flisas

Jag gillar inte att skriva att jag är trött, att jag har fullt upp och att jag vill att livet ska snurra lite saktare - för det är ju just det jag också gillar, inte att jag är trött, men att det händer saker. Jag gillar när det händer saker - även om jag inte tycker om att rätta prov (jag har en hög som väntar) och föräldramöten (den här veckan har det varit på dagis och ikväll på jobbet). Jag gillar när jag kan fylla mina dagar med det jag gillar. Men det är ju det här som är Livet - och det gillar jag. Och jag gillar mitt jobb. Alla fantastiska människor jag möter. Möten är en del av jobbet. Jag tog mig hem - istället för att sätta mig direkt och rätta, hämtade barnen vid fyra. Åt lite mackor. Dammsög. Snicksnackade med barnen och skickade iväg Klara på innebandy - och snart ska jag göra mig klar för möte. Proven får nog vänta. Jag hade önskat att jag kunde äta med min familj ikväll. Åka till hästarna. Men det får bli en annan dag. Och istället för att sitta och drömma om lugnare tider - längtar jag till lördag, då vi åker ner till Halmstad och tittar på valp. Det finns en flattevalp kvar. Kanske får den flytta hem till oss? Och nu när jag har börjat tänka på det - förstår jag hur mycket jag har saknat hundlivet - även om jag inte tror att vi kommer ha en tävlingshund på hög nivå just nu. Det var tretton år sedan vi hade valp senast... Jag måste intala mig själv att jag kan ha hund utan att få prestationskrav, utan att tävla och gå all in. Man tävlar för sin egen skull - inte för hundens. Hunden kan ha det bra ändå. Men i mitt liv finns inte en endast en familjehund - i mitt liv har det varit en tävlingskompis. Och vi har varit bra på det. Vi har lyckats på tävlingsbanorna i olika grenar. Vi har utvecklats. Vi har haft kul. Jag får påminna mig om att vi nu har andra värden. Som betyder mycket och som tar mycket av vår tid. Men jag förstår nu hur mycket jag har saknat valptiden - inte bjaset och kisset på golvet och dess okunskapen - men nyfikenheten och förväntningarna och det oskrivna bladet man skriver, livet man skapar. Kärleken. Den ömsesidiga. Den äkta. Jag gillar att ha äldre hundar - som man förstår, som förstår en - som känns som en gammal tröja som man inte vill vara utan. Men glädjen och aktiviteten hos en yngre är fantastisk. Viljan att lära. Nyfikenheten på livet. På allt. Det är många hundar nu som har passerat genom mitt liv - både mina egna - men också andra som jag har varit instruktör för. I cirka tjugo år - var hundar hela mitt liv. Som ägare, instruktör och ordförande och tävlande. Och jag sitter här nu och funderar varför vi skulle ha en hund till? Vi har ju liksom fullt upp? Men så tänker jag - varför skulle vi inte ha en hund till? Vi får se hur det blir...