Och så kom de.... de skärpta allmäna råden. Smittan ökar.
Praon för våra elever blir inställd nästa vecka. Med all rätt.
Men vi kommer - vad vi vet - vara kvar i skolans trånga lokaler - i korridorer som det omöjligtvis går att hålla 2metersregeln, på labb, i klassrum, i matsal och arbetsrum. Vi står där - utan visir och munskydd. Vi möter sanningen
i vitögat varje dag. Vi möter 500 människor varje dag.
Vi är samhällsbärare. Vår verksamhet ska rulla på - när resten av samhället stänger ner och många jobbar hemifrån sedan länge. De har möten och konferenser via nätet sedan mars.
Det är nog det bästa. Men låt oss slippa vara kvar på planeringstid - vår tid att planera och bedöma - och låt oss slippa sitta på fysiska konferenser, ämnesteäffar och arbetslagsträffar, ledningsgruppsmöte, Apt och i trånga
arbetsrum med sådant som vi likväl hade kunnat göra på vår egen kammare. (Men vi får inte bre ett knäckebröd i personalrummet.) Låt oss undervisa. Låt oss få verksamheten att fungera så bra som möjligt i en mycket orolig tid. Vi lärare är dock
bara människor. En del av oss är också rädda. Livrädda. Vi kan också bli sjuka - vi är inte immuna. Men till dess står vi där i de trånga korridorerna, undervisar och stöttar våra elever så länge vi håller oss flytande och på benen.
Vi löser situationer. Vikarierar för kollegor med "minsta symptom". Var rädda om oss! Lita på oss!
Och precis när jag skrivit klart och gick in på Fb då hade lärarnas riksförbund skrivit:
