2/11; måndag
Idag har jag ont. Som förväntat. I ryggen, men också i låren, nacken och armarna. Och så har jag två blånaglar. Det är svårt att gå i trappor, sätta sig, gå... Men så tänker jag på gårdagen och ler.
Allt gick enligt plan. Starten är ett orosmoment när man har med en drake att göra - men den var som regisserad för oss. Jag hade bestämt mig för att gå ut först. De andra verkade förstå och lät oss göra det. Jag
gick ut i ledning och kom i mål först! En halvtimme innan silvermedaljören.
Han var fantastisk! 10 mil. Han stod som vanligt för musklerna och jag för hjärnan. Vi samarbetade. Han bar mig över stock och sten. Och jag sjöng. "Vi är oslagbara... Lika fort som vi levde då vi brann.
Vi ville och vann!
Vi var oslagbara, vi sköt från höften
Vi hade svaret på allt..."
Vi hade svaret på allt..."
Vi hade snabba pulstider och kim slet som ensam groom. Hon gjorde det svåra lätt. Utan henne hade det enkla varit svårt. Ett perfekt team. Tack kim! Tack Yvonne! Tack peder! Tack familjen! Tack stall- och ridkompisar! Tack för all pepp från nära och kära! Tack för alla grattisar! Tack kroppen.
Nu har vi gjort det. Vi ville och vann! Vi var oslagbara! Vi njöt! Trots en värkande kropp. Trots regn.
Kommentarer
Trackback