10/11; torsdag
"- När min son fick sin diagnos ADHD trodde jag att livet var slut. Skulle det verkligen vara så här? Konflikter, orosanmälningar och en skola som inte fungerade. Hur sköter man arbete, karriär och barn som har diagnoser?" Men livet gav mer. Hon vände en nedåtgående spiral med rätt förutsättningar, förståelse och resurser.
Jag har följt henne länge. Läst bloggen och inlägg på fb. Sett bokstavslandet. Hon är skön - utan att försköna. Hon påminner om det man redan vet - men som man mår bra av att höra. Hon inger hopp när hon, utan filter, berättar. Hon berättar om rutiner, utbrott och ångest….. allt som skaver och hur hon ibland bara satte sig på trappen och grät. Oförmögen att hjälpa sitt egna barn mot samhället som gjorde det kaosartat…. Vi kan ju inte bli arg på en diagnos…
Det finns igenkännelse. Jag minns plötsligt hur Linus radade upp bilar och drack nyponsoppa. Hennes son åt bara en sorts välling och hade pippiperuk.
Att han ständigt blev biten på dagis och plötsligt började bita andra… det hände hennes son oxå…
Hur han älskade att känna på hålen i stickade tröjor. Hennes son ville känna på håriga män.
När han blev intresserad av golv. "Vad har ni för golv hemma?" Hennes son kände på trä…
När man kom till dagis och fröken plötsligt stod där och berättade bland andra föräldrar och barn om allt som hade hänt - hur klumpen i magen alltid infann sig så fort jag gick mot dagis… Att alltid få höra det som varit dåligt…
Det är lika - men olika… olika - men lika…
Hon påminde om Leendets kraft - du kan inte låta arg om du ler. Linus är kändlig för arg röst. Och att inte bråka om det i flera dagar…
Det är då svårt att vara förälder till ett barn med npf. Att komma på bra saker att säga till barnet - då kan det vara bra att ha en lista…
