flisas

För en stund sedan låg jag i sängen jämte Sigge. Vi snackade om det ena - och det andra... Och plötsligt fylldes mina ögon med tårar. Något hade fått mig att tänka på mamma. Och jag hade svårt att reda ut om hon hade träffat Sigge? Och Myggan? Och insåg att det är så mycket hon inte vet - åtminstone i den formen jag tänker... Hon träffade ju inte ens Stimma - hon vet inte hur duktiga vi var. Hon vet inte vilka framgångar vi skördade. Hon var mycket med Klara (jag är så glad för de knappt två åren vi fick i samma by) - hon älskade henne, över allt annat. Men... det är så länge sen. Klara har blivit stor. Linus var bara ett halvår. Hans resa hade knappt börjat... Hon hade varit viktig för honom. De hade behövt varandra. De hade gjort varandra bra. Det är jag övertygad om. Hon träffade aldrig Sigge... Och inte Myggan. Och jag sitter här och fulgråter - trots att det är snart 10 år sedan.
Sigge ropar - han vill äta frukost tillsammans. Jag torkar snabbt mina tårar. Sväljer klumpen i halsen. Kramar om min son. Tar en klunk kaffe och en bit av äggmackan. Trycker undan sorgen en stund till - den som överväldigar mig när jag minst anar - som jag har gjort så många gånger förut... Mitt liv går vidare - utan min älskade mamma. Men runt om oss finns hon - i blomman, flugan, haren... I mina barn...