misslyckas - letar upp en annan lärare som får hjälp av en tredje… Försöker få igång projektorn i biologisalen - misslyckas - huvudsäkringen har gått, för tredje gången på en dag. Letar febrilt efter block - det har missats att beställa. Classroom (där vi lägger in uppgifter) saknas - för ungefär 2/3 av alla elever - ingen vet varför… Vårt läromedel saknas - upphandlingen är inte klar. Jag försöker ringa en ny elev som inte kom till skolan idag - men telefonnummer saknas. Efter lite arbete lyckas jag få ett nummer till mamman - hon svarar inte. Jag pratar in ett meddelande - hon ringer när jag på väg hem. Jag fixar ett skåp till eleven som inte var där första dagen. Jag försöker få tag på Linus mentor för att fråga om Linus kan få ett busskort - han vill åka med vanliga länstrafiksbussarna istället för med taxin till skolan på morgonen - mentorn vet inte. Jag samlar in lappar som ska tillbaka till skolsköterskan. Jag pratar om sorg med en kollega. Han saknar sin pappa - jag min mamma. Mycket är lika - det snabba förloppet, åldern, saknaden… Jag svarar på frågor: när slutar vi (trots att det står på tavlan)? När börjar vi? Hur mycket är klockan? Vad ska vi göra (trots att det står på tavlan)? Vad ska man göra när man är klar (trots att det står på tavlan)? Får jag skriva digitalt i stället för på papper? Får vi jobba tillsammans? Får jag gå på toa? Har du en huvudvärkstablett? Får jag byta plats (trots att vi alltid har bestämda platser)? 
När jag lägger på luren - efter att pratat med mamman - värker mitt huvud. Alla roller som en arbetsdag består av. Alla beslut som behöver tas i stunden. De gör mig trött. Små beslut - men som kan ge oanade konsekvenser om de blir fel. Jag är sen till stallet. Jag letar upp ett nummer till en annan person på Linus skola för att försöka reda ut vad som gäller. Jag tar en migräntablett. Och ett djupt andetag. Jag åker till stallet. Andas in. Andas ut. Det blir bättre tillslut. Bara andas. Huvudvärken släpper i takt med hovslagen. 
Och jag tänker på Neuroforskaren Moran Cerf som har forskat i tio år på hur människor fattar beslut. Han menar att om vi människor bara begränsar mängden mikrobeslut varje dag så kommer vi att spara energi och bli allmänt lyckligare. Hur ska vi lärare minska antalet beslut? Hur ska vi spara på energin? Hur ska vi bli lyckligare? 
(null)

Sigge är på hockeyträning och en man skjuts utanför.  (null)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback