flisas

Jag har så mycket att vara glad för, så mycket att le åt, så många jag älskar, så mycket jag gillar att göra... Ändå skriker jag på dem jag älskar - för att det ligger saker överallt (valpen får varken ha kulor, golfbollar, pingisbollar, pusselbitar, träningskläder eller filtar), för att dammsugaren inte funkar när jag väl hinner dammsuga, för att... Vadsomhelst... För allt... För inget... Hur ska jag vända det? På jobbet är jag mest glad, men hemma känner jag mig mest trist, tråkig och sur... Inget tålamod. Nu när jag ligger här i sigges säng hör jag Anders komma hem från Stockholm - det innebär att jag har, sedan jag kom hem vid fyra, (dagis stängde fyra för att de hade möte...) tagit hem fem barn från skolan, gett sex barn mellanmål (där jag fick trolla med knäna för att få ihop något vettigt inför innebandyträningen), dammsugit (inklusive felsökt och fixat dammsugaren), kört två killar till innebandyträning, lagt potatis och lax (tack city gross matkasse), ätit, värmt mat till Linus som kom hem senare, plockat oändligt med små saker, skällt på mina barn, räddat kattmaten, gett hundmat, torkat kiss och hundkräk, tvättat kissiga sängkläder, försökt roa Sigge som vill följa med på innebandyträning... När jag skriver det så inser jag att det inte är så konstigt att jag är trött, less och ilsk och känner att jag inte räcker till?! När dessutom kroppen gör sitt bästa för att få mig på fall genom att somna bort mitt ben och ständiga smärthugg i ryggen så är det lite svårt att vara på topp - men det får inte gå ut över mina barn... Jag vill inte skylla på min sargade, ärrade kropp - det finns inget försvar. Dem jag älskar mest och dem jag minst vill skrika på... Men det är ju oxå hemma jag känner mig mest trygg, det är där jag kan blotta mitt innersta och min strupe, falla - bli älskad, behövd, förlåten och upphämtad...