flisas

Jag pratade med pappa ikväll. Han brukar inte säga så mycket. Men nu var han deppig. Berättade att han brukade sitta ute i regnet på kvällarna och titta på stjärnan. Att han var beredd att kasta in handduken... Och att de som passade Fia skulle ha kvar henne... Åtminstone tills imorgon. Vi kan inte ge bort mammas älskade hund! Hon älskade henne över allt annat. Och Fia älskade henne. Han sa att hon har det bättre där - att hon verkade gladare när hon varit där... Jag kan inte förstå att han ens överväger det - hon är en del av mamma. En levande del... Han blir ju ännu mer ensam utan henne. Och vi hjälper ju honom. Men samtidigt får det vara hans beslut - men jag tänker åtminstone ha henne ibland. Gråter när jag skriver detta... Gråter av smärta. Det skär i bröstet. Att höra honom ledsen - han som alltid är så stark. Klart att han är ledsen - men han kan inte ge upp. Vi behöver honom. Klara behöver honom. Hans andra barnbarn vill lära känna honom. Vi finns ju här. Fy fan, vad livet suger, eller snarare döden...