Sätter betyg...
Jag har städat. Och klippt gräset. Musik i lurarna. Tårarna kom igen. Det är så orättvist. Mamma ville vara med. Mina barn fick inte lära känna sin mormor. Och på söndag är det mors dag - och jag har ingen mamma att fira. Alla morsdagannonser på facebook är ett hån. Mot mig. Och alla andra som saknar. Jag ville inte gå till graven. Jag är egoistisk. Jag är bitter. Jag är ledsen.
Och så sätter jag betyg. Det är inte speciellt svårt. Det grundar sig på kunskapskrav, beprövad erfarenhet och vetenskap. På möten med eleverna. Tal och skrift. Proven - både mina egna och de nationella - bevisar oftast redan det jag vet, det jag har sett och hört i laborationer, diskussioner, uppgifter och resonemang. Jag läser en artikel i lärarnas nyheter (http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2016/05/13/eleverna-lar-inte-grunderna), en intervju med en rektor, Lina Axelsson Kihlblom. Hon pratar om prognoser. Vi lärare vet redan i september vilka elever som kommer att ha svårt att nå målen i juni. År efter år säger vi ”välkomna till ett nytt läsår”, samtidigt som vi vet vilka som inte klarade målen förra läsåret och som inte kommer göra det i år heller. Det är förödande för en ung människa som bygger identitet! Lina Axelsson Kihlblom beskriver fem elevgrupper: särbegåvade, högpresterande, E-elever, F-plus-elever och F-minus-elever. Hon ringar in de två sistnämnda.
"– De behöver reparativa åtgärder. Och här är svensk skola urusel, sämst i världen faktiskt.
Det är med dessa elever som det gäller att ”go crazy” med särskilt stöd. Här räcker inte stödtimmar hos specialläraren. Här måste man skära och klippa. Skära ut treveckorsperioder av galet mycket stöd. Klippa bort annat. Bilda smågrupper. Bygga underifrån. Mattegrunder, svenskgrunder. Kanske engelska. Dubbeltimmar. Repetition.
– När man är som jag och behöver mycket stöd för sitt minne, då går det inte att ha lite engelska på måndag och onsdag och sedan sista timmen efter gympan på fredag. Man behöver det varje dag och man behöver tid att repetera. Och förstår du hur mycket eleverna gillar den läraren, som lyckas få dem över F-strecket? ...
För detta krävs flexibilitet, fungerande arbetslag och ledning, understryker Lina Axelsson Kihlblom. "
Skolan behöver förändras. Skolan behöver tänka om. Skolan kan inte bara fortsätta att bekräfta det vi redan vet. Skolan måste skapa förutsättningar - för alla elever. Barn vill lyckas. Om de kan. Och det är vi som ska skapa förutsättningar.
Jag läser en annan artikel om läromedels vara eller icke vara. Och kan bara hålla med de två pedagogerna bakom blogginlägget (http://tvapedagoger-ettklassrum.bloggo.nu/Lat-laroboken-leda/): "Läroboken tar med eleven på en kunskapsresa där start och mål är tydliga och där vägen till slutdestinationen är genomtänkt. Läroboken ger eleven en samlad bild av kursen och dessutom möjlighet att utvecklas och utmanas på vägen. Med en lärobok får tonårshjärnan en hjälp på traven med att skapa överblick istället för att förvirras i ett kaos av stenciler eller länkar. Du som pedagog har tid att vara kreativ på riktigt och lägga tid på att utveckla din undervisning istället för att kopiera och länka vidare. Låt läroboken vara en bas i undervisningen och låt tekniken finnas som stöd." Vi lärare kan vara kreativa på andra sätt än att kopiera stenciler, posta länkar och skriva eget material. Ämnesbloggar, facebooksidor, en stencil... Det är inte enkelt för en elev...
Jag läser i Aspeflos blogg (http://wordpress.aspeflo.se/wp-content/uploads/2016/05/T%C3%A4nk-om-artikel.pdf) att "varje elev ska utvecklas till att vara både nyfiken, initiativrik, empatisk, motoriskt välutvecklad, estetisk, tänkande, språkligt kompetent, självständig, flexibel, analytisk osv., när det i själva verket kanske är ett samhälle som behöver personer med dessa olika egenskaper och förmågor. Allt kan inte finnas hos en individ, men tillsammans får vi ett väl fungerande samhälle… En del av oss vuxna är kreativa och initiativrika, andra mer analytiska och eftertänksamma. Vissa är starka och uthålliga och andra mer fokuserade på abstrakt tänkande." Vilken stress detta är för lärare och elever. Tänk om varje elev verkligen fick utvecklas på sitt sätt. Utveckla det som eleven faktiskt är bra på. "Med en annan målbild och ett annat fokus skulle kanske läroplanen bli mer likvärdig och möjlig att efterleva? Tänk om ett annat fokus bättre skulle representera den mångfald av människor och egenskaper som ett samhälle behöver bestå av…? Tänk om detta skulle innebära färre ”hemmasittare”, en minskad psykisk ohälsa bland unga, en ökad integrering och inkludering samt en högre måluppfyllelse och självkänsla…? Om detta vore möjligt – är det inte då dags att TÄNKA OM?!"
Och så sätter jag betyg. Det är inte speciellt svårt. Det grundar sig på kunskapskrav, beprövad erfarenhet och vetenskap. På möten med eleverna. Tal och skrift. Proven - både mina egna och de nationella - bevisar oftast redan det jag vet, det jag har sett och hört i laborationer, diskussioner, uppgifter och resonemang. Jag läser en artikel i lärarnas nyheter (http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2016/05/13/eleverna-lar-inte-grunderna), en intervju med en rektor, Lina Axelsson Kihlblom. Hon pratar om prognoser. Vi lärare vet redan i september vilka elever som kommer att ha svårt att nå målen i juni. År efter år säger vi ”välkomna till ett nytt läsår”, samtidigt som vi vet vilka som inte klarade målen förra läsåret och som inte kommer göra det i år heller. Det är förödande för en ung människa som bygger identitet! Lina Axelsson Kihlblom beskriver fem elevgrupper: särbegåvade, högpresterande, E-elever, F-plus-elever och F-minus-elever. Hon ringar in de två sistnämnda.
"– De behöver reparativa åtgärder. Och här är svensk skola urusel, sämst i världen faktiskt.
Det är med dessa elever som det gäller att ”go crazy” med särskilt stöd. Här räcker inte stödtimmar hos specialläraren. Här måste man skära och klippa. Skära ut treveckorsperioder av galet mycket stöd. Klippa bort annat. Bilda smågrupper. Bygga underifrån. Mattegrunder, svenskgrunder. Kanske engelska. Dubbeltimmar. Repetition.
– När man är som jag och behöver mycket stöd för sitt minne, då går det inte att ha lite engelska på måndag och onsdag och sedan sista timmen efter gympan på fredag. Man behöver det varje dag och man behöver tid att repetera. Och förstår du hur mycket eleverna gillar den läraren, som lyckas få dem över F-strecket? ...
För detta krävs flexibilitet, fungerande arbetslag och ledning, understryker Lina Axelsson Kihlblom. "
Skolan behöver förändras. Skolan behöver tänka om. Skolan kan inte bara fortsätta att bekräfta det vi redan vet. Skolan måste skapa förutsättningar - för alla elever. Barn vill lyckas. Om de kan. Och det är vi som ska skapa förutsättningar.
Jag läser en annan artikel om läromedels vara eller icke vara. Och kan bara hålla med de två pedagogerna bakom blogginlägget (http://tvapedagoger-ettklassrum.bloggo.nu/Lat-laroboken-leda/): "Läroboken tar med eleven på en kunskapsresa där start och mål är tydliga och där vägen till slutdestinationen är genomtänkt. Läroboken ger eleven en samlad bild av kursen och dessutom möjlighet att utvecklas och utmanas på vägen. Med en lärobok får tonårshjärnan en hjälp på traven med att skapa överblick istället för att förvirras i ett kaos av stenciler eller länkar. Du som pedagog har tid att vara kreativ på riktigt och lägga tid på att utveckla din undervisning istället för att kopiera och länka vidare. Låt läroboken vara en bas i undervisningen och låt tekniken finnas som stöd." Vi lärare kan vara kreativa på andra sätt än att kopiera stenciler, posta länkar och skriva eget material. Ämnesbloggar, facebooksidor, en stencil... Det är inte enkelt för en elev...
Jag läser i Aspeflos blogg (http://wordpress.aspeflo.se/wp-content/uploads/2016/05/T%C3%A4nk-om-artikel.pdf) att "varje elev ska utvecklas till att vara både nyfiken, initiativrik, empatisk, motoriskt välutvecklad, estetisk, tänkande, språkligt kompetent, självständig, flexibel, analytisk osv., när det i själva verket kanske är ett samhälle som behöver personer med dessa olika egenskaper och förmågor. Allt kan inte finnas hos en individ, men tillsammans får vi ett väl fungerande samhälle… En del av oss vuxna är kreativa och initiativrika, andra mer analytiska och eftertänksamma. Vissa är starka och uthålliga och andra mer fokuserade på abstrakt tänkande." Vilken stress detta är för lärare och elever. Tänk om varje elev verkligen fick utvecklas på sitt sätt. Utveckla det som eleven faktiskt är bra på. "Med en annan målbild och ett annat fokus skulle kanske läroplanen bli mer likvärdig och möjlig att efterleva? Tänk om ett annat fokus bättre skulle representera den mångfald av människor och egenskaper som ett samhälle behöver bestå av…? Tänk om detta skulle innebära färre ”hemmasittare”, en minskad psykisk ohälsa bland unga, en ökad integrering och inkludering samt en högre måluppfyllelse och självkänsla…? Om detta vore möjligt – är det inte då dags att TÄNKA OM?!"
Kommentarer
Trackback